Latinska bevingade ord, ordspråk och uttryck

› Är det du vet ingenting värt, om ingen annan vet att du vet det ? ‹
Persius (34 – 62 e.Kr.)  
=============================================================
Besök också gärna: Swenske ordsedher (1604) och Ur Penu proverbiale (1665)
=============================================================

A – B – C – D – E – F – G – H – I – L – M – N – O – P – Q – R – S – T – U – V
               ⇒ Några speciella idiomatiska fraser och talesätt 
A
A recta conscientia transversum unguem non oportet discedere!
»Från det rättframma samvetet skall du inte vika en tumsbredd!»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad Atticum, XIII:XX,4.
(transversum unguem eg. ”tvärsöver nageln”, måttsackusativ.
Cicero använder ett gammalt latinskt ordstäv i brevet till sin vän Atticus.)

Ab alio exspectes, alteri quod feceris.
»Se fram emot att någon annan gör för dig, det du gjort för någon annan!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, A:2.

Ab exiguis profecta initiis eo creverit, ut iam magnitudine laboret sua.
»Framsprunget ur en oansenlig början har det [romerska riket] vuxit till den grad,
att det nu tyngs ned av sin egen storlek.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita –Praefatio, 4.

Ab Iove principium.
»Från ]upiter [kommer] begynnelsen.»
(”Jupiter är början till allt.”)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), III,60:
›Ab love principium, Musae! Iovis omnia plena;
ille colit terras, illi mea carmina curae.‹
”Jag börjar med Jupiter, o sånggudinnor! Allt är fullt av Jupiters väsen.
Han odlar upp markerna; mina sånger är han angelägen om.”

Ab ovo.
»Från början.»
⬇︎
Ab ovo usque ad mala.
»Från ägget ända till äpplena.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:3,6.
En romersk måltid inleddes traditionellt med ägg och avslutades med äpple, dvs. Hela måltiden igenom / Från början till slut.

Ab urbe condita. (AUC)
»Från det att staden blivit grundad.»
(Från staden Roms grundläggning år 753 f.Kr. som togs som startpunkt för romersk tideräkning; även titeln på historieskrivaren Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.) stora och berömda verk över romersk historia från allra första början och fram till sin egen tid Ab urbe condita i ursprungligen 142 böcker, av vilka endast en fjärdedel bevarats till eftevärlden.)

Abeunt studia in mores.
»Övningar övergår i vanor.»
(Övning ger vana.)
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Heroides, XV:83.

Abiit, excessit, evasit, erupit!
»Han har gått, avvikit, undkommit, gett sig iväg!»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Oratio in Catilinam, II:I,1.

Abusus non tollit usum.
»Missbruk upphäver inte [rätt] bruk.»
Gammal romersk rättsmaxim

Accenditque magis, quae refugit, Venus.
»Den Venus som flyr undan tänder oss allra mest.»
Claudianus (ca. 370 – ca. 408): Fescennina de nuptiis Honorii Augusti, IV:12.

Accepi enim non minus interdum oratorium esse tacere quam dicere […].
»Jag har nämligen lärt mig att det ibland kan vara lika vältaligt att tiga som att tala […].»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 7:6,7.

Accepi enim non minus interdum oratorium esse tacere quam dicere […].
»Jag har nämligen lärt mig att det ibland kan vara lika vältaligt att tiga som att tala […].»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 7:6,7.

Accipere quam facere praestat iniuriam.
»Det är bättre att lida orätt än att göra orätt.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, 5,56.
(Ciceros återgivning av Platons (427 – 347 f.Kr.) Gorgias 473A:
‘κάκιον εἶναι τὸ ἀδικεῖν τοῦ ἀδικεῖσθαι.’)

Accipio […] omen.
(Omen accipio.)
»Jag tar emot […] förebudet.»
(”Jag tar det som ett gott förebud.)
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De divinatione, I,103.

Acerrima proximorum odia.
»De närmastes hat är smärtsammast.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Historiae, IV:70.

Acta est fabula [plaudīte]!
»Pjäsen är slut [applådera]!»
Lösryckt omformulering med omkastad ordföljd av:
Spectatores, fabula haec est acta, vos plausum date!
Åskådare, pjäsen är slut – applådera!
     Citatet är med dess omkastade ordföljd en variant av
det ur originalformuleringen komprimerade citatet →
⇒ Fabula est acta. / ”Pjäsen är slut.”
till Plautus ursprungliga formulering →
⇒ Spectatores, fabula haec est acta, vos plausum date!

Actam rem ago.
»Jag gör det som [redan] gjorts.»
(”Det tjänar ingenting till.”)
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Cistellaria, 703.
Jfr. Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Phormio, 419:
↪︎ ”Actum” aiunt ”ne agas!”
»Gör inte – som man säger – det som [redan] gjorts!»

⇑

Ad Kalendas Graecas.
»På de grekiska Kalendae.»
Kejsar Augustus brukade säga om personer som han inte ansåg skulle kunna
betala sina skulder att de skulle göra det ‘på grekiska Kalendae’,
dvs. inte alls, eftersom denna dag inte fanns i den grekiska kalendern.
⇒ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum – Divus Augustus, LXXXVII:1:
›Cum aliquos numquam soluturos significare vult,
‘ad Kalendas Graeeas soluturos’ ait.‹
”När han ville antyda, att någon inte skulle komma att betala,
sade han att vederbörande kommer att betala ‘på de grekiska Kalendae’.”

Ad unguem factus homo.
»En välpolerad person.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:V,32-33.
(Om en person som är fin ända ut i fingerspetasarna;
antikens skulptörer brukade använda naglarna för att försäkra sig om
att skulpturens yta var alldeles jämn och slät.)

Ad utrumque [sc. paratus].
»[beredd] Till bådadera (dvs. till studier och krig).»
Lunds universitets devis från 1666.
Jfr. ⇒ In utrumque paratus …
»Beredd till bådadera …»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II:61-62.

Addito grano salis.
⇒ Cum grano salis.

Adhuc sub iudice lis est.
»Fortfarande ligger ärendet hos skiljedomaren.»
⇒ Grammatici certant et adhuc sub iudice lis est.

Aditum nocendi perfido praestat fides.
»Tillit ger den förrädiske tillfälle att skada.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Oedipus, 686.

Adversus miseros […] inhumanus est iocus.
»Att göra sig lustig över människor som drabbats
av olyckor och elände är omänskligt.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 6:3, 33.

Aegrescit medendo.
»Det onda blir värre genom försök till botande.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, XII:46.

Aegroto, dum anima est, spes esse dicitur.
»Den sjuke sägs äga hopp så länge han andas.»
(Så länge det finns liv, finns det hopp.)
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad Atticum, 9:10, 3.

Aequam servare mentem!
»Behåll sinnet lugnt!» / »Tappa inte fattningen!»
Lösryckt ur:
Aequam memento rebus in arduis / servare mentem …
Kom ihåg att behålla sinnet lugnt i svårigheter!
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, 2:3,1.

Aequo animo excipe necessaria!
»Uthärda med jämnmod sådant som är oundvikligt!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 99,22.

Aere perennius.
»Varaktigare än koppar.»
⇒ Exegi monumentum aere perennius.

Aestate pueri si valent, satis discunt.
»Under sommaren lär sig pojkar tillräckligt om de är friska.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, X:LXII,12.

Age quod agis!
»Gör det du gör! / Koncentrera dig på det du gör!»
Anonym

Age si quid agis!
»Sätt igång och gör något då!»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Persa, 659; Miles gloriosus, 215; Stichus, 715; Trinummus, 981. 

Agnosco veteris vestigia flammae.
»Jag känner igen spåren av den gamla (kärleks-)lågan.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, IV:23.

Albo lapillo notare diem.
»Att markera en dag med en vit sten.»
(Att betrakta en dag som lyckad; vitt symboliserade lycka och framgång.)
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, VII:Xl,41.

Alea iacta est.
Denna ordföljd av det klassiska Caesar-citatet Iacta alea est / ”Tärningen är kastad.” (alea = tärning) är en omkastning av de ord med vilka Suetonius översatte den grekiska fras som Caesar anses ha använt när han på plats fällde dessa ord. Denna variant förekommer i såväl äldre som nyare citatlitteratur samt på internet, t.ex. på Wikipedia- och Wiktionary-sajter; och ibland med de latinska motsvarigheterna sit (pres. konj.), esto (pres. imperat.) till grekiskans perfekt imperativum: ἀνερρίφθω.
⇒ Iacta alea est.

Aleator quanto in arte est potior, tanto est nequior.
»Ju överlägsnare en tärningsspelare är i sitt spel desto mer bluffar han.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, A:33.

Aliena nobis, nostra plus aliis placent.
»Det andra har, det tilltalar oss, medan det vi har, det tilltalar andra mer.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, A:28.

Aliena vitia in oculis habemus; a tergo nostra sunt.
»Vi har andras fel framför våra ögon – men våra egna bakom vår rygg!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De ira, II:XXVIII,7.

Alieni appetens, sui profusus.
»Traktande efter andras rikedom och slösaktig med sin egen.»
(Historikern Sallustius omdöme om Catilina.)
Sallustius (86 – 34 f.Kr.): Bellum Catilinae, V,4.

Aliquando et insanire iucundum est.
»Ibland är det också skönt att bli från vettet.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De tranquillitate animi, XVII:10.
Seneca åsyftar någon för oss okänd grekisk skald.

Aliis si licet, tibi non licet.
»Även om det är tillåtet för andra är det inte tillåtet för dig.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Heautontimorumenos, IV:V,797.

‘Aliter‘, inquis, ‘loqueris, aliter vivis.‘
[…] De virtute, non de me loquor.
»’Du talar’, säger du, ‘på ett sätt, men lever på ett annat.’
[…] Om dygden, inte om mig själv, talar jag!»
›Aliter loqueris, aliter vivis.‹
”Du lever inte some du lär.”
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De vita beata, XVIII:1.

Aliud esse eloquentiam aliud loquentiam.
»Vältalighet är en sak – talförhet en helt annan!»
Plinius anför med gillande detta yttrande av Iulius Candidus,
romersk senator och konsul (fl. 69-96 e.Kr. och död före 109).
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 5:20,5.

Alius est Amor, alius Cupido.
»Kärlek, Amor, och Lusta, Cupido, är två skilda gudar!»
Afranius (fl. 100 f.Kr.): Cinerarius.
(Comicorum Romanorum Fragmenta, vol. 2, ed. O. Ribbeck (1873; 1962), s. 168.)

Ama nesciri!
»Älska att vara okänd!»
Thomas a Kempis (ca. 1380 – 1471): De imitatione Christi, I:II,3.

Amabit sapiens, cupient ceteri.
»Den vise älskar, andrar åtrår.»
Afranius (fl. 100 f.Kr.): Cinerarius.
(Comicorum Romanorum Fragmenta, vol. 2, ed. O. Ribbeck (1873; 1962), s. 192.)

Amantes amentes.
»Förälskade är förryckta.»
⇒ Inceptio est amentium, haud amantium.
”Det är ett de vansinnigas företag, ej ett de älskandes.”

Amantium irae amoris integratio est.
»De älskandes gnabb förnyar kärleken.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 555.

Amare et sapere vix deo conceditur.
»Att älska och vara vis medges knappt ens en gud.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, A:22.

Amens amansque.
»Utom sig av förälskelse.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Mercator, 81.

Amicorum sunt omnia communia.
»Vänner har allt gemensamt.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, I:51.
(Ordagrann översättning av Platons (427 – 347 f. Kr.) formulering:
κοινὰ γὰρ τὰ τῶν φίλων. Phaidros, 279c.)

Amicus certus in re incerta cernitur.
»En fast vän känner man igen i ett osäkert läge.»
Ennius (239 – 169 f. Kr.): Hecuba.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 298, #216.)
(ap. Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De Amicitia, XVII,64.)

Amor sceleratus habendi.
»Den brottsliga kärleken till ‘att ha’.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, I,131.

Amor vincit omnia.
»Kärleken besegrar allt.»
Selma Lagerlöf (1858 – 1909): Gösta Berlings saga, kap. 18.
(Selma Lagerlöf använde och kastade om Vergilius’ ord
som rubrik över ett kapitel om kärlekens allmakt i Gösta Berlings saga.)
⇒ Omnia vincit Amor …
”Amor besegrar allt …”

Amoris vulnus idem sanat, qui facit.
»Bara den som vållar det kan bota ett kärlekssår.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, A:31.

An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur?
»Är du okunnig om, min son, med hur litet klokhet världen styrs?»
(Istället för prudentia ”klokhet” förekommer varianten sapientia ”vishet”.)
Axel Oxenstierna (1583-1654); skriftlig källhänvisning tycks saknas (Tosi 2010).
     Rikskansler Oxenstierna lär ha riktat dessa ord till sin son för att uppmuntra
denne inför förhandlingarna vid westfaliska freden 1648, då sonen inte ansåg sig
kompetent nog att förhandla å Sveriges vägnar.
     Kanske lånade Axel Oxenstierna frasen från påven Julius III (d. 1555) som sägs
ha använt samma ord ett århundrade tidigare, då han tröstade en portugisisk munk
som hade uttryckt sitt medlidande med den tillträdande påven Julius ansvarsbörda.
     Yttrandet tillskrivs även kardinal Richelieu (d. 1642), som kanske även han kan ha
gjort detta träffande dictum från påven Julius III ursprungliga yttrande till sitt.
⬆︎ An nescis, mi fili, quantilla prudentia regitur orbis? 
Variant av ovanstående med samma betydelse.

Anguis in herba.
»En orm gömmer sig i gräset.»
… fugite hinc, latet anguis in herba!
… stick härifrån, en orm gömmer sig i gräset!
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), 3, 93.

Anima naturaliter Christiana.
»En naturligt kristen själ.»
Tertullianus (ca. 160 – ca. 220): Apologeticum, XVII, 6:
›O testimonium animae naturaliter Christiana!‹
”O vittnesbörd från en av naturen kristen själ!”

Animula vagula blandula.
»Du stackars vilsna, ljuva själ.»
(Början på den dikt som kejsar Hadrianus på sin dödsbädd lär ha ristat in
på väggen till sitt mausoleum och som fortfarande finns att läsa på en vägg i
Castel Sant Angelo i Rome.) 
Kejsar Hadrianus (d. 138 e.Kr.), citerad i Scriptores Historiae Augustae – Hadrianus, XXV,9:
›Animula vagula blandula,
hospes comesque corporis.
quae nunc abibis in loca,
pallidula, rigida, nudula,
nec ut soles dabis iocos?‹
”Du stackars vilsna, ljuva själ.
min kropps ledsagare och gäst,
vad går du nu till för ett land,
så blek och stel och naket kall,
och får ej skämta mer som förr?”
(Sv. övers. G. Bendz 1968)

Antiquus amor cancer est.
»Gammal kärlek är som en krabba/en kräfta.»
[dvs. dess klor släpper intet taget.]
(”Gammal kärlek rostar aldrig.”)
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 42.

Apparet id quidem etiam caeco.
»Det är tydligt även för en blind.»
(”Även en blind kan se det.”)
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXXII:XXXIV,3.

Aqua et igne interdictus.
»Förbjuden att använda vatten och eld.»
[dvs. att bli/vara fredlös.]
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De domo sua ad pontifices oratio, XXXI:82
… ut mihi aqua et igni interdiceretur?
… så att vatten och eld skulle förbjudas mig? (… så att jag skulle bli fredlös?)

Aquam e pumici nunc postulas, qui ipsus sitiat!
»Du begär nu vatten från en pimpsten som själv är snustorr!»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Persa, 41.

Aquila non captat muscas.
»Örnen fångar inte flugor.»
(Är man stor ägnar man sig inte åt futtigheter.)
Erasmus Roterodamus (1466 – 1536): Opera omnia Desiderii Erasmi Roterodami.
Ordinins secundi – Tomus qvintus. Amsterdam–Oxford 1981. Adagia, #2165, s. 140.
Erasmus återger ett grekiskt ordspråk.

Arbiter elegantiae.
»Domare i smakfrågor. / Smakråd.»
(Ett uppdrag Petronius (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.) fick hos kejsar Nero (kejsare 54 – 68 e.Kr.) och därför fick namntilläget ”Arbiter”.)
→ Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, XVI:18:
”… som smakråd [elegantiae arbiter] togs han [Petronius] upp i kretsen av Neros få nära vänner, emedan han [Nero] inte ansåg någonting [tillräckligt] angenämt eller elegant vad gällde extravagans om inte Petronius [först] hade rått honom därtill.”
”… inter paucos familiarium Neroni adsumptus est, elegantiae arbiter,
dum nihil amoenum et molle adfluentia putat, nisi quod ei Petronius adprobavisset.”

Arma virumque cano, Troiae qui primus ab oris
Italiam fato profugus Lavinaque venit
litora […]
»Jag besjunger vapnen och den man som var först att fly från Trojas kustland och, driven av ödet, kom till Laviniums strand och Italien.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, I,1.

Arrectis auribus.
»Med öronen på skaft.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II,303.

Ars est celare artem.
»Konsten består i att dölja konsten.»
(Sann konst döljer konsten.)
Anonym

Ars longa, vita brevis.
»Konsten är lång, livet kort.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De brevitate vitae, I, 1
Senecas återgivning – fast med omvänd ordföljd – av aforism I:1 av
Hippoktates (ca.  460 – ca. 370 f.Kr., ”läkekonstens fader”):
Ὁ βίος βραχύς, ἡ δὲ τέχνη μακρή. (‘Livet är kort, konsten lång.’);
‘konst’ betyder här ‘skicklighet’, ‘kunnande’ som i ‘läkekonst’;
läkekonsten tar lång tid att lära enligt Hippokrates.
    Hippokrates originalformulering i latinsk tappning lyder så:
⇒ Vita brevis, ars longa.
”Livet är kort, konsten lång.”
Båda versionerna förekommer i tal och skrift, men vilken version som används beror kanske på om det är en filosof eller en medicinare som citerar …

Asinus ad lyram.
»En åsna vid lyran.»
(Om en obegåvad/oskicklig/klumpig person.)
Varro (116 – 27 f.Kr.)
→ Gellius (ca. 130 – 170 e.Kr.): Noctes Atticae, III:XVI,13:
”Idag läster jag i en satir av Marcus Varro med titeln Testamentet följande ord:
‘om jag får en eller fler söner som föds tio månader gamla skall de lämnas utan arv om de visar sig bli åsnor vid lyran (ὄνοι λύρας) (dvs. obegåvade/oskickliga)’.”
”Hodie quoque in satura forte M. Varronis legimus, quae inscribitur Testamentum, verba haec:
“Si quis mihi filius unus pluresve in decem mensibus gignantur,
ii si erunt ὄνοι λύρας, exheredes sunto.”

Asinus in tegulis.
»En åsna på taket.»
(Som en åsna uppe på taket: som ”att vara ute på hal is”.)
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 63.

At vindicta bonum vita iucundius ipsa.
»Hämnd är ju välgörande, mer så än livet självt.»
(Hämnden är ljuv)
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XIII,180.

Atque in perpetuum, frater, ave atque vale!
»För evinnerlig tid, broder, hälsar jag dig farväl!»
Catullus (ca. 84 – 54 f.Kr.): Carmina, 101,10.
(Catullus på besök vid sin broders grav som avlidit och begravts långt borta från Italien.)

Audax omnia perpeti.
»Djärv att utstå allt.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:3,25:
›Audax omnia perpeti gens humana ruit per vetitum nefas.‹
”Djärv att utstå allt störtar människan sig ut i det förbjudna, i orätt.”

Audendo magnus tegitur timor.
»Genom att vara djärv kan stor fruktan döljas.»
Lucanus (39 – 65 e.Kr.): Pharsalia, IV,702.

Audentis fortuna iuvat.
»Lyckan hjälper de djärva.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, X:284.
Jfr. ⇒ Fortis fortuna adiuvat.

Audi partem alteram!
»Hör den andra parten!»
Augustinus (354 – 430): De Duabus Animabus contra Manichaeos, XIV (22).

Audiatur et altera pars.
»Må även andra parten [i målet] höras.»
Åldrig rättsmaxim som går tillbaks på bl.a.
⇒ ›Qui statuit aliquid parte inaudita altera …‹ (Seneca Philosophus, d. 65 e.Kr.)
”Den som beslutar något utan att den andra parten hörts …”
⇒ ›Audi partem alteram! (Augustinus, d. 430 e.Kr.)
”Hör andra parten!”

Aura popularis.
»Vindkast av växlande folkgunst / Folkviljans ombytlighet.»
(Även endast aura.)
⇒ Popularis aura

Aurea mediocritas.
»Den gyllene medelvägen.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, II:X,5.:
›Auream quisquis mediocritatem diligit, tutus caret obsoleti
sordibus tecti, caret invidenda sobrius aula.‹
”Den som föredrar den gyllene medelvägen undgår trygg all smuts i den förfallna kojan
och slipper palats som väcker avund.”

Aureo hamo piscari.
»Att fiska med en gyllene krok.»
(”Det kostar mer än det smakar.”)
Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum – Divus Augustus, II:XXV,4:
›Minima commoda non minimo sectantis discrimine
similes aiebat esse aureo hamo piscantibus,
cuius abrupti damnum nulla captura pensari posset.‹
”De som söker små vinster med stora risker
liknar dem, sade han, som fiskar med en gyllene krok,
som, om den går av, ingen fångst skulle kunna kan väga upp skadan för.”

Auri sacra fames.
»Den fördömda törsten efter guld!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, III,57.

Auribus teneo lupum.
»Jag håller fast vargen i öronen.»
›Immo, id quod aiunt, auribus teneo lupum,
nam neque quo pacto a me amittam neque uti retineam scio.‹
”Ja, jag håller fast vargen i öronen, som man säger,
för jag vet inte hur jag skall göra mig fri från överenskommelsen
och inte heller hur jag skall hålla kvar vid den.”
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Phormio, III:2, 21.
(Om att inte kunna ta sig ur en situtation, att inte våga släppa taget.)
Ordspråket anförs också med olika ordföljd som:
Teneo lupum auribus.
»Jag håller fast vargen i öronen.»
Lupum auribus tenere.
»Att hålla fast vargen i öronen.»
Tenere lupum auribus.
»Att hålla fast vargen i öronen.»
Kejsar Tiberius (kejsare 14 – 37 e.Kr.) brukade använda orden ‘teneo lupum auribus‘
för att beskriva sitt förhållande till den romerska aristokratin.

⇑

Aut amat aut odit mulier, nil est tertium.
»Antingen älskar en kvinna, eller så hatar hon – något tredje finns inte.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, A:6.

Aut Caesar aut nihil.
»Antingen Caesar eller ingenting.» (”Allt eller inget.”)
Cesare Borgias valspråk (d. 1507).
     Devisen lär ha stått inristad på Cesare Borgias svärd, vilket dock inte har kunnat bestyrkas, eftersom svärdet inte finns bevarat. Det sägs även att hans skall ha satt upp den som en inskrift på en marmorbyst av Iulius Caesar; men inte heller denna staty finns kvar. I omvänd ordning återfinns dock orden i två epigram från denna tid, men efter Borgias död 1507:
1. Fausto Maddalena Romano skrev:
~ Borgia Caesar erat, factis et nomine Caesar. /
aut nihil, aut Caesar, dixit: utrumque fuit. ~
”Borgia var Caesar både i gärningar och till namnet.
Hans sade ‘antingen ingenting eller Caesar’, och han blev bådadera.”
2. Jacopo Sannazaro (1458 – 1530) skrev (men långt efer Borgias död):
~ Aut nihil aut Caesar vult dici Borgia: quidni? /
Quum simul et Caesar possit, et esse nihil. ~
”Borgia sägs vilja vara ‘antingen ingenting eller Caesar’: varför inte,
då han på en och samma gång kan vara både Caesar och ingenting?!”
     Likheten med kejsar Caligulas yttrande (kejsare 37 – 41 e.Kr.) hos Suetonius gäller Caligulas lyx och överdådighet i samband med mat och dryck, så likheten är därför endast strukturell:
~ … aut frugi hominem esse oportere aut Caesarem. ~
”… en människa bör vara antingen sparsam eller kejsare.”
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, IV:XXXVII,1.

⇑

Aut insanit homo aut versus facit.
»Antingen yrar mannen eller så skapar han poesi.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, II:VII,117.

Aut nihil aut Caesar.
⇒ Aut Caesar aut nihil.

Aut non tentaris aut perfice.
»Försök inte alls – eller så fullfölj din plan!»
(Om planen att vinna en kvinna.)
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Ars amatoria, I:389.

Aut prodesse volunt aut delectare poetae.
»Poeter vill antingen vara till nytta eller roa.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 333:
›Aut prodesse volunt aut delectare poetae
aut simul et iucunda et idonea dicere vitae.‹
”Poeter vill antingen vara till nytta eller roa
eller samtidigt uttrycka det som är angenämt och nyttigt här i livet.”

Aut regem aut fatuum nasci oportet.
»Det gäller att man föds antingen till kung eller dåre.»
(Ett gammalt ordspråk som Seneca citerar.)
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Apocolocyntosis, I,1.

Avaro tam deest, quod habet, quam quod non habet.
Med denna lätt omkastade ordföljd återger Hieronymus (347 – 420)
i Epistula LIII, 11 Publilius Syrus välkända citat:
Tam deest avaro, quod habet, quam quod non habet.
⇒ Tam deest …

Ave atque vale!
»Var hälsad och farväl!»
⇒ Atque in perpetuum, frater, ave atque vale!

Ave Caesar!
»Var hälsad, kejsare!»
Variant av:  ”Ave imperator,…” som ej återfinns i Suetonius originaltext.
⇒ Ave imperator, moritūri te salūtant!

Ave imperator, moritūri te salūtant!
»Var hälsad, kejsare – de som är på väg att dö hälsar dig!»
Kejsar Claudius (kejsare 41– 54 e.Kr.)
När gladiatorerna tågade in på amfiteaterns arena för att utkämpa dödliga strider hälsade de kejsaren, som befann sig på läktaren, med denna fras.
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, V:XXI,6.
     Suetonius använder den äldre, aspirerade formen av ave, dvs. have; i citatsammanhang har emellertid ave (Ave…) blivit befäst.
     Ave Caesar! / Var hälsad, kejsare är en fomel som ej kommer från Suetonius.

⇑

B
Balnea, vina, venus corrumpunt corpora nostra – vitam faciunt balnea, vina, venus!
»Bad, vin och kärlek förstör våra kroppar – bad, vin och kärlek är livet!»
– Graffiti i Pompeji –

Beati possidentes.
»Lyckliga de som äger [något].»
Återgivning till latin av en passage ur Euripides skådespel Danae,
endast bevarad som fragment: Tragicorum graecorum fragmenta,
ed. A. Nauck, Leipzig 1889, s. 458, #326,8:
›κακὸς δ᾽ ὁ μὴ ἔχων, οἵ δ᾽ ἔχοντες ὄλβιοι.‹
”Värdelös är den som inte äger [något], lyckliga de som äger [något].”
(Uttrycket avser de fördelar som den som äger något har framför den
som inget äger; avser även det förhållande att den som äger något
har en starkare rättsställning än den som inte äger någon egendom.)

Beatus ille qui procul negotiis.
»Lycklig är den som befinner sig fjärran från (offentliga) uppdrag.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epodon, 2:1.

Bella, horrida bella!
»Krig, dessa hemska krig!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI,86.

Bella velint Martemque ferum rationis egentes.
»Krig och våldsam blodsutgjutelse önskar sig de som saknar förstånd.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, VI:XXV,7.

Bellaque matribus detestata.
»Och de av mödrar hatade krigen.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:I,24.

Bellum omnium contra omnes.
»Allas krig mot alla.»
Thomas Hobbes (1588 – 1679): Elementa Philosophica de Cive. Amsterodami 1647, Praefatio.
Variant: ⇒ Omnium contra omnes bellum.
Thomas Hobbes (1588 – 1679): Leviathan. Amsterodami 1668, Cap. I:13.

Bellum se ipsum alet.
»Kriget skall föda sig självt.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.),
citerat av Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXXIV:9,12.

Bene qui latuit bene vixit.
»Den som har levt i det fördolda har levt väl.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Tristia, III:IV, 25.
Jfr. epikurismens devis Λάθε βιώσας ”Lev i det fördolda”
(Epicurea, fr. 551, ed. H. Usener. Lipsiae 1887.)

Beneficia plura recipit, qui scit reddere.
»Den som förstår att gengälda välgärningar får själv ta emot åtskilliga.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, B:8.

Beneficium accipere libertatem est vendere.
»Att ta emot en förmån är att sälja sin frihet.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, B:5.

Beneficium dando accepit, qui digno dedit.
»Den som gjort den en välgärning som är värd den har själv
inkasserat en välgärning genom att göra en välgärning.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, B:12.

Beneficium dignis ubi des, omnes obliges.
»När du gör dem en välgärning som är värda den
försätter du dem alla i tacksamhetsskuld till dig.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, B:35.

Benignius leges interpretandae sunt, quo voluntas earum conservetur.
»Lagarna böra tolkas välvilligt, på det att deras avsikt må iakttagas.»
Celsus, Publius Juventius (romersk rättslärd; 67 – 130)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 1.3.18., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 6.)

Bibamus, moriendum est.
»Låt oss dricka – vi måste ju dö!»
Vibius Gallius, ap. Seneca Rhetor (54 f.Kr. – ca. 39 e.Kr.): Controversiae, II:VI,3.
(Vibius Gallius: ståthållare över Achaia i Grekland)

Bis dat qui cito dat.
»Den som ger snabbt ger i dubbel måtto.»
(”Snar hjälp är dubbel hjälp.”)
⇒ Inopi beneficium bis dat, qui dat celeriter.

Bis vivit qui bene vivit.
»Två gånger lever den som lever väl.»
Motto för den engelska adelssläkten Becher of Ballygiblin
(John Debrett: The baronetage of England, 7e uppl. London 1835, s. XIX / 437)

Boni pastoris est tondēre pecus, non deglubĕre.
»Det är en god herdes uppgift att klippa sina får men inte att flå dem.»
Kejsar Tiberius (kejsare 14 – 37 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, III:XXXII,2.
Kejsar Tiberius svar till provinsguvernörer som föreslog skattehöjningar.

Brevis esse laboro, obscurus fio.
»Jag bemödar mig med att vara kort och koncis men blir istället dunkel.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 25-26.

Brevis ipsa vita est, sed malis fit longior.
»Kort är livet som det är, men det blir drygare genom olyckor och elände.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, B:36.

⇑

C
Caeca invidia est.
»Avundsjukan är blind.»
Manlius, romersk senator, d. 384 f.Kr.
→ Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, 38:49,5.

Caedimus inque vicem praebemus crura sagittis.
Vivitur hoc pacto, sic novimus.
»Vi dödar och utsätter i vår tur våra skankar för pilar:
sådant är det liv vi måste leva, det vet vi!»
Persius (34 – 62 e.Kr.): Saturae, IV:42.

Caelum, non animum, mutant qui trans mare currunt.
»De som ger sig iväg över havet byter endast klimat – inte psyke!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:XI, 27

Caesar non supra grammaticos.
»Kejsaren står inte över språklärda.»
När de språklärda på kyrkomötet i Konstans år 1414 påpekade att kung Sigismund (tysk-romersk kejsare, d. 1437) hade gjort sig skyldig till ett genusfel i en latinsk formulering svarade denne med att han var romersk kung och därför stod över grammatiken (”Ego sum rex Romanus et supra grammaticam”), varpå de språklärda kontrade med ovanstående citat (‘Kejsaren/Kungen står inte över de språklärda’).
→ ”Der Kaiserchronik des Cuspinianus” (under ‘Sigismund’, enl. Menzels ”Geschichte der Deutschen”, 3. Aufl., Kap. 325; uppgiften kommer från Büchmanns Geflügelte Worte, Berlin 1880, s. 326.
     Citatet är en anspelning på det svar kejsar Tiberius hade lämnat när han vid ett tillfälle hade fått kritik för ett felaktigt ordval men som han hade menat skulle bli bra latin med tiden. Svaret blev då: ”Du kejsare, du kan förläna människor medborgarrätt men inte ord”.
⇒ Tu enim, Caesar, civitatem dare potes hominibus, verbo non potes.

Caesarem vehis Caesarisque fortunam.
»Du fraktar Caesar och Caesars lycka.»
Caesar (100 – 44 f.Kr.) Latinsk översättning av:
→ Plutarchus (ca. 46 – ca. 120): Βίοι Παράλληλοι / Vitae parallelae ∗ Καίσαρ / Caesar, 38:
›Καίσαρα φέρεις καὶ τὴν Καίσαρος Τύχην συμπλέουσαν.‹

Callida iunctura.
»En fyndig ordsammansättning.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 46–47:
›Dixeris egregie, notum si callida verbum
reddiderit iunctura novum.‹
”Du har formulerat dig på ett utmärkt sätt,
om en fyndig ordsammansättning har skänkt oss ett nytt ord.”

Canis caninam non est.
»En hund äter inte hundkött.»
… canis [carnem] canīnam non ēst.
”Hundar äter inte hundkött.”
Varro (116 – 27 f.Kr.): De Lingua Latina, 7:32.

Canis timidus vehementius latrat quam mordet.
»En rädd hund skäller värre än den bits.»
Curtius Rufus (fl. 50 e.Kr.): Historiae Alexandri Magni Macedonis, VII:4, 16.

Cantabit vacuus coram latrone viator.
»Den tomhänte vägfararen kan sjunga när han möter rövaren.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, X,22.

Carpamus dulcia;
nostrum est quod vivis: cinis et manes et fabula fies.
»Låt oss ta tillvara det som är angenämt!
Bara det vi upplever är vårt eget innan man blir till aska, skugga och eftermäle!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satura, V:151-153.

Carpe diem, quam minimum credula postero!
»Tag till vara den dag som är, förlitande dig så lite som möjligt på morgondagen!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:XI,8.

Carthago delenda est.
⇒ Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.

⇑

Casta est quam nemo rogavit.
»Hon är kysk, som ingen har friat till.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, I:VIII,43.

Casus belli.
»Orsak till krig / Krigsorsak.»
(Inträffande av omständigheter eller förhållanden i en stat
som gäller som giltig krigsförklaring mot en annan stat.)
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad familiares, VI:1,7.

Cave canem!
»Se upp för hunden!»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 29:
”När man gick in [i huset] på vänster sida, inte långt från portvaktens kur,
fanns det en väldigt stor, fastkedjad hund, som var målad på väggen,
och ovanför honom stod det skrivet med stora bokstäver:
SE UPP FÖR HUNDEN!”
”Ad sinistram enim intrantibus non longe ab ostiarii cella canis ingens,
catena vinctus, in pariete erat pictus superque quadrata littera scriptum Cave canem.”

Cave quidquam incipias, quod paenitet postea!
»Se upp med att påbörja något du får ångra efteråt!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, C:26.

Cedant arma togae.
»Må vapnen vika för togan och krigaräran för statsmannens ära.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, I,77.

Cedere maiori virtutis fama secunda est.
»Att vika för den starkare är näst bäst vad gäller anseende i tapperhet.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Liber spectaculorum, XXXII (XXXI).

Certum est, quia impossibile.
»Det är säkert, emedan det är omöjligt.»
Tertullianus (ca. 160 – ca. 220): De Carne Christi, V,4.

Ceterum censeo …
»För övrigt anser jag …»
En allmän fras som går tillbaks på
Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.
⬇︎
Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.
»För övrig anser jag att Kartago bör förstöras.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.), ap. Plutarchos (ca. 46 – ca. 120):
Βίοι Παράλληλοι / Vitae parallelae ∗ Μάρκος Κάτων / Marcus Cato, 27:
›δοκεῖ δέ μοι καὶ Καρχηδόνα μὴ εἶναι.‹
”Jag anser att Kartago ej skall finnas.”
”Ceterum …” och ”Praeterea …” är de två vanligaste nuida inledningsorden till Cato Maiors berömda citat, till vilket dock endast indirekt källor finns på latin; äldre moderna översättningar av Plutarchos text, såsom Xylander 1561, återger Plutarchos formulering ordagrant: ”Videtur et hoc mihi, Carthaginem non debere esse.” / ”Och det synes mig att Kartago ej bör finnas.” Lite senare, 1620 ed. Hermannus Cruserius och 1775 ed. Reiske, dyker versionen med ”delendam” upp: ”Hoc censeo, et Carthaginem delendam.”
xxxxx Andra vanliga nutida formuleringar i citatlitteraturen är: ”Ceterum censeo delendam esse Carthaginem” eller enbart ”Carthago delenda est.” resp. ”Delenda est Carthago”.
⇒ Praeterea censeo Carthaginem esse delendam.

Chaos, rudis indigestaque moles.
»Kaos – en formlös och oordnad massa.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, I,5.

Cibi condimentum fames, potionis sitis.
(Condimentum cibi fames.)
»Matens kryddsättare är hungern, dryckens törsten.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De finibus, II,90:
›Socratem, qui voluptatem nullo loco numerat, audio dicentem,
cibi condimentum esse famem, potionis sitim.‹
”Jag lyssnar till Sokrates, som inte gav njutning något utrymme
och som sade att matens kryddsättare är hungern, dryckens törsten.”
(Cicero syftar på något anekdotiskt yttrande av Sokrates.)

Citius venit periclum, cum contemnitur.
»En fara kommer snabbare när den underskattas.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, C:8.

Cito arescit lacrima, praesertim in alienis malis.
»Tårar torkar snabbt, särskilt när det gäller andras olyckor.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De partitione oratoria, 57.

Cito fit, quod di volunt.
»Det gudarna vill skall ske, sker snabbt.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 76.

Cito scribendo non fit, ut bene scribatur; bene scribendo fit, ut cito.
»Genom att skriva fort lär man sig inte att skriva väl;
genom att skriva väl gör man så att det går fort.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, X:III,13.

Civis Romanus sum.
»Jag är romersk medborgare.»
Formulering för romerskt medborgarskap, som återfinns hos t.ex.
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Oratio in Verrem, II:V,147:
›… illa vox et imploratio ‘Civis Romanus sum’, quae saepe
multis in ultimis terris opem inter barbaros et salutem tulit.‹
”… denna fras och vädjan ‘Jag är romersk medborgare’ som ofta hjälpt och räddat många bland främlingar i de mest avlägsna länder.”

Claris maiorum exemplis.
»Med våra förfäders lysande exempel.»
Inskription från 1661 på Riddarhuset i Stockholm.

Coactus feci.
»Tvingad gjorde jag det.»
(Texten på biskop Brasks s.k. ”Brasklapp”)
Hans Brask, biskop i Linköping 1513-1527 (d. 1538),
citerad i Olai Petri En Swensk Cröneka (1540-talet),
utg. av G. E. Klemming: Olai Petri Svenska Krönika. Stockholm 1860, s. 312-313).

Cogitationis poenam nemo patitur.
»Ingen skall lida straff för sina tankar.»
(egentligen: ”… för sitt tänkande.”)
Ulpianus, Gnaeus Domitius Annius (romersk rättslärd; ca. 170 – 223)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 48.19.18., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 816.)

Cogitato, si nihil fiet, nihilo minus sumptum futurum.
»Betänk att även om inget görs, så upphör inte utgifterna.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.) : De agricultura, XXXIX,2.

Cogito, ergo sum.
»Jag tänker, alltså är jag.»
Cartesius / Descartes (1596 – 1650)
Detta är inte Descartes egen ursprungliga formulering av sitt berömda
postulat utan den vanligast förekommande versionen av →
⇒ Ego cogito, ergo sum.
»Jag tänker, alltså är jag.»

Comes facundus in via pro vehiculo est.
»En språksam reskamrat är på färdvägen [lika värdefull] som en [bra] vagn.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, C:17.

Comptos habeant saecula nostra viros.
»I vår tid bör också männen vara välfriserade.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Medicamina faciei femineae, 24.

Concordia parvae res crescunt, discordia maxumae dilabūntur.
»Genom enighet växer små riken till sig [och blir stora] – genom oenighet upplöses de största riken.»
Micipsa (numidisk kung, d. 118 f.Kr.) i ett tal till sin adoptivson Jugurtha, sedermera kung av Numidien (d. 104 f.Kr.).
→ Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Iugurthinum, X.

Condimentum cibi fames.
»Matens kryddsättare är hungern.»
⇒ Cibi condimentum fames …

Coniecturalem artem esse medicinam.
»Läkekonsten är en slutledningskonst.»
(Läkekonsten är en gissningskonst.)
Celsus, Aulus Cornelius (ca. 25 f.Kr – ca. 50 e.Kr.): De medicina, II:VI:
›Illa tamen moderatius subiciam, coniecturalem artem esse medicinam […].‹
”Jag skall lite försiktigt föreslå att läkekonsten är konsten att dra slutsatser […].”

Conscia mens recti famae mendacia ridet.
»I vetskap om det rätta förhållandet skrattar hon åt ryktets lögnaktighet.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Fasti, IV,111.

Consuetudine quasi alteram quandam naturam effici.
»Genom vanan blir det liksom ett slags andra natur.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De finibus, V,74.
(Consuetudo quasi altera natura)
(Vanan är som en andra natur)

Consuetudinis magna vis est.
»Vanans makt är stor.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, II:40.

Consuetudo est [quasi] altera natura.
»Vanan är [som] en andra natur.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De finibus, V:75:
›Consuetudine quasi alteram quandam naturam effici.‹
”Genom vanan görs det liksom till en andra natur.”

Consuetudo vincit.
»Vanan segrar.»
Aulus Gellius (ca. 130 – 170 e.Kr.): Noctes Atticae, XII:XIII,16:
›Consuetudo vicit, quae cum omnium domina rerum, tum maxime verborum est.‹
”Vanan, som ju är alltings härskarinna, särskilt ordens, vann.”

Consul videret, ne quid res publica detrimenti caperet.
»Konsuln må se till att staten inte lider någon skada.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): In Catilinam oratio , I,4.
⇒ Videant consules, ne quid res publica detrimenti capiat.

Contraria contrariis curantur.
»Motsatser botas med [hjälp av] motsatser.»
Corpus Hippocraticum – Hippokrates (ca. 460 – 370 f.Kr.),
De Flatibus, ed. med övers. till latin K. G. Kühn, Lipsiae 1825, vol. I., s. 570:
›Τὰ ἐναντία τῶν ἐναντίων ἐστὶν ἰήματα.‹
”Motsatser är motsatsers botemedel.”
     Gregorius den store (d. 604) kombinerar likhets- och motsatsläran i sin
skrift Moralia in Iob, XXIV,2, (Patrologia Latina, 76,287b) så här:
›Mos medicinae est ut aliquando similia similibus,
aliquando contraria contrariis curet.‹
”Läkekonsten har som sed att ibland bota sjukdomar genom att  likheter
botas med likheter och ibland genom motsatser botas med motsatser.”
     Odo av Cluny (d. 842) förde ett par hundra år senare Gregorius den stores
tankegångar vidare (Patrologia Latina, 133,383c).
Jfr. ⇒ Similia similibus curantur. 
”Likheter botas med [hjälp av] likheter.”

Contumeliam si dices, audies.
»Om du smädar kommer du själv att bli smädad.»
(Svinhugg går igen.)
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Pseudolus, 1173.

Convivarum numerum incipere oportet a Gratiarum numero et progredi ad Musarum.
»Bordsgästernas antal bör börja med gracernas antal (3) och fortsätta till musernas (9).»
Varro (116 – 27 f.Kr): Nescis quid vesper serus vehat.
(M. Terenti Varronis Saturarum Menippearum Reliquiae,
ed. A. Riese. Lipsiae 1865, s. 175, #I:2.).

Corruptio optimi pessima.
»Den värsta formen av korruption är den, där den bäste blir korrumperad.»
Anonym

Corruptissima re publica plurimae leges.
»Ju mer korrupt en stat är, desto fler lagar.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, III:XXVII.

Crambe repetita.
»Uppvärmd kål.»
»Samma gamla mat.» / »Samma gamla historia.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, VII,154:
›Occidit miseros crambe repetita magistros.‹
”Den uppvärmda kålen tar kål på lärarna.”
Iuvenalis åsyftar här egentligen de ständiga övningarna i talarskolorna
som tar död på lärarna.
Uttrycket går tillbaks på ett grekiskt ordspråk:
›δίς κράμβη θάνατος‹ ”kål (tillagad) två gånger är döden”.

Cras amet qui numquam amevit quique amet cras amevit.
»Må den som aldrig har älskat älska i morgon,
och må den som har älskat också älska i morgon!»
Pervigilium Veneris, 1. (mellan 100- och 400-talet).

Cras te victurum, cras dicis, Postume, semper!
Dic mihi, cras istud, Postume, quando venit?
»I morgon, säger du Postumus, skall du börja leva – du säger alltid ”i morgon”!
Säg mig, du senfärdige Postumus, när kommer detta ‘i morgon’?»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, V:LVIII,1.

Crede experto!
»Du skall tro den som har erfarenhet!»
Silius Italicus (26 – 101 e.Kr.): Punica, VII, 394.
Denna version av citatet påminner om
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.) tidigare formulering →
⇒ Experto credite!
”Ni skall tro den som har erfarenhet!”

Credo quia absurdum est.
»Jag tror, emedan det är orimligt.»
Tertullianus (ca. 160 – ca. 220): De Carne Christi, V,4.
Detta är en senare parafrasering av Tertullianus ursprungliga formulering:
⇒ Certum est, quia impossibile.
”Det är säkert, emedan det är omöjligt.”

Credo ut intelligam.
»Jag tror för att jag skall förstå.»
›Neque enim quaero intelligere ut credam, sed credo ut intelligam.‹
”Ty inte heller söker jag att förstå för att jag skall tro, utan jag tror för att jag skall förstå.”
Anselm av Canterbury (1033 – 1109): Proslogion, 1.
Anselm baserar sitt resonemang på en text av Augustinus (354 – 430):
 ›Intellegere vis? Crede!‹ / ”Vill du förstå? Tro!”
(In Evangelium Ioannis tractatus centum viginti quatuor, 29.6)

Crescit amor nummi, quantum ipsa pecunia crevit.
»Kärleken till pengarna växer i takt med deras tillväxt.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XIV,139.

Crudelem medicum intemperans facit aeger.
»En oåterhållsam patient gör att läkaren blir grym.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, C:5.

Cui bono?
»Till fördel för vem?»
Lucius Cassius Longinus, konsul år 127 f.Kr.
→ Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Pro Sexto Roscio Amerino oratio, 84.
›L. Cassius … in causis quaerere solebat, ”cui bono” fuisset …
nemo conetur sine spe atque emolumento accedere.‹
”L. Cassius … brukade vid rättegångar fråga ‘för vem’ det hade varit till fördel …
ingen begår brott utan hopp om vinning.”
xxxxxVid domstolsförhandlingar och rättegångar brukade Cassius Longinus uppmana domstolens jurymedlemmar att ställa sig denna fråga, som senare har kommit att bli en allmän rättsprincip; formeln används även generellt som ”I vilket syfte?”, ”Till vems fördel?”.

Cui malus est nemo, quis bonus esse potest?
»Vem kan vara god för den i vars ögon ingen är ond?»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, XII:LXXX,2.

Cui peccare licet peccat minus.
»Den, för vilken det är tillåtet att synda, syndar mindre.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, III:4, 9.

Cui plus licet, quam par est, plus vult, quam licet.
»Den som har mer frihet än vad som är tillbörligt
vill gärna göra mer än vad som är tillåtet.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, C:46.

Cui prodest scelus, is fecit.
»Den brottet gagnar har begått det.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Medea, 500.

Cuiusvis hominis est errare, nullius nisi insipientis in errore perseverare.
»Vem som helst kan fela, men ingen utom den dumme framhärdar i sitt fel.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Orationes Philippicae, XII:2,5.
Citatet är mest känt i sin komprimerade form →
⇒ Errare humanum est.
»Det är mänskligt att fela.»

Cuivis dolori remedium est patientia.
»Tålamod är botemedlet mot varje slags smärta.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, C:12.

Cuivis potest accidere, quod cuiquam potest.
»Det som kan hända någon kan hända vem som helst.»
(”Ingen går säker.”)
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, C:34.

Culpa quam poena tempore prior,
emendari quam peccare posterius est.
»Som brott föregår straff, så följer bättring på förseelse.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, 15.20.

Cum ames non sapias, aut cum sapias non ames.
»Den som älskar har ej förstånd – den som har förstånd älskar ej!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, C:32.

Cum dignitate otium.
(Otium cum dignitate)
»Vila med värdighet. / Lugn och ro …»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Pro Sestio oratio, 98 / Epistulae ad familiares, I:IX,21.

Cum grano salis.
»Med en nypa salt.»
     Frasen, som numera syftar på att man inte skall ta något efter orden eller alltför allvarligt, hade ursprungligen en helt konkret innebörd och kommer från ett recept mot ormgift som Pompeius Magnus (d. 48 f.Kr.) lär ha påträffat bland kung Mithradates (d. 63 f.Kr.) privata handlingar efter att ha besegrat honom. Skrivet med kungens egen handstil löd det så: ”[Tag] två torra nötter och lika många fikon samt tjugo söndersmulade blad från beska örter och därtill ett korn av salt; inget gift kommer den dagen att skada den som tar detta på fastande mage.”
     Även kortformen Grano salis förekommer.
     ”In sanctuariis Mithridatis maximi regis devicti Cn. Pompeius invenit in peculari commentario ipsius manu conpositionem antidoti e duabus nucibus siccis, item ficis totidem et rutae foliis xx simul tritis, addito salis grano; ei quo hoc ieiunus sumat nullum venenum nociturum illo die.”
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 23:77, 149.

Cum moriar, medium solvar et inter opus.
»När jag dör vill jag dö mitt uppe i det jag håller på med.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, II:X, 36.

Cum possideant plurima, plura petunt.
»Trots att de [rika] äger väldigt mycket strävar de efter mer.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Fasti, I:212.

Cum tacent, clamant.
»Då de tiger ropar de bifall.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): In Catilinam oratio, 8:21.
Cicero tolkar senatorernas tystnad som bifall till hans krav att Catilina skall lämna Rom.

Cunctando restituit rem.
»Genom dröjsmpål räddade han staten/ställningen/saken.»
⇒ Unus homo nobis cunctando restituit rem.
»En man räddade genom fördröjning staten åt oss.»

Cunctis sua displicet aetas.
»Alla ogillar sin egen tid.»
Ausonius (ca. 310 – 393): Eclogarum liber, XIII:II,10:
›Omne aevum curae: cunctis sua displicet aetas.‹
”Varje tidevarv har sina bekymmer: sin egen tid ogillar alla.”

Cupidine ingenii humani libentius obscura credendi.
»Med människonaturens benägenhet att alltför gärna sätta tilltro till det dunkla.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Historiae, I:22.

Curae leves loquuntur, ingentes stupent.
»Små bekymmer talar – stora tiger still.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Phaedra, 607.

Curatio funeris, conditio sepulturae, pompa exsequiarum
magis sunt vivorum solacia quam subsidia mortuorum.
»Omsorg om gravsättning, förhållande kring begravning,
ceremoniernas praktfullhet – sådant tröstar mer de levande än det hjälper de döda.»
Augustinus (354 – 430): De civitate Dei, I:12.

Curia pauperibus clausa est.
»Senaten är stängd för de fattiga.»
(De fattiga är utestängda från politiska beslut.)
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, III:VIII,55.

⇑

D
Da mi basia mille.
»Ge mig tusen kyssar!»
Catullus (84 – 54 f.Kr.): Carmina, XXX:
›Da mi basia mille, deinde centum,
dein mille altera, dein secunda centum,
deinde usque altera mille, deinde centum!‹
”Ge mig tusen kyssar, därpå hundra
sedan tusen till och sedan åter hundra
därefter ännu tusen till, och sedan hundra!”

Da mihi castitatem et continentiam, sed noli modo.
»Ge mig kyskhet och avhållsamhet – men inte just nu!»
Augustinus (354 – 430 e.Kr.): Confessiones, 8:7,17.

Da modo lucra mihi, da facto gaudia lucro!
»Ge mig då vinster och den glädje som följer med att vinna!»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Fasti, V,689.

Dabit deus his quoque finem!
»En gud skall även sätta en gräns för detta!»
⇒ O passi graviora …
”Värre än så har vi lidit …”

Damnant quod non intelligunt.
»De fördömer det de inte förstår.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 10:1, 26.
     Citatet är lösryckt ur originalformuleringen:
”Modesto et circumspecto iudicio de tantis viris pronuntiandum est,
ne quod plerisque accidit, damnent* quae non intelligunt.” /
”Med sans och försiktighet bör man uttala sig om stora män,
så att man inte råkar ut för det som de flesta gör:
de fördömer det de inte förstår.”
* ”damnent” är en konjunktivform som beror på den latinska syntaxen.

Dat census honores.
»Rikedomar ger hedersbetygelser.»
⇒ In pretio pretium …
”Endast värdet av pengar …”

Dat veniam corvis, vexat censura columbas.
»Man benådar korparna men straffar duvorna.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, II:63.

Davos sum, non Oedipus.
»Jag är Davus, inte Oedipus.» (dvs.: jag kan inte lösa gåtor!)
›N.N. sum, non Oedipus.‹
”Jag är bara N.N., inte Oedipus, så jag kan inte lösa gåtor!” 
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 194.

De duobus malis minus est semper eligendum.
»Av två onda ting bör alltid det minst onda väljas.»
Thomas a Kempis (ca. 1380 – 1471): De imitatione Christi, III:XII,6.

De inimico non loquaris male, sed cogites.
»Om ovän skall du inte tala utan endast tänka illa.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, D:5.

De mortuis nil nisi bene.
»Om de döda inget annat än gott.»
(”Tala bara väl om de döda!”)
Cheilon (ca. 560 f.Kr.), citerad av Diogenes Laërtius (fl. 200 e.Kr.): 1.3.70:
›τὸν τεθνηκότα μὴ κακολογεῖν.‹
”Tala inte illa om den döde!”

Delenda est Carthago.
⇒ Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.

Deliberando discitur sapientia.
»Genom att väga för och emot lär man sig bli vis.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, D:17.

Deliberando saepe perit occasio.
»Genom att väga för och emot går tillfället ofta förlorat.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, D:18.

Deliberandum est, quicquid statuendum est semel.
»Det som måste beslutas en gång för alla måste noga övervägas.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, D:10.

Desine fata deum flecti sperare precando.
»Sluta hoppas att gudarnas ödesbeslut kan ändras genom bön.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI:376.

Desubito famam tollunt si quam solam videre in via.
»Så fort de ser en kvinna ensam på gatan sprider de ut rykten.»
Naevius (ca. 270 – ca. 200 f.Kr.): Danae.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 114, #12.)

Deus est mortali iuvare mortalem.
»’Gud’: det är att vara en dödlig som hjälper en dödlig.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 2:5,18.

Deus ex machina.
»En gud från maskinen.»
Genom en mekanisk anordning kunde en gudabild placeras på scenen i den antika teatern för att lösa knepiga situationer i pjäsen; se t.ex. Platon (427 – 347 f.Kr.): Kratylos, 425d.
(Uttrycket används metaforiskt om någon som ingriper och löser en konflikt.)

Deus nobis haec otia fecit.
»En gud har skänkt oss detta lugn och ro.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), I,6.

Diaboli virtus in lumbis est.
»Djävulens handlingskraft sitter i länderna.»
Hieronymus (ca. 340 – 420): Epistulae ad Eustochium, IV:XI,125.

Dictum factum.
»Sagt och gjort.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 381.

Dictum sapienti sat.
⬇︎
Dictum sapienti sat est.
»Det sagda är nog för den kloke.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Persa, 729:
Citeras ofta förkortat som:
›Sat sapienti.‹ / ›Sapienti sat (est).‹
”Nog för den kloke.”

Diem perdidi.
»Jag har förlorat denna dag!»
Kejsar Titus (kejsare 39 – 81 e.Kr.)
Lösryckt ur:
Amici, diem perdidi.
Mina vänner, jag har förlorat denna dag!
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VIII – II:VIII,1.
För att framhålla kejsar Titus godhet återger Suetonius detta yttrande som Titus fällde när han under en middag kom på sig själv med att inte ha gjort en enda välgärning under hela den dagen: ”Amici, diem perdidi.” / ”Mina vänner, jag har förlorat denna dag!”.

Dies diem docet.
»Den ena dagen lär den andra dagen.»
⇒ Discipulus est prioris posterior dies.
”Nästkommande dag är elev till föregående dag.”

Difficile est saturam non scribere.
»Det är svårt att låta bli att skriva satir.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, I,30-31:
›Difficile est saturam non scribere.
Nam quis iniquae tam patiens urbis, tam ferreus, ut teneat se…?‹
”Det är svårt att låta bli att skriva satir, för vem kan stå ut med
denna förfärliga stad, vem så känslolös att han avhåller sig från det…?”

Difficile est tenere, quae acceperis, nisi exerceas.
»Det är svårt att vidmakthålla det man lärt sig
om man inte också tillämpar det i praktiken.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 8:14,3.

Difficilem habere oportet aurem ad crimina.
»Man bör hålla örat svårtillgängligt för förtal.»
(”Slå dövörat till mot förtal!”)
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, D:11.

Dimidium facti qui coepit habet; sapere aude, incipe!
»Den som har börjat har hälften gjord. Våga vara vis! Sätt igång!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:II,40.

Dira necessitas.
»Den hårda nödvändigheten.»
(Den bistra verkligheten)
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:XXIV,6:
›Intactis opulentior thesauris Arabum et divitis Indiae […]:
si figit adamantinos summis verticibus dira Necessitas
clavos, non animum metu, non mortis laqueis expedies caput.‹
”Rikare än Arabiens orörda skatter och Indiens rikedomar […]:
slår den hårda nödvändigheten sina spikar av stål i din takås,
kommer du inte att kunna befria din själ från fruktan,
ej heller ditt huvud från dödens snaror.”

Dis aliter visum est.
»Gudarna tyckte annorlunda.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II,428.

Discipulus est prioris posterior dies.
»Nästkommande dag är elev till föregående dag.»
(”Vi lär av erfarenheten.”)
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, D:1.

Disiecti membra poetae.
»Den styckade diktarens lemmar.»
(Horatius avser lösryckta citat ur diktverk.)
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:IV,62.

Divide et impera!
»Söndra och härska!»
Ludvig Xl’s motto som kung av Frankrike 1461-83.
Som bakgrund till detta motto anges ibland Iustinus: Historiae Philippicae, 8,3.

Divina natura dedit agros, ars humana aedificavit urbes.
»Den gudomliga naturen har skänkt marken,
mänsklig hantvärksskicklighet har byggt städerna.»
Varro (116 – 27 f.Kr): De re rustica, III:I,4.

Dixeris egregie, notum si callida verbum reddiderit iunctura novum.
»Du uttrycker dig utmärkt väl, om en fyndig koppling
gör ett välkänt ord till ett nytt.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 47.

Dixi.
»Jag har talat.»
Vanlig avslutningsfras i offentliga tal i antikens Rom.
∼ Tack för ordet! ∼
t.ex. Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): In Verrem, I:1,56.

Dixi et salvavi animam meam.
»Jag har talat och räddat min själ.»
Uttrycket går tillbaks till profeten Hesekiel
3:19-21: ›… tu autem animam tuam liberasti.‹
xxxxxxx”… men du har räddat din själ.”
33:8-9: ›… tu animam tuam liberasti.‹
xxxxxx”… men du har räddat din själ.”
och används – ibland lite skämtsamt – när man pliktskyldigast har framfört det man kände man borde/ville säga eller hade på hjärtat. 

Do ut des.
»Jag ger på det att du må ge.»
Paulus, Julius Prudentissimus (romersk rättslärd; fl. 200 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 19.5.5., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 257.)
(Rättsprincipen ”lika för lika”, som genom den preussiske statsmannen Bismarck (1815 – 1898) blev ett bevingat ord för beteckning på ömsesidiga eftergifter i politiken.)

Docendo discimus.
»Genom att undervisa [andra] lär vi oss [själva].»
⇒ Homines, dum docent, discunt.
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.)

Dolus an virtus, quis in hoste requirat?
»List eller mannamod – vem bryr sig väl mot fiende?»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II:390.

Dolus malus est, cum aliud agitur, aliud simulatur.
»Ett ont uppsåt föreligger, när något försiggår men man låtsas göra något annat.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Topica, IX,40.

Donec eris sospes, multos numerabis amicos,
tempora si fuerint nubila, solus eris.
»Så länge allt är väl med dig kommer du att kunna räkna många vänner;
blir tiderna dystra kommer du att vara ensam.»
(Textvar.: Donec eris felix … / Så länge du är lycklig …)
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Tristia, I:IX,5-6.

Dubium sapientiae initium.
»Tvivel är början till vetande.»
Cartesius (1596 – 1650): Principia philosophiae, (1644), I:VII, & passim.

Ducunt volentem fata, nolentem trahunt.
»Den villige leds av ödet, den ovillige dras.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 107,11.

Dulce est desipere in loco.
»Det är skönt att slå runt och toka sig vid rätt tillfälle.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, IV:XII,28:
›Misce stultitiam consiliis brevem – dulce est desipere in loco.‹
”Blanda klokhet med kortvarig dårskap – det är skönt att festa om vid rätt tillfälle.”

Dulce et decorum est pro patria mori.
»Det är ljuvt och ärofullt att dö för fäderneslandet.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:II,13.

Dulcissima prima voluptas.
»Ljuvast är vällusten i början.»
Grattius Faliscus (63 f.Kr. – 14 e.Kr): Cynegeticon, 283.

Dum anima est, spes esse dicitur.
»Så länge det finns liv sägs det finnas hopp.»
⇒ Aegroto, dum anima est, spes esse dicitur.
”Den sjuke sägs äga hopp så länge han andas.”
⇒ ”Dum spiro, spero.
»Så länge jag andas, hoppas jag.»

Dum excusare credis, accusas.
»När du tror att du ursäktar dig anklagar du dig.»
Hieronymus (ca. 340 – 420): Epistola IV – seu consolatio ad virginem in exsilium missam.
Patrologia Latina, vol. 30, col. 60D.

Dum fata sinunt, vivite laeti.
»Lev glada medan ödet tillåter det.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Hercules furens, 178.

Dum inter homines sumus, colamus humanitatem.
»Må vi odla medmänsklighet så länge vi lever bland människor.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De ira, 3:43,5.

Dum Roma deliberat, Saguntum perit.
»Medan Rom överlägger går Saguntum under.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, 21:7,1.
Sentensen är ett koncentrat av Livius något utförligare mening:
›Dum ea Romani parant consultantque, iam Saguntum summa vi oppugnabatur.‹
”Medan romarna förberedde sig och höll rådslag om detta [att försvara Saguntum] ,
då var Saguntum redan hårt belägrat.”
     Den kartagiske härföraren Hannibals belägring av Saguntum år 219 f.Kr., med efterföljande massakrering av invånarna, utgjorde inledningen till Andra puniska kriget mellan romarna och kartagerna; Saguntum, nuv. Sagunto, låg på spanska ostkusten vid floden Ebro.

Dum spiro, spero.
»Så länge jag andas, hoppas jag.»
(Så länge det finns liv, finns det hopp.)
⇒ Aegroto, dum anima est, spes esse dicitur.

Duo cum faciunt idem, non est idem.
»När två gör samma sak är det ändå inte detsamma.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Adelphoe, 822.
›Duo cum idem faciunt saepe ut possis dicere:
‘Hoc licet inpune facere huic, illi non licet.’
Non quo dissimilis res sit sed quo is qui facit.‹
”När två gör samma sak kan man ofta säga:
‘Han kan ostraffat komma undan med  detta, men den andre kan inte’
Inte på grund av att saken är en annan
utan på grund av att personen som gör det är en annan.”

Duos insequens lepores neutrum capit.
»Den som följer två harar i spåren fångar ingendera.»
Erasmus Roterodamus (1466 – 1536): Opera omnia Desiderii Erasmi Roterodami. Ordinins secundi – Tomus qvintus. Amsterdam–Oxford 1981, Adagia, s. 207, #2236.

⇑

E
Ea invasit homines habendi cupido,
ut possideri magis quam possidere videantur.
»Ägandebegäret har till den grad bemäktigat sig människorna
att de tycks ägas [av sina ägodelar] snarare än äga [dem].»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:30, 40.

Eadem sunt omnia semper.
»Allt är alltid detsamma.»
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, III,945.

Ecce iterum Crispinus!
»Se, där har vi Crispinus igen!»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, IV,1.
Frasen används som: ‘Jag återvänder nu till ett ämne,
som jag ofta har sysslat med tidigare’.

Effugere non potes necessitates, potes vincere!
»Ödets skickelser kan du inte undfly – men du kan övervinna dem!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 37,3.

Ego cogito, ergo sum.
»Jag tänker, alltså är jag.»
Cartesius / Descartes (1596 – 1650): Principia philosophiae, (1644), I:VII, ⇒ @Internet Archive.
Descartes ursprungliga version av det postulat han publicerade i Discours de la méthode, IV, (1637), löd ”je pense, donc je suis”, vilket han själv översatte till latin ett par år senare i Principia philosophiae som ”Ego cogito, ergo sum”, med utsatt personpronomen ego, motsvarande franskan je.
Satsen återges allmänt som →
⇒ Cogito ergo sum.
»Jag tänker, alltså är jag.»

Ego spem pretio non emo!
»Jag spenderar inte pengar på [lösa] förhoppningar – det gör jag inte!»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Adelphoe, 219.

Eheu fugaces, Postume, Postume, labuntur anni.
»Ack, du Postumus, du Postumus: åren flyger iväg och försvinner!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, II:XIV,1-2.

Emas non quod opus est sed quod necesse est:
quod non opus est, asse carum est.
»Du skall inte köpa det som inte behövs utan det som är nödvändigt!
Det som inte behövs är inte värt ett öre.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.),
citerad av Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 94,27.

Enimvero di nos quasi pilas homines habent.
»Gudarna leker sannerligen med oss människor som med bollar.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Captivi, Prologus, 22.

Epistula … non erubescit.
»Ett brev rodnar inte.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad familiares, V:XII,1.

Equi donati dentes non inspiciuntur.
⇒ Noli equi dentes inspicere donati!

Ergo bibamus!
»Låt oss alltså dricka!»
Yttrandet tillskrivs traditionellt påven Martin IV (1281-1285)
som uppmaning till deltagarna efter sammanträdena i konsistoriet,
men troligtvis har påven Martin hämtat orden från inledningen till en
medeltida dryckesvisa:
›Ergo bibamus, ne sitiamus, vas repleamus, vas vacuemus,
dilapidemus, quidquid habemus. Morte gravabimur, expoliabimur.‹
”Låt osss alltså dricka på det att vi inte må törsta; låt oss fylla våra glas
och låt oss tömma dem, låt oss slösa bort det vi har:
vi kommer ändå att tryckas ned och plundras av döden.”
(Se Tosi 2010, s. 1209, #1639.)

Ergo tum Romae parce pureque pudentes vixere in patria;
at nunc sumus in rutuba.
»Förr tiden levde de anständiga sparsamt och rent i Rom, i vårt fädernesland;
nu lever vi i en enda oreda.»
Varro (116 – 27 f.Kr): Sexagessis .
(M. Terenti Varronis Saturarum Menippearum Reliquiae,
ed. A. Riese. Lipsiae 1865, s. 217, #XI.)

Ergo vivamus, dum licet esse bene!
»Låt oss alltså leva medan det går att ha det bra!»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 34.

Eripere telum, non dare irato decet.
»Man måste rycka vapnet ifrån den vredgade – inte räcka honom det!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, E:11.

Eripere vitam nemo non homini potest, at nemo mortem.
»Vem som helst kan beröva en människa livet – men ingen döden!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Phoenissae, 153.

Errare humanum est.
»Det är mänskligt att fela.»
Klassisk maxim grundad på antikens skriftställare, t.ex. Ciceros yttrande →
⇒ Cuiusvis hominis est errare, nullius nisi insipientis in errore perseverare.
»Vem som helst kan fela, men ingen utom den dumme framhärdar i sitt fel.»

Errare malo cum Platone quam cum istis vera sentire.
»Jag vill hellre ha fel med Platon än ha rätt med de där [pythagoréerna].»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, I,39.

Esse est percipi.
»Att vara är att förnimmas.»
George Berkeley (1685 – 1753): A Treatise Concerning the Principles of Human Knowledge.
Dublin 1710, §3:
”For as to what is said of the absolute existence of unthinking things
without any relation to their being perceived, that seems perfectly unintelligible.
Their esse is percipi, nor is it possible they should have any existence
out of the minds or thinking things which perceive them.”

Esse, non videri.
»Att vara – ej synas.»
Valspråk för Fredrik den store (1712 – 1786) som kung av Preussen
och för Marcus Wallenberg (1864 – 1943) som riddare sv Serafimerorden.

Esse oportet ut vivas, non vivere ut edas.
»Man måste äta för att leva – inte leva för att äta!»
 Ad Herennium de ratione dicendi (ca. 80 f.Kr.), 4:28, 39.
     Innehållsmässigt går texten tillbaks på ett yttrande av Socrates (d. 399 f.Kr.),
som lär ha sagt att ”andra människor lever för att äta, men att han själv åt för att leva” /
›ἔλεγέ τε τοὺς μὲν ἄλλους ἀνθρώπους ζῆν ἵν᾽ ἐσθίοιεν˙ αὐτὸς δὲ ἐσθίειν ἵνα ζῴη‹
(Diogenes Laërtios 2. 34 samt flera andra antika texter)
xxxxxObservera betydelseskillnaden mellan infinitiverna ēsse ”att äta”, som här,  och esse ”att vara”.
Jfr. Quintilianus koncisa formulering:
⇒ Non ut edam vivo …

Esse quam videri bonus malebat.
»Han ville hellre vara god än synas god.»
Om Cato Minor (95 – 46 f.Kr.), hängiven republikan
och bitsk stark motståndare till Caesars begynnande envälde.
Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Catilinae, LIV.

Est deus in nobis.
»Det finns en gud inom oss.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.).
Fasti, VI,5:
›Est deus in nobis; agitante calescimus illo:
impetus hic sacrae semina mentis habet.›
”Det finns en gud inom oss: när han driver på flammar vi upp;
en impuls som sår frön i vårt heliga inre.”
Ars amatoria, III,549:
›Est deus in nobis, et sunt commercia caeli;
sedibus aetheriis spiritus ille venit.‹
”Det finns en gud inom oss, och förbindelser med himmelen finns;
denna ande kommer från de gudomliga boningarna.”

Est dolendi modus, non est timendi.
Doleas enim, quantum scias accidisse,
timeas, quantum possit accidere.
»Det finns en gräns för lidandet men ingen för fruktan.
Man lider nämligen i förhållande till det som man vet har hänt
men fruktar allt som man vet kan hända.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 8:17,6.

Est enim ita comparatum, ut antiquiora beneficia subvertas,
nisi illa posterioribus cumules. Nam quamlibet saepe obligati,
si quid unum neges, hoc solum meminerunt, quod negatum est.
»Det är nu en gång så att ens tidigare välgärningar glöms bort
om man inte fortsätter att öka på dem med nya.
Ty hur ofta folk än har försatts i tacksamhetsskuld så minns de
– om du nekar en enda något – bara detta enda: att man blivit nekad.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 3:4, 6.

Est modus in rebus.
»Det finns ett rätt och riktigt mått i tingen.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:I,106
›Est modus in rebus, sunt certi denique fines,
quos ultra citraque nequit consistere rectum.‹
”Det finns ett rätt och riktigt mått i tingen.
Kort sagt, det finns bestämda gränser,
utanför och innanför vilka det rätta ej kan bestå.”

Est procax natura multorum in alienis miseriis.
»Det ligger i många människors natur
att vara framfusiga vid andras olyckor.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 26:2.

Est quaedam flere voluptas.
»Att gråta är ett slags vällust.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Tristia, IV:III,37:
›Fleque meos casus! Est quaedam flere voluptas:
expletur lacrimis egeriturque dolor.‹
”Begråt mina olyckor! Att gråta är ett slags vällust.
Sorg kan stillas och fördrivas av tårar.”

Este pares et ob hoc concordes vivite!
»Ni skall vara jämlika och därför leva i samförstånd!»
Calpurnius Siculus (fl. 50 e.Kr. ?  / 200 e.Kr. ?): Eclogae, 99.

Et altera pars audiatur.
⇒ Audiatur et altera pars.

Et cum innumerabilia sint mortis signa,
salutis securitatisque nulla sunt.
»Och medan dödens tecken är oräkneliga
finns inga för god hälsa och trygghet.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:51,171.

Et genus et virtus, nisi cum re, vilior alga est.
»Utan förmögenhet är börd och dygd värdelösare än sjögräs.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, II:V,8.

Et in Arcadia ego.
»Även i Arkadien [är/var] jag.»
”Även i Arkadien finns/fanns jag, Döden.”
Nicolas Poussin (1594 – 1665): Les Bergers d’Arcadie.
(deuxième version 1638-1640, Musée du Louvre, Paris.)
     På denna gravvårdsmålning av Poussin är den skugglika
texten på gravstenen svagt skönjbar och läsbar och har gett
upphov till många tolkningar och spekulationer, speciellt
eftersom verbet är utelämnat för att kunna avgöra tidsaspekten:
sum [är/finns], eram [var/fanns], fui [har varit/har funnits] är
möjliga tempusformer. Den mest plausibla tolkningen är den,
att Döden finns även i detta idealiserade och idylliserade
arkadiska paradis på halvön Pelopponessos i Grekland,
som många konstnärer drömde om och sökte sig till under
klassicismens antikvurm.
     Texten har senare lästs anagrammatiskt och använts som
undertitel på andra delen av mysterieserien Maranatha av engelsmannen
Duncan Jolyon Burdan: Maranatha: I tego arcania Dei, the Companion.
⇒ I tego arcana Dei

Et ipsa scientia potestas est.
⇒ Nam et ipsa scientia potestas est.

⇑

Et quamquam longissimus dies cito conditur.
»Men även den längsta dag tar plötsligt slut.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:36, 4.

Et sane, quae sunt commodissima, desinunt videri,
cum paria esse coeperunt.
»Det är ju faktiskt så att saker som var för sig är mycket tilltalande
tycks upphöra att vara det när de börjar likna varandra.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 4:14, 6.

Et sceleratis sol oritur.
»Även för de gudlösa går solen upp.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De beneficiis, IV:XXVI,1.

Et semel emissum volat irrevocabile verbum.
»Ett en gång förlupet ord flyger oåterkalleligt iväg.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:XVIII,69.

Et tu Brute!
»Även du, Brutus!»
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum I:LXXXII,2-3.
     Enligt en obestyrkt tradition yttrade Iulius Caesars inte ett enda ord medan hans mördare attackerade honom förutom dessa ord, då han såg sin vän, den unge Brutus, bland sina mördare. Suetonius återger detta yttrande endast på grekiska: ›καὶ σὺ τέκνον‹ / kai sy teknon ”Också du, mitt barn!” (”teknon/τέκνον” i stället för ”Brute”, tilltsalsformen till Brutus), och inte i den latinska version som, via Shakespeares drama Julius Caesar, III:1, 77, blivit allmänt spridd och tycks komma från en hittills obelagd källa.
     Även formuleringen ”Tu quoque fili mi!” (”Även du, min son!”) förekommer som variant till ”Et tu, Brute!” och med samma innebörd.
⇒ Tu quoque fili mi!

Etenim nescio quo pacto vel magis homines iuvat
gloria lata quam magna.
»Jag vet inte hur det kommer sig, men en vida spridd berömmelse
tillfredsställer folk mer än en som är av verkligt stor betydelse.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 4:12, 7.

Etenim quae facit [Fortuna] magna gaudia nisi ex malis,
aut quae mala inmensa nisi ex ingentibus gaudiis?
»Vilka stora upplevelser av glädje ger Ödets gudinna upphov till
som inte föregås av olyckor?
Vilka väldiga olyckor frambringar hon
som inte följer i spåren av omätliga upplevelser av glädje?»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:42,134.

Etiam capillus unus habet umbram suam.
»Även ett enda hårstrå kastar en skugga.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, E:13.

Etiam sapientibus cupido gloriae novissima exuitur.
»Även för de visa gäller det att ärelystnad är det sista man gör sig fri ifrån.»
Tacitus (55 – 120 e.Kr.): Historiae, IV:6.

Eventus stultorum magister.
»Händelsens utfall – dumbommars läromästare.» / ”Alla lär vi av våra misstag”.
Fabius Maximus ”Cunctator” (ca. 275 – 203 f.Kr.), romersk politiker och framstående fältherre, om sin förhalningstaktik under Andra puniska kriget.
→ Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXII:39,10.
Koncentrat av:
Nec eventus modo hoc docet – stultorum iste magister est …
Inte endast händelsens utfall lär oss detta – denne dumbommars läromästare …

Ex nihilo nihil fit.
»Av intet blir intet.»
⇒ Nil igitur fieri de nilo posse fatendumst.

Ex ungue leonem.
»På klon [känner man] lejonet.»
(”Av klon kan man avgöra om det är ett lejon man har med att göra.”)
Latinisering av Alkaios’ fras ›ἐξ ὄνυχος τὸν λέοντα‹.
Alkaios (grekisk diktare; ca. 620 – 580 f.Kr.):
citerad av Plutarchos (ca. 46 – ca. 120) i De defectu oraculorum, 3.
(Poetae Lyrici Graeci, vol. 3, ed. Th. Bergk, Lipsiae 1882, s. 184, Alcaeus, # 113.)

Ex vitio alterius sapiens emendat suum.
»Utifrån någon annans fel rättar den förståndige till sitt eget.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, E:4.

Exegi monumentum aere perennius …
»Jag har rest ett monument, varaktigare än koppar …»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:XXX,1… 6).
Horatius hyllar här själv sitt diktverk som odödligt,
och fortsätter med:
Non omnis moriar multaque pars mei
vitabit Libitinam.
Jag kommer ej att dö helt och hållet,
en stor del av mig skall undgå Libitina (Begravningsgudinnan).
Inledningen förkortas ibland som:
Monumentum aere perennius.
”Ett monument varaktigare än koppar.”
eller citeras enbart som:
Aere perennius.
”Varaktigare än koppar.”
eller, mindre korrekt, med omvänd ordföljd som:
Perennius aere.
”Varaktigare än koppar.”

Exitus acta probat.
»Resultatet bedömer handlingarna.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Heroides, II,85:
›Exitus acta probat. Careat successibus, opto,
quisquis ab eventu facta notanda putat.‹
”Må ingen, ber jag, ha framgång som anser
att gärningar att notera beror på utfallet.”

Exoriare aliquis nostris ex ossibus ultor.
»Må du, min hämnare, [en dag] träda fram ur min döda kropp!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, IV:625.

Experto credite!
»Ni skall tro den som har erfarenhet!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, XI,283.
En snarlik formulering återkommer senare hos
Silius Italicus (26 – 101 e.Kr.) →
⇒ Crede experto!
”Du skall tro den som har erfarenhet!”

Expertus dico: nemo est in amore fidelis.
»Jag talar av erfarenhet: ingen är trogen i kärlek.»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, XXXIV,3-4:
›Expertus dico, nemo est in amore fidelis:
formosam raro non sibi quisque petit.‹
”Jag talar av erfarenhet: ingen är trogen i kärlek,
sällan försöker någon att inte söka sig en skönhet.”

Exstinctus amabitur idem.
»Han kommer att bli älskad när hans låga väl slocknat.»
(Horatius om den som avundas.)
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, II:I,14.

Extra ecclesiam nulla salus.
»Utanför kyrkan finns ingen frälsning.»
Cyprianus (ca. 200 – 258): Epistulae, 73,21.
Extra catholicam ecclesiam totum potest praeter salutem.
»Utanför den katolska kyrkan kan människan [uppnå] allt utom frälsning.»
Augustinus (354 – 430): Sermo ad Caesariensis ecclesiae plebem, 6.
Jfr.⇒ Salus extra ecclesiam non est.
Frälsning utanför kyrkan finns inte.”

⇑

F
Faber est suae quisque fortunae.
»Var och en är sin egen lyckas smed.»
Appius Claudius Caecus, (d. 273 f.Kr.)
→ Sallustius (86 – 34 f.Kr.): Duae epistolae de republica ordinanda, 1:1,2.

Fabula est acta.
»Pjäsen är slut.»
Plautus (d. ca. 184 f.Kr.)
Lösryckt ur:
Spectatores, fabula haec est acta, vos plausum date!
Åskådare, pjäsen är slut – applådera!
     Denna komprimerade form används ibland i den generella
betydelsen ”Pjäsen är slut.” / ”Spelet är över.”, etc.;
den förekommer också i citatindex som sökord till Plautus
ursprungliga formulering →
⇒ Spectatores, fabula haec est acta, vos plausum date!
     En variant med omkastad ordföljd av den förkortade versionen
kan också påträffas i t.ex. citatböcker och i litterära sammanhang:
⇒ Acta est fabula [plaudite!]
”Pjäsen är slut, [applådera!]”

Facile remedium est ubertati, sterilia nullo labore vincuntur.
»Det är lätt att råda bot på ymnighet, men inget råder bot på ofruktbarhet.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): lnstitutio oratoria, II:IV,6.

Facilis descensus Averni.
»Nedfarten till dödsriket är lätt.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI,126:
›Facilis descensus Averno: noctes atque dies patet atri ianua Ditis.‹
”Nedfarten till dödsriket är lätt,
ty natt och dag står det svarta dödsrikets dörr vidöppen.”

Facilius est multa facere quam diu.
»Det är lättare att göra många saker än att göra något länge.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 1:12,7.

Facis de necessitate virtutem.
»Du gör en dygd av nödvändigheten.»
Hieronymus (ca. 340 – 420): Epistula adversus Rufinum, 3,2.

Facit indignatio versum.
»Indignationen skapar versen.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, I,79:
›Si natura negat, facit indignatio versum.‹
”Om naturlig talang [för diktning] saknas blir det indignationen som skapar versen.”

Facito aliquid operis, ut te semper diabolus inveniat occupatum!
»Håll dig sysselsatt med något, så att djävulen alltid må finna dig upptagen [av någonting]!»
Hieronymus (ca. 340 – 420): Epistulae, 125,11: Ad Rusticum Monachum.

Factum est illud, fieri infectum non potest.
»Detta är gjort och kan inte göras ogjort.»
(Gjort är gjort)
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Aulularia, 741.

Fallentis semita vitae.
»En stig till ett liv i skymundan.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:XVIII,103.

Fama crescit eundo.
»Ryktet växer på sin väg framåt.»
(Bevingat ord som sammanfattning av Eneiden IV:173-177)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, IV,173-177.

Fama nihil est celerius.
»Inget är snabbare än ryktet.»
Förkortad form av:
”Fama, malum qua non aliud velocius ullum.”
”Ryktet – inget ont är snabbare än det.”
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, IV,174.

Fama volat.
»Ryktet flyger iväg.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VII,392.

Fas est et ab hoste doceri.
»Det är rätt att lära även av fienden.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, IV,428.

Favete linguis!
»Tystnad! – Lägg band på era tungor!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:I,2.

Fecundi calices quem non fecere disertum,
contracta quem non in paupertate solutum?
»Vem har ej välfyllda bägare gjort vältalig,
vem har de ej löst ur beklämmande fattigdom?»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:V,19-20.

Felix qui potuit rerum cognoscere causas!
»Lycklig den som kunnat lära känna tingens orsaker!»
Vergilius hyllning till sin store föregångare,
diktaren och naturfilosofen Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, II:490.

Felix qui propriis aevum transegit in arvis!
»Lycklig den som fått leva sitt liv på sin egen torva!»
Claudianus (ca. 370 – ca. 408): Carminum minorum corpusculum, XX,1.

Feminis lugere honestum est, viris meminisse.
»Det anstår kvinnorna att sörja, männen att minnas.»
Tacitus (55 – 120 e.Kr.): Germania, 27.

Feras difficilia, ut facilia perferas.
»Uthärda det som är svårt, så att du lättare kan klara av det som inte är svårt!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, F:23.

Feras, non culpes, quod mutari non potest.
»Du skall bära, inte ogilla, det som inte kan ändras.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, F:11.

Fere libenter homines id, quod volunt, credunt.
»Folk tror gärna oftast det de vill [skall vara sant].»
Caesar (100 – 44 f.Kr.): De bello Gallico, III:XVIII,7.
Citeras även med omkastad ordföljd  som:
›Libenter homines et id quod volunt, credunt.‹
”Människor tror gärna det de vill [skall vara vara sant]”
›Quae volumus, et credimus libenter.‹
”Det vi vill [skall vara sant], det tror vi också gärna.”

⇑

Festina lente!
»Skynda långsamt!»
Kejsar Augustus (kejsare 27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XXV,4.
Detta är den latinska och allmänt bekanta versionen av kejsar Augustus ursprungligen på grekiska uttalade motto σπεῦδε βραδέως / speude bradéôs och som kommit att betecknas som hans ”valspråk”.
     I samma passus nämner Suetonius ett liknande favorituttryck, som kejsar Augustus ofta använde:
⇒ Sat celeriter fieri quidquid fiat satis bene.
”Det görs tillräckligt snabbt som görs väl.”

Fiat iustitia, et pereat mundus.
»Må rättvisa skipas, om så världen gå under!»
Ferdinand I av Habsburg (1503 – 1564), citerat av Johannes Manlius (d. ca. 1605):
Locorum communium collectanea, Basiliae 1563, del 2, sid. 290.

Fidem qui perdit, nil pote ultra perdere.
»Den som förlorar sitt anseende har inget mer att förlora.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, F:14.

Fidus Achates.
»Den trogne Achates.»
(Achates var Aeneas trognaste vän och uttrycket används om en
under alla omständigheter trogen vän / närstående.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI,158 (et passim).

Fit semper tempore peior homo.
”Människan blir ständigt sämre med tiden.”
     Ebbe Vilborg tillskriver Ovidius denna fras, som i själva verket utgör
andra delen av ett distikon av John Owen (d. 1622). Hänvisningen i
Latinska citat. Dictum et Scriptum Latine. Stockholm 2004, s. 49,
är alltså fel. 
⇒ Tempora mutantur…
”Tiderna förändras…”

Flagiti principium est nudare inter cives corpora.
»Början på skamlöshet är att klä av sig naken offentligt.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Ex fabulis incertis.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 370, #407.)

Flamma fumo est proxima.
»Lågan är närmast röken.»
(Ingen rök utan eld)
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Curculio, 53.

Flectere si nequeo superos, Acheronta movebo.
»Kan jag inte blidka de himmelska gudarna, så skall jag skaka om Acheron (Underjorden).»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VII:312.

Fluctuat nec mergitur.
»Det driver hit och dit med vågorna men går inte i kvav.»
Devisen i Paris stadsvapen (där staden liknas vid ett skepp)

Forsan et haec olim meminisse iuvabit.
»Kanske blir det till glädje att minnas även detta en gång.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, I:203.

Fortis fortuna adiuvat.
»Lyckan bistår de tappra.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Phormio, 203.
Istället för den förväntade pluralformen fortes står fortis som pluralform i moderna texteditioner, t.ex. J. Sargeaunt 1912 och R. Kauer / W. Lindsay 1926.
Jfr. ⇒ Audentis fortuna iuvat.

Fortiter ille facit, qui miser esse potest.
»Den kämpar verkligen tappert som förmår leva olycklig.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, XI:LVI,15.

Fortiter malum qui patitur, idem post potitur bonum.
»Den som tappert uthärdar det onda får sen erfara sen det goda.»
Plautus (d. ca. 184 f.Kr.): Asinaria, 324.

Fortuna caeca est.
»Lyckan är blind.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De amicitia, 54.

Fortuna cum blanditur, captatum venit.
»Fortuna kommer för att snärja när hon smickrar.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, F:2.

Fortuna in omni re dominatur.
»Slumpen härskar på alla områden.»
Sallustius (86 – 34 f.Kr.): Catilinae coniuratio, 8.

Fortuna multis dat nimis, satis nulli.
»Turen skänker många alltför mycket, men inte någon tillräckligt.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, XII:X,2.

Fortuna vitrea est: tum, cum splendet, frangitur.
»Lyckan är skör som glas: först skimrar den – sen går den i kras.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, F:24.

Fortunam citius reperias quam retineas.
»Det är lättare att finna Fortuna än att hålla henne kvar.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, F:3.

Frangar, non flectar.
»Jag må knäckas men inte böjas.»
Talesätt
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.) använder det t.ex.
i sitt drama Thyestes (rad 199-200):
›Novi ego ingenium viri indocile:
flecti non potest – frangi potest.‹
”Jag känner den mannens motsträviga sinne:
det kan inte böjas, men knäckas kan det.”
Talesättet förekommer även i varianten:
⇒ Melius frangi quam flecti.
”Bättre/hellre brytas än böjas.”

Frangitur ipsa suis Roma superba bonis.
»Rom, denna stolta stad, krossas av sina egna rikedomar!»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, III:XIII,60.

Fronti nulla fides.
»Ingen uppsyn som inger tillit.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, II,8.

Fu, oboluisti alium!
»Fy, så du stinker vitklök!»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Mostellaria, 39.

Fugit irreparabile tempus.
»Oåterkallelig flyr tiden.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, III,284:
›Sed fugit interea, fugit inreparabile tempus […]‹
”Men under tiden flyr den, den oåterkalleliga tiden flyr […]”
I sammandragen form som:
Tempus fugit. ”Tiden flyr.”

Fundamentum autem est iustitiae fides,
id est dictorum conventorumque constantia et veritas.
»Rättvisans grundval är hederlighet,
d.v.s. ordens och avtalens pålitlighet och sanningsenlighet.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, I:VII,23.

Fures privatorum furtorum in nervo atque in compedibus aetatem agunt;
fures publici in auro atque in purpura!
»De som stjäl från privatpersoner tillbringar sina liv i band och fotbojor,
de som stjäl från det allmänna i purpur och guld!»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.): Oratio de praeda militibus dividenda,
citerat av Gellius i Noctes Atticae, XI:XVIII,18.

Furor fit laesa saepius patientia.
»Ett alltför ofta prövat tålamod blir till raseri.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, F:13.

Furor Teutonicus.
»Teutonisk (germansk) krigsyra.»
Lucanus (39 – 65 e.Kr.): Pharsalia, I,255.

⇑

G
Galeatum sero duelli paenitet.
»För sent ångrar den som fått på sig hjälmen att han nu dragit ut i krig.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, I:169-170.

Gallia est omnis divisa in partes tres.
»Gallien är i sin helhet indelat i tre delar.»
Caesar (100 – 44 f.Kr.): De bello Gallico, I:I,1.
(De berömda inledningsorden till Caesars verk om kriget i Gallien)

Gaudeamus igitur, iuvenes dum sumus.
»Låt oss därför vara glada medan vi är unga.»
Inledningsorden till en medeltida latinsk studentsång.

Gentium in toto orbe praestantissima una omnium
virtute haud dubie Romana extitit.
»Av alla folk på jorden har utan tvekan det romerska
framträtt som ett av de mest framstående vad gäller tapperhet.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:40, 130.

Gigni de nihilo nihilum, in nihilum nil posse reverti.
»Intet föds ur intet – intet kan återvända till intet.
Persius (34 – 62 e.Kr.): Saturae, III,83. 
Jfr. ⇒ Nil igitur fieri de nilo posse fatendumst.
”Alltså måste man tillstå att intet kan uppstå ur intet.”
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.)

Graeca sunt, non leguntur.
»Det är grekiska – läses ej!»
Anonym devis
Medeltida handskriftskopister använde formeln för att indikera att grekisk text ej lästs eller översatts; man var oftast var okunnig i grekiska i västra Europa under medeltiden.

Graecia capta ferum victorem cepit et artes intulit agresti Latio.
»Det besegrade Grekland besegrade den råa segrarmakten och införde bildning och kultur i det lantliga Italien.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, II:I,156-7.

Grammatici certant et adhuc sub iudice lis est.
»Språkmännen tvistar och fortfarande ligger ärendet hos skiljedomaren.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 78.
Adhuc sub iudice lis est.
”Fortfarande ligger ärendet hos skiljedomaren.”

Grano salis.
⇒ Cum grano salis.

Gravior multo poena videtur, quae a miti viro constituitur.
»Mycket strängare tycks ett straff vara, som fastställs av en mild man,
[än vad det är].»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De clementia, I:XXII,3.

Gravis est inimicus is, qui latet in pectore.
»Riktigt farlig är den fiende som ligger dold i ens inre.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, G:7.

Gutta cavat lapidem.
»Droppen urholkar stenen.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Epistulae ex Ponto, IV:X,5.

⇑

H
Habent sua fata libelli.
»Böcker har sina öden.»
Terentianus Maurus (200-/300-talet e.Kr.): De syllabis, I:1286.
Lösryckt ur:
Pro captu lectoris habent sua fata libelli.
Alltefter läsarens uppfattningsförmåga har även böcker ha sina öden.

Habet in adversis auxilia, qui in secundis commodat.
»Den som är hjälpsam när han är framgångsrik får hjälp i motgångar.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, H:6.

Habet suum venenum blanda oratio.
»Smickrande tal har sitt eget gift.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, H:12.

Hac lupus, hac canis.
»Här en varg på, här en hund.»
Komprimerad och omvänd version av →
⇒ Hac urget lupus, hac canis.
»Här pressar en varg på, här en hund.»
Om att befinna sig i ett knepigt läge,
att vara ansatt från två håll.

Hac urget lupus, hac canis.
»Här pressar en varg på, här en hund.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satura, II:2, 64.
Om att befinna sig i ett knepigt läge,
att vara trängd från två håll.

Haec aetas moribus apta meis.
»Den här tidsåldern passar mina seder.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Ars amatoria, III:121:
›Prisca iuvent alios, ego me nunc denique natum
gratulor: haec aetas moribus apta meis.‹
”Gamla tider må glädja andra, men jag lyckönskar mig till att vara
född nu: den här tidsåldern passar mina seder.”

Haec placuit semel, haec decies repetita placebit.
»En del behagar omgående, en del först när det har upprepats ett tiotal gånger.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 365.

Hannibal ad portas.
»Hannibal [står] framför stadsporten!»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Philippicae, I:V,11.
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXIII:XVI,2.
Uttryck för skräcken i Rom, när Hannibal försökte sig på en framstöt mot staden efter slaget vid Cannae 216; frasen används om något hotande som står för dörren. 
Varianten Hannibal ante portas förekommer även i citatlitteraturen.

⇑

Haud doctis dictis certantes, sed maledictis miscent
inter sese inimicitiam agitantes.
»Man tävlar ej med bildade samtal utan blandar dem med smädelser
och sprider ovänskap sinsemellan.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Annales.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 98, #265.)

Haud ignarus summa scelera incipi cum periculo, peragi cum praemio.
»Han var inte okunnig om att stora brott initieras med fara men lönsamma att genomföra.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, XII:LXVII.
Om kejsar Claudius husläkare Xenofon, som – enligt Tacitus – på kejsarinnan Agrippinas uppdrag ansågs ha utfört den slutliga förgiftningen av kejsar Claudius 54 e.Kr.

Haud ignota loquor.
»Jag säger inte alls okända saker.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II:91.

Haud semper errat fama, aliquando et eligit.
»Ryktet har inte alltid fel – ibland prickar det även rätt.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 9.

⇑

Heredis fletus sub persona risus est.
»Arvingens gråt är ett skratt gömt under masken.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, H:19.

Heu, quam miserum est discere servire, ubi dominari doctus es.
»Ack så eländigt! Att lära sig tjäna när man lärt sig härska!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, H:11.

Heu, quam multa paenitenda incurrunt vivendo diu.
»Ack, så mycket att ångra som drabbar den som måste leva länge!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, H:10.

Heu vana et imprudens diligentia! Numerus dierum conputatur,
ubi quaeritur pondus.
»Att hålla räkning på dagarnas antal: ack, vilken fåfäng och kortsynt noggrannhet!
Det är ju deras vikt och betydelse man bör intressera sig för!»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, VII:40, 132.

Hic manebimus optime.
»Här blir det bäst för oss att stanna kvar.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, V:LV,2.

Hic Rhodus, hic salta!
»Här är Rhodos, hoppa här!»
(Αὐτοῦ γὰρ καὶ Ῥόδος καὶ πήδημα.)
(Uppmaning till en atlet som skrutit över ett väldigt hopp på Rhodos att visa vad han går för;
som metaforisk uppmaning till någon att visa vad han verkligen går för.)
Aesopos (620 – 560 f.Kr.): Fabulae,
ed. C. Halm. Lipsiae 1875, #203b; ed. A. Chambry. Paris 1925, #51.

Hinc illae lacrimae.
»Därför dessa tårar!»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 126:
›Percussit illico animum: ‘Attat hoc illud est,
hinc illae lacrumae, haec illast misericordia!’‹
”Det slog mig genast:
‘Aha! Därför dessa tårar, därför denna sympati!'”
(När den verkliga orsaken till tårar visar sig.)

Hinc robur et securitas.
»Härifrån [kommer] styrka och säkerhet.»
Sveriges Riksbanks devis (från 1668)

Historia […] magistra vitae.
»Historien är […] livets ledarinna.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De oratore, II,36:
›Historia vero testis temporum, lux veritatis, vita memoriae, magistra vitae …‹
”Historien är sannerligen tidens vittne, sanningens ljus, minnets liv, livets ledarinna …”

Hoc coactus sum.
»”Härtill är jag nödd och tvungen.”»
(”Brasklapp”)
⇒ Coactus feci.
”Tvingad gjorde jag det.”

Hoc erat in votis.
»Detta var bland det jag önskade mig.»
(Avser den lantgård på de sabinska kullarna som Horatius fick av sin mecenat Maecenas.)
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, II:VI,1.

Hoc est vivere bis, vita posse priore frui.
»Att kunna njuta av det liv man minns är att leva två gånger.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, X:XXIII,8.

Hoc iuvit, iuvat et diu iuvabit.
»Det var skönt , är skönt och blir skönt länge!»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 101.

Hoc tempore obsequium amicos, veritas odium parit.
»Nu för tiden får man vänner genom fjäsk medan sanningen föder hat.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 67.

Hoc volo, sic iubeo, sit pro ratione voluntas.
»Detta vill jag, så befaller jag – må min vilja gälla som skäl!»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, VI,223.
(En härsklysten hustru till sin obeslutsamme man,
som tvekar att avrätta en slav).

Hodie mihi, cras tibi.
»I dag [gäller det] mig, i morgon dig.»
– VANLIG INSKRIFT PÅ ANTIKA GRAVSTENAR –

Hominem te memento!
»Kom ihåg att du är människa!»
Tertullianus (ca. 160 – ca. 220): Apologeticum, XXXIII,4:
›Hominem se esse etiam triumphans in illo sublimissimo curru admonetur;
suggeritur enim ei a tergo: ‘Respice post te! Hominem te memento!’‹
”Om att triumfatorn är en människa erinras han till och med uppe på den
allra förnämsta triumfvagnen, för bakom honom viskar en röst:
‘Se dig om! Kom ihåg att du är en människa!'”
Jfr.⇒ Memento te mortalem esse.
”Kom ihåg att du är dödlig.”

Homines, dum docent, discunt.
»Människor lär sig själva när de undervisar [andra].»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 7,8.

Homines notos sumere odiosum est.
»Det bjuder emot att anföra kända personer.»
(Används förkortat Nomina sunt odiosa när man vill undvika
att nämna vederbörandes namn.)
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Pro Roscio Amerino, XVI,47.

Homini plurima ex homine sunt mala.
»De flesta av människans olyckor kommer från människan.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, VII,5.

Homini potentiam quaerenti egentissimus quisque opportunissimus.
»För den person som söker makt är den fattigaste den mest användbara.»
Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Iugurthinum, LXXXVI.

Hominis est errare.
»Det är mänskligt att fela»
⇒ Cuiusvis hominis est errare …
”Vem som helst kan fela …”

Homo antiqua virtute et fide.
»En man av gammaldags dygd och lojalitet.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Adelphi, III:III,88.

Homo homini deus est, si suum officium sciat.
»Om människor uppfyller sina plikter blir de som gudar för varandra.»
Caecilius Statius (ca. 219 – 168 f.Kr.): Ex incertis fabulis.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 552, #257.)

Homo homini lupus.
»En människa är mot [en annan] människa [som] en varg.»
(Människor är som vargar mot varandra.)
Detta är en förkortad version av frasen:
⇒ Lupus est homo homini,
non homo, quom qualis sit non novit.

Homo proponit, sed Deus disponit.
»Människan planerar, men Gud bestämmer [hur det skall bli].»
(”Människan spår, men Gud rår.”)
Thomas a Kempis (1380 – 1471): De imitatione Christi , I:XIX.

Homo sum; humani nihil a me alienum puto.
»Jag är människa: jag betraktar ingenting mänskligt som främmande för mig.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Heautontimorumeno, I,77.

Homo totiens moritur, quotiens amittit suos.
»En människa dör lika ofta som hon förlorar [någon av] sina närmaste.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, H:13.

Honesta mors turpi vita potior.
»Hellre en ärofull död än ett nesligt liv.»
Tacitus (55 – 120 e.Kr.): Agricola, 33,6.

Honesta quaedam scelera successus facit.
»Framgång får en del brott att framstå som hedervärda.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Phaedra, 598.

Honos [honor] est praemium virtutis.
»Anseende är dygdens belöning.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Brutus, 81,281.
(Cicero använder nästan uteslutande den äldre
formen honos i stället för honor i sina texter.)

Horas non numero nisi serenas.
– lNSKRIFT PÅ ANTIKA SOLUR –
»Jag räknar bara de ljusa timmarna.»

Horresco referens.
»Jag ryser när jag berättar [vad som hänt].»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II,204.

Humani generis mores tibi nosse volenti sufficit una domus.
»Om du vill lära känna människosläktets moral är en enda familj nog för dig.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XIII,159-160.

Humanius est deridere vitam quam deplorare.
»Det är mer människovärdigt att skratta åt livet än att klaga över det.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De tranquillitate animi, 15,2.

Humanum amarest, humanum autem ignoscerest.
»Det är mänskligt att älska – och också mänskligt att förlåta!»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Mercator, 365.

Humiles laborant ubi potentes dissident.
»De små får lida, när de mäktiga är osams.»
Phaedrus (ca. 15 f.Kr. – 50 e.Kr.): Fabulae, I:XXX,1.

Hunc servare modum nostri novere libelli:
parcere personis, dicere de vitiis.
»Att följa denna princip har mina skrifter beaktat:
skona personerna men tala tydligt om lasterna.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, X:XXXIII,9.

⇑

I
I Tego Arcana Dei.
»Gå bort! Jag döljer/skyddar gudomens/Guds hemligheter/mysterier.»
     Undertiteln på del två av en mysteriebok Maranatha: I Tego Arcana Dei, the Companion,
av engelsmannen Duncan Jolyon Burdan. Priory Publications 2007 (ISBN: 9780954993863);
denna andra del tycks dock aldrig ha kommit ut i handeln, varken i England eller i Sverige.
Titeln är en anagrammatisk tolkning av den berömda, och mycket omdiskuterade, texten
Et in Arcadia Ego på Nicolas Poussins målning Les Bergers d’Arcadie (1638-1640); första delen
i denna mysterieserie av Burdan hette endast Maranatha (ISBN: 9780954993818).
     Maranatha, en flertydig arameisk formulering som kan utläsas som:
maranâ thâ’ ”Kom Herre!” eller, troligare, som
maran ‘athâ ”Vår Herre har kommit”.
I Tego Arcana Dei kan översättas med:
I [2:a pers. sg. imperativ av verbet ire ”gå”, ”gå bort”] Gå bort!
Tego [1:a pers. sg. av verbet tegere ”täcka”, ”dölja”, ”gömma”, ”skydda”] Jag skyddar
Arcana [neutr. pl. av arcanum ”hemlighet”, ”mysterium”] hemligheter
Dei [genitiv av deus ”gudom, gud”) gudomens.
⇒ Et in Arcadia ego

Iacta alea est.
»Tärningen är kastad.»
Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr).
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, I:XXXII.
De ord Caesar fällde när han år 49 f.Kr bestämt sig för att gå över floden Rubicon mellan Gallien och Italien, återta Italien och därmed riskera ett inbördeskrig.
     Plutarchos uppger uttryckligen på två olika ställen att Caesar använde de grekiska orden ἀνερρίφθω κύβος (anerrífthô kýbos / ”Må tärningen ha fallit”); orden anses Caesar ha lånat från en av Menandros (342/41 – 290 f.Kr.) pjäser.
→ Plutarkos: Bioi paralleloi – Kaisar (Καῖσαρ) (Caesar), 32,
→ Plutarkos: Bioi paralleloi – Pompeïos (Πομπήϊος) (Pompeios), 6;
→ Comicorum Atticorum Fragmenta, ed. Th. Kock Leipzig 1898, vol. 3, s. 22.
Denna Caesar-fras citeras även med omkastad ordföljd som:
⇒ Alea iacta est.

Idem velle atque idem nolle, ea demum firma amicitia est.
»Att vilja detsamma och att inte vilja detsamma: detta är sannerligen stark vänskap.»
Catilina (död 62 f.Kr.) i ett privat tal riktat till sina sammansvurna anhängare.
→ Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Catilinae, XX.

Ieiunus raro stomachus vulgaria temnit.
»En mage som sällan är svulten försmår vardaglig mat.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, II:II,38.

Ignara in Amoris incidit amorem.
»Ovetande föll hon för kärleken till Amor.»
Apuleius (ca. 125 – ca. 180): Metamorphoses, V,23.
Om Amor och Psyche:
›… sic ignara Psyche sponte in Amoris incidit amorem.‹
”… således ovetande föll Psyche för kärleken till Amor.”

Ignis aurum probat, miseria fortes viros.
»Elden prövar guldet, lidandet den tappre.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De providentia, 5,10.

Ignorantia juris nocet
⇒ Regula est iuris …

»Regeln lyder, att okunnighet om lagen är till men för den som är okunnig, men att okunnighet om ett sakförhållande inte är till men.»
Paulus, Julius Prudentissimus (romersk rättslärd; fl. 200 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 22.6.9., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 294.)

Ignoti nulla cupido.
»Inget begär efter det okända.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Ars amatoria, III,397.
›Quod latet, ignotum est: ignoti nulla cupido.‹
”Det som är dolt, är okänt: inget begär efter det okända.”

Ille crucem sceleris pretium tulit, hic diadema.
Den ene fick ett kors som straff för sitt brott, den andre en kungakrona!»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XIII,105.

Ille dolet vere, qui sine teste dolet.
»Den som sörjer utan vittne sörjer ärligt.»
Martialis (40 – 104 e.Kr.): Epigrammata, I:XXXIII,4.

Illi robur et aes triplex circa pectus erat,
qui fragilem truci commisit pelago ratem primus.
»Dens hjärta var hårt som ek och tjockaste brons
som först vågade sig ut på det vilda havet med sin bräckliga farkost.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:III,9.

Illis quorum meruere labores.
»Åt dem vilkas mödor har förtjänat det.»
– Inskrift och beteckning på en svensk förtjänstmedalj –
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Saturae, III:IV,21:
›Praeda sit haec illis quorum meruere labores.‹
”Må bytet vara deras vilkas mödor har förtjänat det.”

Imitatores, servum pecus!
»O epigoner, ni slavboskap!»
Horatius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Epistulae, I:XIX,19-20:
›O imitatores, servum pecus, ut mihi saepe
bilem, saepe iocum vestri movere tumultus!‹
”O epigoner, ni slavboskap! Hur ofta har inte ert stoj och ståhej
retat gallfeber på mig, hur ofta har det inte roat mig!”

Imperatorem ait stantem mori oportere.
»En kejsare bör dö stående, sade han.»
Kejsar Vespasianus (kejsare 69 – 79 e.Kr).
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VIII – I:XXIV.
Dessa var Vespasianus sista ord då han döende försökte resa sig upp efter att ha varit avsvimmad till följd av en diarréattack.

Impossibilium nulla obligatio est.
»Det omöjliga är ingen förpliktelse.»
Celsus, Publius Juventius (romersk rättslärd; 67 – 130)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 50.17.185., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 873.)
Jfr. ⇒ Ultra posse nemo obligatur.
”Utöver sin förmåga är ingen förpliktigad.”

Improbe Amor, quid non mortalia pectora cogis?
»O du grymme Amor, hur driver du ej människors hjärtan!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, IV,412.

⇑

In alio peduclum vides, in te ricinum non vides.
»Du ser en lus hos andra men inte fästingen på dig själv.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 57.

In angustiis amici apparent.
»I trångmål visar sig vännerna.»/span>
(‘I nöden prövas vännen.’)
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 61,9.<

In caducum parietem nos inclinavimus.
»Vi har lutat oss mot en fallfärdig vägg.»
Kejsar Hadrianus (kejsare 117 – 138).
(Yttrat när han tänkte på de utsvävningar som hade försvagat hans hälsa.)
→ Scriptores Historiae Augustae (ca. 300 e.Kr.), XXIII, 14.

In causa facili cuivis licet esse diserto.
»I ett enkelt rättsfall kan vem som helst vara vältalig.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Tristia, III:XI,21.

In civitate libera linguam mentemque liberas esse debēre.
»I ett fritt samhälle bör språk och tanke vara fria.»
Kejsar Tiberius (kejsare 14 – 37 e.Kr).
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, III:XXVIII.

In crastinum differo res severas.
»Allvarliga ärenden skjuter jag upp till morgondagen.»
Pelopidas (ca. 410 – 364 f.Kr.), forngrekisk krigare och statsman.
→ Cornelius Nepos (ca. 100 – 24 f.Kr.): De viris illustribus, XVI:III,3.

In divitiis inopes, quod genus egestatis gravissimum est.
»Fattiga i sina rikedomar: detta är den värsta sortens fattigdom.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 74.

In dubio pro reo.
»I tveksamt fall [döms] till förmån för den anklagade.»
⇒ Semper in dubiis …

In hac lacrimarum valle.
»I denna tårarnas dal.»
Texten utgör första versens femte rad av Salve Regina,
en Maria-hymn som tillskrivs den tyske 1000-tals munken
Hermann of Reichenau och som sedermera även tonsatts
av ett flertal tonsättare; en viss biskop Aemar (1100-talet)
sägs vara en av dem (enligt E. Vilborg: Latinska citat. 2004, s. 63).

In hoc signo vinces.
»I detta tecken skall du segra!»
Eusebius (260 – 339): Vita Constantini, I,28.

In magnis et voluisse sat est.
»Att ha haft viljan i stora ting är fullt tillräckligt.»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, II:X,6.
⇒ Quod si deficiant vires, audacia certe laus erit.
In magnis et voluisse sat est.
»Även om krafterna sviker är modet förvisso lovvärt:
att ha haft viljan i stora ting är fullt tillräckligt.»

In malis sperare bene nisi innocens nemo solet.
»Ingen utom den oskyldige brukar hoppas på gott i ett förtvivlat läge.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, I:24.

In medias res.
»Rakt in i händelserna.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 147:
›Semper ad eventum festinat et in medias res
non secus ac notas auditorem rapit.‹
”Han hastar ständigt mot slutmålet
och rycker med sig läsaren rakt
in i händelserna som om redan kända.”
(Om Homeros som börjar Iliaden utan att berätta
om det trojanska krigets föregående händelser.)

In necessariis unitas, in dubiis libertas,
in omnibus autem caritas.
»I tvingande lägen enighet, i tveksamma frihet,
men i alla lägen kärlek.»
M. A. de Dominis (1560 – 1624): De republica ecclesiastica libri X,
London 1617, Lib. 4, Cap. VIII, s. 676:
›Omnesque mutuam amplecteremur unitatem in necessariis,
in non necessariis libertatem, in omnibus caritatem.‹
”Låt oss alla omfamna ömsesidig enighet i nödvändiga lägen,
i tveksamma frihet, i alla lägen kärlek.”
     Devisen har felaktigt tillskrivits bl.a. teologerna Philip Melanchton (d. 1560),
så t.ex. Vilborg, 2004, s. 64, och Peter Meiderlin (d. 1651); den förekommer
numera ofta som motto hos kyrkliga sammanslutningar och föreningar. 

In nuce.
»I ett nötskal.» 
     Som exempel på extraordinär synskärpa anför Plinius d. ä. att en miniatyrisering av en pergamentavskrift av Homeros Iliaden enligt Cicero (d. 43 f.Kr.) skulle ha inneslutits i en nöt / ett nötskal (nux, med böjningsstam nuc-) – men betraktar inte själv detta som trovärdigt.
     Via en mycket fri, engelsk översättning av Feuerbachs Das Wesen des Christentums (1841) från 1854 av G. Eliot (pseudonym för Marian Evans): The Essence of Christianity – där frasen ”in nuce” i kap. XXII ej återfinns i det tyska originalet – har uttrycket senare kommit att tillämpas på något som utgör en koncentrerad sammanfattning, inte på synskärpa.
     ”Oculorum acies vel maxime fidem excedentia invenit exempla. In nuce inclusam Iliadem Homeri carmen in membrana scriptum tradit Cicero.”
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:21, 85.

In nullum avarus bonus est, in se pessimus.
»Den girige är inte god mot någon – värst är han mot sig själv.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, I:5.

In omni adversitate fortunae infelicissimum est genus infortunii fuisse felicem.
»I varje lyckans omkast är det olyckligaste slaget av olycka att ha varit lycklig.»
Boethius (480 – 524): De consolatione philosophiae, II:pr.IV,1.

In omnibus fere minus valent praecepta quam experimenta.
»Inom nästan alla ämnen är föreskrifter mindre värdefulla än övning.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, II:V,15.

In pretio pretium nunc est:
dat census honores, census amicitias:
pauper ubique iacet.
»Endast värdet av pengar räknas nuförtiden:
rikedomar ger hedersbetygelser, rikedomar ger vänskaper;
den fattige ligger dåligt till överallt.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Fasti, I,217-218.

In scirpo nodum quaeris.
»Du söker en ledknöl på säven.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Menaechmi, 247.
(Om att söka svårigheter, där inga finns; säven har inga ledknölar utan är helt slät.)
Ordspråket återkommer något senare hos Ennius (239 – 169 f. Kr.):
⇒ Quaerunt in scirpo, soliti quod dicere, nodum.
»De söker, som man brukar säga, en ledknöl på säven.»
Ennius (239 – 169 f. Kr.): Saturae.

In utrumque paratus – seu versare dolos seu certae occumbere morti.
»Beredd till bådadera – att genomföra sina listiga planer eller möta en säker död.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II:61-62.
Jfr. ⇒ Ad utrumque [sc. paratus].
»[beredd] Till bådadera (dvs. till studier och krig).»
Lunds universitets devis från 1666.

In verba magistri iurare.
»Att svära på lärarens ord.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:I,14.
⇒ Iurare in verba magistri.

In vino veritas.
»I vinet [finns] sanningen.»
Frasen går tillbaks på den grekiske diktaren Alkaios (600-talet f.Kr.) yttrande:
›Ἐν οἴνῳ ἀλήθεια.‹
(Poetae Lyrici Graeci, ed. Th. Bergk, Lipsiae 1882, s. 170, #53)
och återfinns på latin hos t.ex. Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.):
›Volgoque veritas iam attributa vino est.‹
”Och sanningen har redan tillskrivits vinet.”
(Naturalis historia, XIV,141).

Inceptio est amentium, haud amantium.
»Det är ett de vansinnigas företag, ej ett de älskandes.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 218.
Amantes amentes.
”Förälskade är förryckta.”

Incidis in Scillam cupiens vitare Caribdim.
»Söker du undvika Charybdis råkar du ut för Scylla.»
(”Mellan Skylla och Karybdis”)
Gualterus de Castiglione (fl. 1100): Alexandreis, V,301.
(Syftar på berättelsen i Homeros Odysséen, sång #12, om sirenerna Skylla och Karybdis, två havsvidunder som låg på pass på var sin sida av det trånga sundet vid Medina för att locka till sig och dra ned de sjöfarande  i djupet.)

Incipe: dimidium facti est coepisse. Superfit dimidium:
rursum hoc incipe et efficies.
»Börja! Hälften är gjord att ha börjat. Så återstår andra hälften.
Börja med den på nytt så blir du färdig!»
Ausonius (ca. 310 – 393): Epigrammata, 15.
Jfr. ⇒ Dimidium facti qui coepit habet …
»Den som har börjat har hälften gjord …» (Horatius)

Incitantur enim homines ad cognoscenda,
quae differuntur.
»Nyfikenheten sporrar ju människor till att få veta
det som undanhålls dem.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:27, 2.

Inde ira et lacrimae.
»Därför vrede och tårar.»
Juvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, I:I,168.
Jfr. ⇒ Hinc illae lacrimae.
”Därför dessa tårar!”
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 126.

Indupedita suis fatalibus omnia vinclis.
»Allt är bundet vid sin egen bestämmelses bojor.»
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, V:876.

Infandum, regina, iubes renovare dolorem.
»En outsäglig smärta befaller du mig, o drottning, att återuppleva.»
(Inledningsorden till Aeneas’ redogörelse för drottning Dido av Kartago om Trojas undergång.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II:3.

Inimicum quamvis humilem docti est metuere.
»Det som utmärker den kloke är att frukta en fiende hur obetydlig han än må vara.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, I:26.

Iniqua nunquam regna perpetuo manent.
»Orättfärdiga regimer blir aldrig bestående.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Medeae, 196.

Iniuriarum remedium est oblivio.
»Botemedlet mot oförrätter är att glömma dem.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, I:21.

Innocue vivite, numen adest.
»Lev oförvitligt! En gudom är närvarande.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Ars amatoria, I,640.
(Linnés valspråk, som han låtit måla över ingången till sovrummet på Hammarby,
där pluralformen vivite dock ändrats till singularformen vivito.)

Inopem me copia fecit.
»Överflödet gör mig fattig.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, III: 466, Narcissus:
›Quod cupio mecum est, inopem me copia fecit.‹
”Det jag åtrår är mitt – men överflödet gör mig fattig!”

Inopi beneficium bis dat, qui dat celeriter.
»Den som snabbt ger en fattig hjälp, ger hjälp i dubbel måtto.»
›Bis dat, qui cito dat.‹ / ”Snar hjälp är dubbel hjälp”
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr): Sententiae, I:6.

Inopiae desunt multa, avaritiae omnia.
»Fattigdom saknar mycket – girighet allt!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, I:7.

Integer vitae scelerisque purus.
»Oförvitlig i sitt liv och fri från brott.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:XXII,l:
›Integer vitae seelerisque purus
non eget Mauris iaculis neque arcu.‹
”Oförvitlig i sitt liv och fri från brott
behöver han varken moriska kastspjut eller båge.”

Intellectus […] merces est fidei.
»Förståelse […] är trons lön.»
Augustinus (354 – 430): In Ioannis evangelium tractatus, XXIX,6.

Inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.
»Vårt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.»
Augustinus (354 – 430): Confessiones, I:1.

Intelligenti pauca.
»För den intelligente räcker få [ord].»
En modern, anonym parafras på det klassiska uttrycket:
⇒ Dictum sapienti sat est.
”Det sagda är nog för den kloke.”

Inter canem et lupum.
»Mellan hund och varg.»
Komprimerad och omvänd version av →
⇒ Hac urget lupus, hac canis.
»Här pressar en varg på, här en hund.»
Om att befinna sig i ett knepigt läge,
att vara ansatt från två håll.

Inter spem curamque.
»Mellan hopp och ängslan.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:IV,12:
›Inter spem curamque, timores inter et iras
omnem crede diem tibi diluxisse supremum.
Grata superveniet, quae non sperabitur hora.‹
”Mellan ängslan och hopp, mellan fruktan och vrede:
anse var dag som grytt som din sista!
En timma du ej hoppas på skall du välkomna då.”

Interea fiet aliquid.
»Under tiden kan något [annat] hända.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 314.
(”Oroa dig inte i förväg!”)

Inventas vitam iuvat excoluisse per artes.
»Det är till gagn att ha förädlat livet genom uppfinningar.»
Inskrift på nobelpristagarnas medalj sedan 1895.
Texten är en modifiering av Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI:663:
›… inventas aut qui vitam excoluere per artes … ‹
”… som har förädlat livet genom uttänkta konster…”

Invidebit aliquis facilius quam imitabitur.
»Man kommer snarare att avundas än att [försöka] efterlikna [mig].»
      Plinius den äldre berättar att den grekiske bildkonstnären Zeuxis (fl. 480 f.Kr.) bl. a.
hade målat en brottare, vilken han blev så nöjd med att han på tavlan skrev ned en vers
som härigenom blivit berömd: ‘man kommer snarare att avundas [tavlan] än att [försöka]
efterlikna [den]’.
      ”Fecit (Zeuxis) […] athletam; adeoque in illo sibi placuit, ut versum subscriberet celebrem ex eo, invisurum aliquem facilius quam imitaturum.”
      ”Enligt Plutarchos (d. ca. 120 e.Kr.) var det målaren Apollodoros, samtida med Zeuxis, som gav upphov till versen med den något annorlunda ordalydelsen ‘man kommer snarare att kritisera [den] än att [försöka] efterlikna [den]’ ›μωμήσεταί τις μᾶλλον ἢ μιμήσεται‹. (Moralia 346a).”
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 35:36, 63.

Invidia gloriae comes est.
»Avund är ärans följeslagare.»
Cornelius Nepos (ca. 100 – 24 f.Kr.): De viris illustribus – Chabrias, III:3.

Invita Minerva, ut aiunt.
»Mot – som man säger – Minervas vilja.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, I,110.
›Invita Minerva.‹
”Utan fallenhet och förutsättningar.”
Minerva var bl.a. konstens och vetenskapens gudinna.

Ipsa quidem virtus pretium sibi.
»Dygden är sin egen belöning.»
Claudianus (ca. 370 – ca. 408): Panegyricus dictus ManIio Theodoro consuli, I.
Jfr. ⇒ Honos est praemium virtutis.
”Anseende är dygdens belöning.”
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Brutus, 81,281.

Ipsa se velocitas implicat.
»Själva farten i sig snärjer dem.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 44,7:
›Quod evenit in labyrintho properantibus;
ipsa illos velocitas inplicat.‹
”Detta är vad som händer dem som rusar genom en labyrint:
själva farten i sig snärjer dem.”

Ipsa sua melior fama.
»Bättre än sitt rykte.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Ex ponto, I:II,141.

Ipse dixit.
»Han [Pythagoras] har själv sagt det.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De natura deorum, I:V,10.
›”Ipse dixit”; ‘ipse’ autem erat Pythagoras: tantum opinio praeiudicata poterat, 
ut etiam sine ratione valeret auctoritas.‹
”Han själv har sagt det”; ‘han själv’ var Pythagoras [d. 495 f.Kr.]: så stort inflytande hade en åsikt som redan hade framförtsatt en auktoritet värderades högre än ett rationellt tänkande.”
(Hos pythagoréerna hette det αὐτὸς ἔφη / autós éfê : ‘ han sade det själv ‘.)

Ipse labor quasi callum quoddam obducit dolori.
»Arbete som sådant gör smärta i viss mån mindre kännbar.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, II:15.

Ira furor brevis est.
»Vrede är kortvarigt vansinne.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:II,62.

Is demum miser est, cuius nobilitas miserias nobilitat.
»Den är verkligen olycklig som blir berömd för sina olyckor.»
Accius (ca. 170 – ca. 86 f.Kr.): Telephus.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 540, #627-628.)

Is demum profecto vitam aequa lance pensitabit
qui semper fragilitatis humanae memor fuerit.
»Bara den som ständigt betänker människans bräcklighet
kan i sanning väga livet med en rättvisande vågskål.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:7,44.

Is minimo eget mortalis, qui minimum cupit.
»Den människan saknar minst som önskar minst.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, I:56.

Ista quidem vis est!
»Detta är ju våld!»
Caesars ord när en av de sammansvurna som skulle döda honom
gripit tag i hans kläder och han märkte att han anfölls även bakifrån.
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum – Divus lulius, LXXXII:1.

Ita crede amico, ne sit inimico locus.
»Lita så på en vän att det inte finns utrymme för en ovän.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, I:32.

Iucundi acti labores.
›Vulgo enim dicitur: Iucundi acti labores.‹
»Det heter ju: Avslutade mödor är angenäma.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De finibus, II:105.

Iucundum nil est, nisi quod reficit varietas.
»Ingenting är angenämt, om inte variation förnyar det.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, I:10.

Iudex damnatur ubi nocens absolvitur.
»Domaren döms när en gärningsman frikänns.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, I:28.

Iura inventa metu iniusti fateare necesse est.
Man måste tillstå, att lagarna skapades av fruktan för orättvisa.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:III,111.

Iurare in verba magistri.
»Att svära på lärarens ord.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:I,14:
›Nullius addictus iurare in verba magistri,
quo me cumque rapit tempestas, deferor hospes.‹
”Jag är inte tvungen att svära på lärarens ord;
dit stormen för mig, där stannar jag som gäst.”
(Horatius framhåller sin självständighet
gentemot filosofiska skolor och lärare i filosofi.)

Iure naturae aequum est neminem cum alterius
detrimento et iniuria fieri locupletiorem.
»Enligt naturrätten är det rimligt att ingen blir rikare genom att
någon annan tillfogas skada eller orätt.»
Pomponius, Sextus (romersk rättslärd; fl. 150 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 50.17.206., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 873.)

Iuris peritorum eloquentissimus, eloquentium iuris peritissimus.
»Den mest vältalige bland rättslärde, den mest rättslärde bland vältaliga.»
(Cicero om Quintus Mucius Scaevola, romersk rättslärd; fl. 100 f.Kr., d. 82 f.Kr.)
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De oratore, I,180.

Iuris praecepta sunt haec:
honeste vivere, alterum non laedere, suum cuique tribuere.
»Rättens föreskrifter är dessa: att leva hederligt,
att inte skada någon annan och att ge var och en sitt.»
(1) Gaius (romersk rättslärd; fl. 130 – 180 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Institutiones 1.1.3., ed. ed. P. Krueger. Berlin 1872, s. 3.)
(2) Ulpianus (romersk rättslärd; ca. 170 – 223)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 1.1.10.1., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 1.)

Ius civile vigilantibus scriptum est:
ideoque non revocatur id quod percepi.
»Den civila lagen har skrivits för de som är vakna:
därför återkrävs inte det som kan förnimmas.»
Scaevola, Quintus Mucius (romersk rättslärd; fl. 100 f.Kr., d. 82 f.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 42.8.24., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 680.)

Ius et furi dicitur.
»Rätt skipas också för en tjuv.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De beneficiis, IV:XXVIII,5.

Ius suum cuique.
»Åt var och en den rätt som honom tillkommer.»
⇒ Iustitia est constans et perpetua voluntas …
”Rättvisa är en bestämd och beständig vilja …”

Iustitia est animi affectio suum cuique tribuens.
»Rättvisa är önskan att ge var och en det som honom tillkommer.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De finibus, V,65.

Iustitia est constans et perpetua voluntas
ius suum cuique tribuendi.
»Rättvisa är en bestämd och beständig vilja
att ge var och en det som honom tillkommer.»
Gaius (romersk rättslärd; fl. 130 – 180 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Institutiones 1.1.1., ed. ed. P. Krueger. Berlin 1872, s. 3.)

Iustum et tenacem propositi virum.
»En rättrådig man som håller sin föresats.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:III,1:
›Iustum et tenacem propositi virum
non civium ardor prava iubentium,
non vultus instantis tyranni
mente quatit solida.‹
”En rättrådig man, som håller sin föresats,
kan varken en upprörd folkmassas vrånga dom
eller hot från en mäktig tyrann
rubba i själens solida styrka.”

⇑

L
Labor omnia vicit improbus.
»Rastlöst arbete besegrade allt.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, I,145:
›Labor omnia vicit
improbus et duris urgens in rebus egestas.‹
”Rastlöst arbete jämte pådrivande materiell fattigdom besegrade allt.”

Labor vincit omnia.
»Arbete besegrar allt.»
Selma Lagerlöf (1858 – 1909): Gösta Berlings saga, kap. 31.
(Selma Lagerlöf anpassade Vergilius’ ord som rubrik
till ett kapitel om arbetets makt i Gösta Berlings saga.)
⇒ Labor omnia vicit improbus.
”Rastlöst arbete besegrade allt.”

Labuntur [scil. tempora] et imputantur.
– lNSKRIFT PÅ ANTIKA SOLUR –
»Tiden rinner iväg och tillräknas oss.»

Laeso doloris remedium inimici est dolor.
»Lindring av smärtan för den sårade är hans fiendes smärta.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, L:3.

Laudant illa, sed ista legunt.
»De lovordar somt men läser själva annat.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, IV:XLIX,10.

Laudator temporis acti.
»En lovprisare av förgången tids händelser.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 173-174:
›Difficilis, querulus, laudator temporis acti
se puero, castigator censorque minorum.‹
”Svår och grälsjuk, en lovprisare av förgången tids händelser
när han själv var barn, [är han] nu den som tuktar och klandrar de unga.”

Leges bonae ex malis moribus procreantur.
»Goda lagar skapas ur dåliga seder.»
Macrobius (fl. 400 e.Kr.): Saturnalia, III:XVII,10.

Legiones redde!
»Ge mig tillbaks mina legioner!»
Kejsar Augustus (kejsare 27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XXIII,2.
⇒ Quintili Vare, legiones redde!.

Lepus tute es; et pulpamentum quaeris!
»En hare, det är vad du är! Och du letar efter rov!»
Livius Andronicus (ca. 280 – ca. 200 f.Kr.): Ex incertis fabulis.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 22, #6.)

Leve fit, quod bene fertur, onus.
»En börda som bärs glatt blir lätt att bära.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, I:II,10.

Levis est fortuna: cito reposcit, quod dedit.
»Fortuna är opålitlig: hon kräver snabbt tillbaks det hon gav.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, L:4.

Levius fit patientia quidquid corrigere est nefas.
»Det som inte går att ändra på blir lättare genom tålamod.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.):  Carmina / Odae, I:XXIV,19.

Lex dura, sed lex.
»Lagen är hård, men det är en lag.»
⇒ Quod quidem perquam durum …
”Det är visserligen hårt …”

Lex universa est, quae iubet nasci et morit.
»Det är en universell lag som bestämmer att vi skall födas och dö.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, L:5.

Libenter homines et id quod volunt, credunt.
”Människor tror gärna det de vill [skall vara sant].”
⇒ Fere libenter homines id, quod volunt, credunt.

Liberae sunt nostrae cogitationes.
»Våra tankar är fria.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Pro Milone oratio, 29, 79.

Libertas est […] naturalis facultas eius, quod cuique facere libet,
nisi si quid vi aut iure prohibetur.
»Frihet […] är den naturliga förmågan att göra vad man vill,
om man inte genom våld eller rätt hindras därifrån.»
Gaius (romersk rättslärd; fl. 130 – 180 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Institutiones 1.3.1-2., ed. ed. P. Krueger. Berlin 1872, s. 4)

Libertas inaestimabilis res est.
»Frihet är ett ovärderligt ting.»
Paulus, Julius Prudentissimus (romersk rättslärd; fl. 200 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 50.17.106., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 870.)

Litteris et artibus.
»För vitterhet och konst.»
(”För vittra verksamheter och konstnärliga utövanden.”)
Inskrift på svensk förtjänstmedalj från 1853

Longa est vita si plena est.
»Livet blir långt om det är innehållsrikt.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 93, 2.

Longe fugit, quisquis suos fugit.
»Den som undflyr sina egna får fly långt.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 43.

Longum iter est per praecepta, breve et efficax per exempla.
»Med föreskrifter blir vägen lång – med förebilder kort och effektiv!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 6,5.

Lucri bonus est odor ex re qualibet.
»Profit luktar gott varifrån den än kommer.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XIV,204.
Citatet anspelar på den avgift kejsar Vespasianus (kejsare 69 – 79 e.Kr.) införde på offentliga toaletter i Rom, för vilket Titus, hans son och efterträdare (kejsare 79 – 81 e.Kr), kritiserade honom.
Jfr. ⇒ Pecunia non olet.

Lucrum sine damno alterius fieri non potest.
»Vinst utan någon annans förlust är inte möjlig.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, L:6.

Lupum auribus tenere.
⇒ Auribus teneo lupum.
Att hålla fast vargen i öronen [och inte våga inte släppa taget].

Lupus est homo homini,
non homo, quom qualis sit non novit.
»En varg är en människa för en annan människa, inte människa,
så länge hon inte vet hurudan den andra människan är.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Asinaria, II:IV, 495.
Frasen förekommer även förkortad som:
Homo homini lupus.
»En människa är mot [en annan] människa [som] en varg.»
(Människor är som vargar mot varandra.)

Lupus in fabula.
»Vargen i sagan.»
”Tala om vargen, så kommer han!”
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Adelphi, IV:I, 539

Lupus pilum mutat, non mentem.
»Vargen byter hår [päls], men inte sinnelag!»
Översättning av Ὁ λύκος τὴν τρίχα οὐ τὴν γνώμην ἀλλάττει
ur Michael Apostolios´ (ca. 1422–1480): Συναγωγὴ παροιμιῶν, 12,66a,
till latin av Erasmus Roterodamus (1466–1536): Opera omnia Desiderii Erasmi Roterodami. Ordinins secundi – Tomus qvintus. Amsterdam–Oxford 1981. Adagia, #2219, s. 200:
›Lupus pilum mutat, non mentem.‹
”id est Lupus pilum, non ingenium mutat.”
I ett annat ordspråk handlar det om räven →
⇒ Vulpes pilum mutat, non mores.
»Räven byter päls, inte sinnelag.»
Jfr. ”Ulfven byter väl hår, men icke sinne.”
Den svenska ordspråksboken. Stockholm, 1865, s. 90.

Lusisti satis, edisti satis atque bibisti: tempus abire tibi est.
»Du har roat dig tillräckligt, ätit tillräckligt och druckit: nu är det dags för dig att gå hem.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, II:II,214-15.

⇑

M
Magister artis ingeniique largītor venter.
»Buken är konstens läromästare och snillets generöse givare.»
Persius (34 – 62 e.Kr.): Satirae, Prologus 10.

Magna vis veritatis quae facile se per se ipsa defendat.
»Sanningens kraft är stor som lätt kan försvara sig med egen kraft.»
Förenklad version, som förekommer i citatlitteratur, av:
⇒ O magnam vim veritatis
”O hur stor är inte sanningens kraft…!”

Magnas inter opes inops.
»Fattig i all sin rikedom.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:XVI, 28.

Magni nominis umbra.
»Skuggan av ett stort namn.»
⇒ Stat magni nominis umbra.

Magnos homines virtute metimur, non fortuna.
»Stora män mäter vi efter deras duglighet, inte efter deras lycka.»
Cornelius Nepos (ca. 100 – 24 f.Kr.): De viris illustribus – Eumenes, I:I.

Maior e longinquo reverentia.
»På avstånd är vördnaden större.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, I:XLVII.

Maior pars meliorem vicit.
»Den större delen segrade över den bättre.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXI:IV,1:
›Sed, ut plerumque fit, maior pars meliorem vicit.‹
”Men, som så ofta sker, segrade den större delen över den bättre.”

Malefacere qui vult, numquam non causam invenit.
»Den som vill skada finner alltid en anledning.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, M:28.

Male imperando summum imperium amittitur.
»Genom dålig maktutövning kan det största imperium gå förlorat.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, M:31.

Male parta, male dilabuntur.
»Det som orätt fåtts försvinner lätt.»
(Orätt fånget, lätt förgånget.)
Naevius (ca. 270 – ca. 200 f.Kr.): Ex incertis fabulis.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 150, #38.)
Plautus, en något yngre samtida till Naevius, använder en likartad formulering med samma betydelse men i singularis i sin pjäs Poenulus (rad 844):
›Male partum male disperit.‹

Malesuada Fames ac turpis Egestas.
»Förnedrande Hunger och Armode som driver till brottslighet.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI:276.

Malo hic primus quam Romae secundus esse.
»Jag vill hellre vara den förste här än den andre i Rom.»
Caesar (100 – 44 f.Kr.) Latinsk översättning av:
→ Plutarchus (ca. 46 – ca. 120): Βίοι Παράλληλοι / Vitae parallelae ∗ Καίσαρ / Caesar, 11:
›ἐγὼ μὲν ἐβουλόμην παρὰ τούτοις εἶναι μᾶλλον πρῶτος
ἢ παρὰ Ῥωμαίοις δεύτερος.‹

Malo in consilio feminae vincunt viros.
»När det gäller ondskefullt beräknande överträffar kvinnor män.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, M:16.

Malo quaeri cur nulla [statua] mihi sit posita quam quare posita.
»Jag vill hellre att man frågar sig varför ingen staty rests över mig
än att man frågar varför någon rests!»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.)
Yttrandet finns endast bevarat på grekiska hos Plutarchos (ca. 46 – ca. 120): Vitae Parallelae / Βίοι Παράλληλοι, 347D,
på 1500-talet översatt till latin av W. Xylander: Plutarchi Chaeronensis Vitae Parallelae, vol. I, Basileae 1579, s. 740. Xylanders översättning återges ordagrant i Th. Doehners utgåva av Vitae parallelae, vol. I, Parisiis 1857, s. 415:
›Mirantibus cur, cum multis ignobilibus statuae essent positae,
ipsi nulla, ‘malo’, inquit, ‘quaeri cur nulla mihi sit posita quam quare posita’.‹
”När man förundrade sig över varför ingen staty rests över honom,
då man rest statyer över så många ovärdiga män, sade han:
‘Jag vill hellre att man frågar sig varför ingen staty rests över mig
än att man frågar varför någon rests!’ ”

Malo virum, qui pecunia egeat, quam pecuniam, quae viro.
»Jag föredrar en bra karl som saknar pengar framför pengar utan en bra karl.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, II:XX,71.
(Cicero återger den grekiske politikern och härföraren Themistokles’ (d. 460 f.Kr) svar på frågan om han skulle ge sin dotter i giftermål till en hederlig man utan pengar eller till en rik men mindre aktad man.)

Malum est consilium, quod mutari non potest.
»Den plan som inte kan ändras är en dålig plan.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, M:54.

Malum necessarium.
»Ett nödvändigt ont.»
Latinsk formulering av grekiskans ἀναγκαῖον κακόν hos
Menandros (342 – 290 f.Kr.), återgivet i Menandri et Philemonis reliquiae,
ed. Meineke, Berolini 1823, s. 228:
›Τὸ γαμεῖν […] κακὸν μὴν ἐστιν, ἀλλ᾽ ἀναγκαῖον κακόν.›
”Att gifta sig är ett ont men ett nödvändigt ont.”

Malum quidem nullum esse sine aliquo bono.
»Inget ont utan något som helst gott.»
     Orden återfinns hos Plinius den äldre när han från den gamla folkmedicinen nämner
stormhatten (Aconitum) som exempel på giftiga men ändå användbara växter;
den ansågs t. ex. mycket välgörande för ögonen (men utan närmare precisering).
    ›Sed maiores oculorum quoque medicamentis aconitum misceri saluberrime promulgavere
aperta professione malum quidem nullum esse sine aliquo bono.‹
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 27:2, 9.

⇑

Manum de tabula.
»Handen från tavlan.» (Att sluta i tid.)
      Den grekiske målaren Apelles (fl. 300 f.Kr.) lär ha gett upphov till frasen när han beundrade en målning av Protogenes, en samtida berömd konstnär och konkurrent. Protogenes hade lagt ned enormt mycket arbete och ängslig noggrannhet på en tavla, och då tillstod Apelles att Protogenes var honom jämnbördig i allt, eller kanske till och med bättre, men att han var Protogenes överlägsen i åtminstone ett avseende: han visste när han skulle lyfta handen från / avsluta en tavla – detta enligt den minnesvärda regeln att alltför stor grundlighet ofta är till skada.”
      ”Et aliam gloriam usurpavit [Apelles], cum Protogenis opus inmensi laboris ac curae supra modum anxiae miraretur; dixit [Apelles] enim omnia sibi cum illo [Protogenes] paria esse aut illi meliora, sed uno se praestare, quod manum de tabula sciret tollere – memorabili praecepto nocere saepe nimiam diligentiam.”
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 35:36, 80.

Manus manum lavat.
»Den ena handen tvättar den andra.»
(Den ene skojaren hjälper den andre.)
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, LVII,7;
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Apocolocyntosis, IX,6.
Det latinska ordspråket är en översättning av första hälften av den grekiska frasen:
›ἁ δὲ χεὶρ τὰν χεῖρα νίζει· δός τι καὶ λάβοις τί κα.‹
”Den ena handen tvättar den andra: ge något och du kan få något!”
(Epicharmos (fl. 475 f.Kr.) Fragment #30 ap. Die Fragmente der Vorsokratiker,
ed. H. Diels-W. Kranz, Bd. 1, s. 202.)

Mater artium necessitas.
»Nöden är konsternas / uppfinningarnas moder.»
Anonym
Jfr. ⇒ Paupertas […] omnium artium repertrix.
”Fattigdomen […] är alla konsters uppfinnare.”

Matrem timidi flere non solere.
»Den försiktiges moder brukar inte gråta.»
Cornelius Nepos (ca. 100 – ca. 24 f.Kr.): De viris illustribus – Thrasybulus, II,3.

Maxima debetur puero reverentia.
»Största respekt är man skyldig ett barn.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XIV,47.

Maximae cuique fortunae minime credendum est.
»Ju större tur man har desto mindre bör man tro på den.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXX:XXX,18.

Mea mihi conscientia pluris est quam omnium sermo.
»Mitt samvete betyder mer för mig än allas prat.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad Atticum, XII:28,2.

Mea virtute me involvo.
»Jag sveper in mig i min dygd.»
(Horatius försöker undgå Fortunas nycker.)
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:XXIX,54.

Mecum tantum et cum libellis loquor. O rectam sinceramque vitam!
»Jag umgås bara med mig själv och mina böcker. O vilket riktigt och sunt liv!»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 1:9,5-6.

Medicus curat, natura sanat.
»Läkaren behandlar, naturen botar.»
Anonym, medeltida, utifrån
Hippokrates (ca. 460 – 370 f.Kr.): Ἐπιδημίων Ζ / Liber Epidemiorum, VI:V,1:
›Νούσων φύσιες ἰητροί.›
”Naturen är sjukdomarnas läkare.”
(Proverbia Sententiaeque Latinitatis Medii Aevi, ed, H. Walther.
Göttingen 1963, vol. 1, #14 564e.)
Jfr. ⇒ Natura sanat, medicus curat morbos.
”Naturen botar, läkaren kurerar sjukdomarna.”

Medicus enim nihil aliud est quam animi consolatio.
»Läkaren är ju inget annat än en tröst för själen.»
Petronius Arbiter: Satyricon, 42,5.

Medio de fonte leporum surgit amari aliquid quod in ipsis floribus angat.
»Upp ur fröjdernas källa tränger någon bitter doft fram,
en doft som är förkvävande även bland blomstren.»
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, IV,1133-4.

Medio tutissimus ibis.
»I mitten kommer du att gå tryggast.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, II,137.

Medium tenuere beati.
»De lyckliga har hållit sig till mitten.»
Valspråk för Friedrich Taubmann (d. 1613 i Wittenberg)
Taubmaniana, Frankfurt/Leipzig 1707, s. 218.

Mei certe stomachi haec natura est, ut nihil nisi totum et merum velit.
»Jag tycker att det man vill göra skall man vilja göra helt och fullt.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 6:14, 2.

Melior tutiorque est certa pax quam sperata victoria.
»En säker fred är bättre och tryggare än en osäker förhoppning om seger.»
Livius citerar Hannibal (248 – ca. 182 f.Kr.), berömd kartagisk fältherre:
›Melior tutiorque est certa pax quam sperata victoria:
haec in tua, illa in deorum manu est.‹
”En säker fred är bättre och tryggare än en osäker förhoppning om seger;
den förra ligger i din egen hand, den senare i gudarnas.”
→ Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXX:XXX,18.

Melius frangi quam flecti.
»Bättre/hellre brytas än böjas.»
Anonymt ordspråk; förekommer även i varianten:
⇒ Frangar, non flectar.
”Jag må knäckas men inte böjas.”

Memento mori.
»Kom ihåg [ditt lott:] ‘att dö…‘!»
     Frasen består av imperativen memento (‘kom ihåg!’) till verbet meminisse
(‘att ha erinrat sig’, ‘att komma ihåg’), ett verb som kan konstrueras med
objektet i genitiv, vilket här utgörs av presensinfinitiven mori (‘att dö’).
     (1) Denna formel-artade fras, ett koncisare alternativ till det längre uttrycket
Memento te mortalem esse⬇︎ (‘kom ihåg att du är dödlig’), också från romartiden,
som påminnelse till den segrande triumfatorn / kejsaren om hans dödlighet,
användes som meditationstema och andligt ledmotiv i medeltida kloster- och eremitliv
och kulminerade med ”Den helige Paulus eremitorden”, även kallad
”Dödens brödraskap”, en kongregation som förbjöds av påven Urban VIII år 1633.
Frasen har felaktigt associerats med framför allt Trappistorden och påståtts vara
dess ordensdevis.
     (2) Den latinska titeln på en medeltida dikt, skriven på alemanniska (”gammaltyska”) ca. 1070 med just Memento mori som huvudmotiv. Som författare till denna Memento mori-dikt anges Noggerus / Noker, ursprungligen munk i benediktinklostret Einsiedeln som senare kom till klostret Hirsau, där han anses ha skrivit ned sin dikt; efter Hirsau blev han ca. 1090 abbot för det av Hirsau grundade klostret Zwiefalten.
⇒ Nokers Memento mori-dikt
Memento te mortalem esse.
»Kom ihåg att du är dödlig.»
Enligt traditionen lär påminnelsen ha viskats av en slav i örat på en romersk triumfator
eller kejsare; anses vara en förvanskning av en text av Tertullianus (d. ca. 220 e.Kr.):
⇒ Hominem te memento!
”Kom ihåg att du är människa.”

Meminerimus autem etiam adversus infimos iustitiam esse servandam.
»Låt oss komma ihåg, att rättvisa måste erbjudas även de ringaste [medborgarna].»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, I:XIII,41.

Memoria minuitur, nisi eam exerceas.
»Minnet försvagas, om man inte tränar det.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De senectute, 21:
– ‘At memoria minuitur.’
– ‘Credo, nisi eam exerceas, aut etiam si sis natura tardior.’
– ‘Men minnet försvagas.’
– ‘Det tror jag också, om man inte övar det eller om man är litet slö av naturen.’

Mendacem memorem esse oportere.
»Den som ljuger måste ha ett gott minne.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 4:2,91.

Mendaci homini, ne verum quidem dicenti, credere solemus.
»En lögnare brukar vi inte tro ens när han talar sanning.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De divinatione, 2,146.

Mens agitat molem
et magno se corpore miscet.
»Anden sätter materien i rörelse och blandar sig med dess mäktiga substans.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI,727.

Mens sana in corpore sano.
»En sund själ i en sund kropp.»
›Orandum est ut sit mens sana in corpore sano.‹
”Man bör be om att själen må vara sund i en sund kropp.”
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, X,356.

Mihi autem et gratiora sunt bona, quod perseverant,
et leviora incommoda, quod assuevi.
»För mig blir de goda tingen angenämare ju längre de varar,
emedan de oangenäma blir lättare när jag väl vant mig vid dem.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 6:2, 10.

Mihi res, non me rebus subiungere conor.
»Jag försöker styra mitt liv, inte styras av det.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:I,19.

Militat omnis amans.
»Varje älskare är en soldat.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, I:IX,1-2:
›Militat omnis amans et habet sua castra Cupido,
Attice, crede mihi, militat omnis amans.‹
”Varje älskare är en soldat, och Cupido har sina läger,
tro mina ord, Atticus, varje älskare är en soldat.”

Minus afficit sensus fatigatio quam cogitatio.
»Ansträngning påverkar sinnena mindre än tänkande.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, I:XII,11.

Mirabile dictu.
»Underbart att säga [det].»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, II,30.

Mirabile visu.
»Sällsam att skåda [det].»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Fasti, III,31.

Mirum videtur quod sit factum iam diu?
»Verkar det märkligt bara för att det hände för länge sedan?»
Livius Andronicus (ca. 280 – ca. 200 f.Kr.): Aiax Mastigophorus.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 6, #15.)

Miserum istuc verbum et pessimum est, habuisse, et nihil habere.
»Sorgligt är ordet ‘att ha haft’ men värst är det att [nu] inget ha.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Rudens, 1321.

Mobile vulgus.
»Den ombytliga hopen.»
Publilius Statius: Silvae, II:II,123.
(mobile (lat.) → mob (eng.) → mobb (sv.)

Modicis rebus longius aevum est.
»Ett längre liv följer av en lagom hög ställning.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Agamemnon, 102-103.

Mole ruit sua.
»Det kollapsar av sin egen tyngd.»
›Vis consili expers mole ruit sua.‹
”Makt utan klokhet kollapsar av sin egen tyngd.”
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, lIl:IV,65.

Molliter ossa cubent.
»Må stoftet vila mjukt.»
– VANLIG lNSKRIFT PÅ ANTIKA GRAVSTRENAR –

Monstrum horrendum, informe, ingens, cui lumen ademptum.
»Ett skräckinjagande, oformligt, ofantligt monster, berövad ljuset.»
(Vergilius beskrivning av det enögda, blinda monstret, cyklopen Polyfemos.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, III,658.

Monumentum aere perennius.
»Ett monument varaktigare än koppar.»
⇒ Exegi monumentum aere perennius.

Morbo naturae debitum reddiderunt.
»Genom sjukdom löste de sin skuld till naturen.»
Cornelius Nepos (ca. 100 – 24 f.Kr.): De viris illustribus, XXI:I,5.

Mores cuique sui fortunant.
»Vars och ens lycka beror på de egna dygderna.»
⇒ Sui cuique mores …

Moribus antiquis res stat Romana virisque.
»Romerska riket står stadigt på män med gamla tiders seder.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Ex incertis libris.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 174, #467.)

Morituri te salutant!
»De som är på väg att dö hälsar dig!»
Lösryckt ur:
Ave imperator, morituri te salutant!
Var hälsad, kejsare – de som är på väg att dö hälsar dig!
⇒ Ave imperator, moritūri te salūtant!

Mors certa, hora incerta.
»Döden är viss – tidpunkten oviss.»
– lNSKRIFT PÅ ANTIKA SOLUR –

Mors infanti felix, iuveni acerba, nimis sera est seni.
»Döden är för barnet lycklig, bitter för den unge, alltför sen för gamlingen.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, M:52.

Mors ultima linea rerum est.
»Tingens yttersta gräns är döden.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:XVI,79.

Morsque minus poenae quam mora mortis habet.
»Döden innebär en mindre plåga än väntan på döden.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Heroides, X,82.

Mortui non mordent.
»Döda [män] biter inte.»
Erasmus Roterodamus (1466 – 1536): Opera omnia Desiderii Erasmi Roterodami.
Ordinins secundi – Tomus sextus. Amsterdam–Oxford 1981. Adagia, #2541, s. 365.
(Erasmus efter Plutarchos (ca. 46 – ca. 120): Vita Pompeii, LXXVII:
›… νεκρὸς οὐ δάκνει.‹  / ”… en död [man] biter inte”,
beträffande likvideringen av Pompeius i samband med maktkampen mellan Caesar och Pompeius.)

Mulier profecto natast ex ipsa Mora.
» Kvinnan är helt viss en dotter till Förseningen.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Miles gloriosus, 1292.

Mulier recte olet, ubi nihil olet.
» En kvinna luktar bäst när hon inte luktar alls.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Mostellaria, 273.

Multa magis quam multorum lectione formanda mens.
»Vår tankeförmåga bör formas genom att läsa mycket
[av utvalda författare] snarare än genom att läsa av många
[olika författare].»
Quintilianus (ca. 35 – 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 10:1, 59.
Detta läsråd har blivit bevingat framför allt i den koncentrerade form
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.) gav det lite senare:
⇒ Multum legendum esse, non multa.

Multa petentibus desunt multa;
bene est, cui deus obtulit parca quod satis est manu.
»Mycket fattas dem som söker mycket;
välsignad är den som gud med sparsam hand skänkt det som är nog.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:XVI,42-44.

Multos timere debet, quem multi timent.
»Den många fruktar bör själv frukta många.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, M:30.
Jfr. Laberius (106 – 43 f.Kr.)
⇒ Necesse est multos timeat quem multi timent.
”Den som många fruktar måste själv frukta många.”
(Comicorum Romanorum Fragmenta, vol. 2, ed. O. Ribbeck (1872; 1962), s. 297.)
De latinska formuleringarna går tillbaks på Solon (ca. 640 – 558 f.Kr.),
en av ”Greklands sju vise”, och hans yttrande:
”Den som är skräckinjagande för många bör rädas många.”
›ὁ πολλοῖς φοβερὸς ὣν πολλοῦς φοβείσθω.‹
(Fragmenta philosophorum graecorum, ed. Fr. W. A Mullach. Paris 1860, vol. I, s. 220.)

Multum in cogitando dolorem indipiscor!
»Så mycket bedrövelse jag råkar ut för genom att tänka!»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Trinummi, 224.

Multum legendum esse, non multa.
»Man bör läsa mycket men inte allt möjligt!»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 7:9, 16.
Förekommer i generaliserad form som:
⇒ Non multa sed multum.
”Inte många [olika slag] utan mycket [av samma slag].”
(”Ej kvantitet utan kvalitet”)
Plinius återger i koncentrerad form ett läsråd av
Quintilianus (ca. 35 – 97 e.Kr.) den store romerske vältalaren,
läraren i retorik och författaren till Institutio oratoria:
⇒ Multa magis quam multorum lectione formanda mens.

Mundus vult decipi, ergo decipiatur!
»Världen vill bedragas, alltså må den bedragas!»
Sebastian Brants (1457 – 1521): Das Narrenschiff (1494), s. 65 spalt 1;
Sebastian Franck (1499 – 1543): Paradoxa ducenta octoginta (1534),
s. 298 spalt 1, #238 (CCXXXVIII).
     Uppgiften om Plinius den yngre som upphovsman är felaktig,
så t.ex. Vilborg 2004, s. 80. ”Cette phrase célèbre […]
n’est pas d’origine antique.” (Tosi, 2010 s. 1580, #2207.
En vanlig variant i två versioner är:
Populus vult decipi, ergo decipiatur!
»Folket vill bedragas, alltså må det bedragas!»
Vulgus vult decipi, ergo decipiatur!
»Hopen vill bedragas, alltså må den bedragas!»
Båda dessa versioner tillskrivs kardinal Carlo Carafa, avrättad 1561.

Mutato nomine [de te fabula narratur].
»Med ändring av namnet [berättar sagan om dig].»
En komprimerad version, där endast första ledet ibland framträder,
av →
⇒ Quid rides? Mutato nomine de te fabula narratur.
»Varför skrattar du? Med ändring av namnet berättar ju sagan om dig!»

⇑

N
Nam curiosus nemo est, quin sit malevolus.
»För ingen är nyfiken såvida han inte är illvillig.»
Plautus (d. ca. 184 f.Kr.): Stichus, 208.

Nam et ipsa scientia potestas est.
»Ty själva kunskapen är makt.»
(Scientia potestas.)
(Kunskap är makt.)
Francis Bacon (1561-1626): The Works of Lord Bacon. Vol. 2. London 1838,
Meditationes sacrae, 11. De haeresibus, s. 750.

Nam gratia malorum tam infida est quam ipsi.
»Skurkars vänlighet är lika falsk som de själva.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 1:5, 16.

Nam mihi contuenti semper suasit rerum natura
nihil incredibile existimare de ea.
»Mina iakttagelser av naturen har alltid lett mig till
att inte betrakta något i den som otroligt.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 11:2, 6.

Nam mihi satis est certare mecum.
»För min del är det helt tillräckligt att tävla med mig själv.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 6:33, 1.

Nam perire omne tempus arbitrabatur,
quod studiis non impenderetur.
»Ty han [Plinius d. ä.] ansåg all tid gå förlorad som inte ägnades åt studier.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr),
ett yttrande som hans systerson Plinius Minor (63 – 113 e.Kr.) återgivit i sina efterlämnade brev: Epistulae, III:5, 16.

Nam qui invidet minor est.
»Den som avundas är ju underlägsen.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 6:17,4.

Nam scelus intra se tacitum qui cogitat ullum,
facti crimen habet.
»Den som överväger något hemligt brott i sitt inre bär skuld till dådet.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XIII:209-210.

Nam tua res agitur, paries cum proximus ardet.
»Ty det berör dig också, när det brinner i närmaste vägg!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:XVIII,84.

Nam ut quasdam artes ita eloquentiam:
nihil magis quam ancipitia commendant.
»Det är med vältaligheten som med andra konstarter:
det är framför allt underfundigheter som gör den omtyckt.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:26, 3.

Nascentes morimur finisque ab origine pendet.
»Vi börjar dö redan redan som nyfödda, och slutet har sin grund i början.»
Manilius (ca. 15 f.Kr. – ca. 35 e.Kr.): Astronomica, IV, 16.

Natura enim non nisi parendo vincitur.
»Naturen kan inte övervinnas annat än genom att man lyder den.»
Francis Bacon (1561 – 1626): Novum Organum – Partis secundae summa,
digesta in aphorismos. Aphorismi de interpretatione naturae et regno hominis, #III.
London 1620.

Natura non facit saltus.
»Naturen gör inga språng.»
Carl von Linné (1707 – 1778): Philosophia botanica, 1750 (1751), s. 27, §77.

Natura sanat, medicus curat morbos.
»Naturen botar, läkaren kurerar sjukdomarna.»
C. W. Hufeland (tysk läkare, 1762-1836)
Text på Dr. Hufelands exlibris enligt
P O Bergmans hemsida.
Jfr. ⇒ Medicus curat, natura sanat.
”Läkaren behandlar, naturen botar.”

Natura vero nihil hominibus brevitate vitae praestitit melius.
»Naturen har sannerligen inte berett människorna
något bättre än livets kortvarighet.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:50,168.

Naturalia non sunt turpia.
»Naturliga ting är inte skamliga.»
(”Det som är naturligt är inte skamligt.”)
Anonym, medeltida, utifrån antika förlagor såsom:
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad familiares, IX:XXII,1:
›Sed, ut dico, placet Stoicis, suo quamque rem nomine appellare.
Sic enim disserunt, nihil esse obscenum, nihil turpe dictu.‹
”Men, som jag säger, så behagar det stoikerna att benämna
varje sak vid dess rätta namn. Så hävdar de t.ex. att ingenting
är obscent, ingenting är skamligt att säga.”
     Djärvare än stoikerna i att överskrida de sociala normerna
härvidlag i både ord och handling var kynikerna,
främst Diogenes från Sinope (d. 323 f.Kr.).
     På grekiska finns ett berömt citat från Euripides (d. ca. 406 f.Kr.):
›οὐκ αἰσχρὸν τῶν ἀναγκαίων βροτοῖς‹
”Ingenting är skamligt av det som är nödvändigt för människorna.”
(Telefo, fr. 757 ap. Stobaeus: Florilegium, vol. III, ed. O. Hense.
Berolini 1892, Cap. XXIX, s. 638 #56) med en variant:
›δεινὸν γὰρ οὐδὲν τῶν ἀναγκαίων βροτοῖς‹
”ty ingenting av det som är nödvändigt för människorna är hemskt”.
(Hypsiypyle: fr. 757 ap. Tragicorum graecorum fragmenta, ed. A. Nauck.
Lipsiae 1889, s. 596.)
     Cicero var säkert bekant med dessa verk, för i Tusculanae
disputationes III:XXV,59 översätter han t.ex. själv en passage ur Hypsile.

Naturam expellas furca, tamen usque recurret.
»Du må driva ut naturen med en hötjuga – den kommer ändå tillbaks!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:10,24.

Navem non moratur unus.
»En enda [sen passagerare] sinkar inte ett fartyg.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, X:CIV,19.

Navigare necesse ist, vivere non necesse.
»Att segla är nödvändigt – att leva är inte nödvändigt.»
Pompeius (106 – 48 f.Kr.)
→ Plutarchos (ca. 46 – ca. 120 e.Kr.): Vita Pompei, 50,2 (Βίοι Παράλληλοι / Πομπήιος).
Denna latinska form av Plutarchos grekiska Gnaeus Pompeius-citat härstammar från en medeltida översättning av originalets ›πλεῖν ἀνάγκη, ζῆν οὐκ ἀνάγκη‹, gjord av Antonio Tudertino (1478).
⇒ H. Walther: Proverbia Sententiaeque Latinitatis Medii Aevi… # 15958a.

Ne cede malis.
»Ge ej vika för motgångarna.» 
⇒ Tu ne cede malis …
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.)

Ne quid nimis.
»Inget för mycket.» (‘Måtta i allt.’ / ‘Lagom är bäst.’)
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 61.

Ne sutor supra crepidam.
»Inte ovanför lästen, skomakare!» /
»Bli vid din läst, skomakare!»
En del variationer i latinets ordföljd förekommer:
”Ne supra crepidam sutor [iudicaret].”
”Sutor, ne ultra crepidam [iudicaret].”
     Maximen går tillbaks på anekdoten om hur en skomakare påpekade ett fel på sandalen i en målning som den grekiske konstnären Apelles (d. 306 f.Kr.) höll på att utföra: ”Det berättas att han blivit kritiserad av en skomakare, emedan han på en tavla hade målat en remögla för lite på sandalerna, och att samma skomakare, stolt över den tidigare förbättringen, följande dag var igång med att kritisera benet. Förargad skall han [Apelles] då ha tittat fram, förebrående skomakaren med orden ”att en skomakare inte skulle göra bedömningar ovanför sandalen”, vilket också har blivit till ett ordspråk.”.
    ›Feruntque reprehensum a sutore, quod in crepidis una pauciores intus fecisset ansas, eodem postero die superbo emendatione pristinae admonitionis cavillante circa crus, indignatum prospexisse denuntiantem, ne supra crepidam sutor iudicaret, quod et ipsum in proverbium abiit.‹
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 35:36, 85.

⇑

Nec cessat luxuria id agere, ut quam plurimum incendiis perdat.
»Lyx och överdåd ser ständigt till att så mycket [av värde] som möjligt går till spillo vid eldsvådor.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79): Naturalis historia, 35:1,3.

Nec historia debet egredi veritatem,
et honeste factis veritas sufficit.
»Historieskrivningen bör inte avvika från sanningen,
och sanningen räcker för hederligt och ärbart utförda gärningar.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 7:33,10.

Nec ira deum tantum nec tela nec hostes,
nec quantum sola noces animis illapsa, Voluptas.
»Varken gudars vrede eller fienders svärd
skadar så mycket som du ensam, fru Lusta,
när du smyger dig in i människans själ.»
Silius Italicus (26 – 101 e.Kr.): Punica, XV,94.

Nec nasci bis posse datur.
»Och det ges inte någon möjlighet att kunna födas två gånger.»
Silius Italicus ( 26 – 101 e.Kr): Punica), XV,63-64:
›Currit mortalibus aevum,
nec nasci bis posse datur; fugit hora, rapitque
Tartareus torrens ac secum ferre sub umbras,
si qua animo placuere, negat.‹
”Levnadstiden löper ut för de dödliga,
och det ges inte någon möjlighet att kunna födas två gånger;
tiden flyktar, och dödens flod rycker oss med sig
och nekar oss att ta med det till dödsriket som behagade oss i livet.”

Nec pluribus impar.
»Överlägsen de flesta.»
Ludvig XIV:s (1638 – 1715) valspråk
(Om tolkningen av denna devis → Wikipedia)

Nec tantum ingenio quantum servire dolori cogor.
»Jag tvingas tjäna, inte så mycket min genius som min smärta.»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, I:VII,7.

Nec te collaudes nec te culpaveris ipse.
»Du skall varken berömma eller nedvärdera dig själv!»
Disticha Catonis (ca. 200 e. Kr.), II,16.

Nec te quaesiveris extra!
»Sök inte sanningen om dig själv utanför dig själv!»
Persius (34 – 62 e.Kr.): Saturae, I:7.

Nec tecum possum vivere, nec sine te.
»Jag kan inte leva med dig – inte heller utan dig!»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, XII,47.
(Jfr. Ovidus: (43 f.Kr. – 18 e.Kr.) Amores, III.xi.39:
›Nec sine te nec tecum vivere possum.‹
”Varken med dig eller utan dig kan jag leva!”)

Nec vitia nostra nec remedia pati possumus.
»Vi kan inte fördra våra brister, men inte heller botemedlen mot dem.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita – Praefatio, 4.

Necesse est multos timeat quem multi timent.
»Den som många fruktar måste själv frukta många.»
Laberius (106 – 43 f.Kr.),
cierad av Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De ira, II:XI:3.
(Se också: Comicorum Romanorum Fragmenta, vol. 2, ed. O. Ribbeck (1872; 1962), s. 297.)
Jfr. Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, M:30:
⇒ Multos timere debet, quem multi timent.
”Den många fruktar bör själv frukta många.”
De latinska formuleringarna går tillbaks på Solon (ca. 640 – 558 f.Kr.),
en av ”Greklands sju vise”, och hans yttrande:
”Den som är skräckinjagande för många bör rädas många.”
›ὁ πολλοῖς φοβερὸς ὣν πολλοῦς φοβείσθω.‹
(Fragmenta philosophorum graecorum, ed. Fr. W. A Mullach. Paris 1860, vol. I, s. 220.)

Neminem id agere ut ex alterius praedetur inscitia.
»Ingen bör handla så, att han drar fördel av någon annans okunnighet.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis,, III,17.

Neminem pecunia divitem fecit.
»Pengar gör ingen rik.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 119,9.

Neminem vidi qui numero sciret quicquid scito opust.
»Ingen har jag träffat som till fullo visste det man bör veta.»
Naevius (ca. 270 – ca. 200 f.Kr.): Ex incertis fabulis.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 152, #41.)

Nemo ante mortem beatus.
»Ingen må anses lycklig före sin död.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, III:135-7:
›Ultima semper exspectanda dies homini,
dicique beatus ante obitum nemo supremaque funera debet.‹
”Människans yttersta dag måste alltid inväntas,
och ingen bör kallas lycklig före sitt frånfälle
och de sista begravningsriterna.”

Nemo enim est tam senex qui se annum non putet posse vivere.
»Ingen är så gammal att han inte tror sig kunna leva ännu ett år.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De Senectute, 7,24.

Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit.
»Så gott som ingen dansar nykter, såvida han inte är galen.»
›Nemo saltat sobrius.‹
”Ingen dansar nykter.”
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Pro Murena, 13.

Nemo enim umquam imperium flagitio quaesitum bonis artibus exercuit.
»Aldrig har någon på ett gott sätt utövat den makt han vunnit med skändliga medel.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Historiae, I,30.

Nemo est tam fortis, quin rei novitate perturbetur.
»Ingen är så mentalt stark att han inte blir förvirrad
av något överraskande moment.»
Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr.): De bello Gallico, VI:39,2.

Nemo liber est qui corpori servit.
»Ingen är fri som är slav under sin kropp.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 92,33.

Nemo omnes, neminem omnes fefellerunt.
»Ingen har lurat alla andra,
alla andra har inte lurat en enskild individ.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Panegyricus, LXII,9:
›Melius omnibus quam singulis creditur.
Singuli enim decipere et decipi possunt:
nemo omnes, neminem omnes fefellerunt.‹
”Det är bättre att tro alla andra än enskilda personer.
Ty enskilda personer kan bedraga och bli bedragna:
ingen har dock lurat alla andra,
och alla andra har inte lurat en enskild person.”

Nemo repente fit turpissimus.
»Ingen blir plötsligt helt fördärvad.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, II:83.

Nemo risum praebuit, qui ex se coepit.
»Ingen skrattar åt den som är den förste att skratta åt sig själv.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De constantia sapientis, 17,2.

Nemo saltat sobrius.
»Ingen dansar nykter.»
⇒ Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit.

Nemo solus satis sapit.
»Ensam är ingen tillräckligt klok.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Miles gloriosus, 886.

Nemo timendo ad summum pervenit locum.
»Ingen når högsta positionen genom blyghet.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, N:50.

Neque enim soli iudicant, qui maligne legunt.
»De negativt inställda läsarna är ju inte ensamma om att utlåta sig om det de läser.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:38,1.

Neque semper arcum tendit Apollo.
»Men det är inte alltid som Apollo spänner sin båg.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, II:X,17.

Nervos belli – pecuniam infinitam!
»Krigets livsnerv(er) – oändligt med pengar!»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Orationes Philippicae, V:5.
(Nervus rerum)
(Tingens livsnerv)

Nescit occasum.
»Den vet inte av någon nedgång.»
”Den (Nordstjärnan / Polstjärnan) går aldrig ned.”
Nordstjärneordens devis (1748)

Nescit vox missa reverti.
»Ett uttalat yttrande kommer aldrig tillbaka.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 390.

Nihil agere delectat.
»Det är skönt att inte göra någonting.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De oratore, 2:24.

Nihil enim aeque gratum est adeptis quam concupiscentibus.
»När det väl uppnåtts som man längtade efter är det inte längre lika angenämt.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 2:15, 1.

Nihil enim curae meae satis est.
»Ingenting förslår när det gäller min samvetsgrannhet.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 7:17, 15.

Nihil est ab omni parte beatum.
»Ingenting är till alla delar lyckligt.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, II:XVI,25.

Nihil est agri cultura melius, nihil uberius,
nihil dulcius, nihil homine libero dignius.
»Ingenting är bättre, mer inkomstbringande,
ingenting angenämare eller värdigare en fri man än jordbruk.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, I,151.

Nihil est bello civili miserius.
»Ingenting är eländigare än inbördeskrig.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad familiares, #146 / XVI:XII,2 (Tironi suo).

Nihil est incertius vulgo, nihil obscurius voluntate hominum,
nihil fallacius ratione tota comitiorum.
»Ingenting är opålitligare än den stora hopen, ingenting oklarare än folkviljan,
ingenting bedrägligare än folkförsamlingens samlade åsikt.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Pro Murena, XVII,36.

Nihil est miserum nisi cum putes.
»Ingenting är olyckligt om man inte [själv] anser det vara det.»
Boethius (480-524): De consolatione philosophiae, II:IV, 18.

Nihil est tam inaequale quam aequalitas ipsa.
»Ingenting är så ojämlikt som jämlikheten själv.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, II:XII,5:
›Nihil est tam inaequale quam aequalitas ipsa.
Nam, cum sit impar prudentia, par omnium ius est.‹
”Ingenting är så ojämlikt som jämlikheten själv,
ty, trots att man är olika till förståndet, har man samma rätt i allt.”

Nihil in studiis parvum est.
»Ingenting är obetydligt när det gäller studier.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, X:III,31.

Nihil natura portionibus parit.
»Naturen frambringar ingenting bit för bit.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 17:35, 177.

Nihil non ex necessitate.
»Ingenting sker utan nödvändighet.»
(Allting sker med nödvändighet.)
Boethius (480 – 524 e.Kr.): De consolatione philosophiae, V:pr. 4,12 & V:pr .5,10.

Nihil peccat, nisi quod nihil peccat.
»Hans enda fel är att han inte begår något fel.»
(Om en formellt korrekt men föga medryckande talare.
Antikens talare hade samma status som nutida scenartister
och estradörer!)
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:26, 1.
”Jag har sagt – som jag tycker träffande – om en av vår tids talare,
visserligen en mönstergill och felfri person men föga imponerande och lysande:
›Hans enda fel är att han inte begår något fel‹.”
›Dixi de quodam oratore saeculi nostri recto quidem et sano,
sed parum grandi et ornato, ut opinor, apte:
‘Nihil peccat, nisi quod nihil peccat’.‹

Nihil tam absurde dici potest quod non dicatur ab aliquo philosophorum.
»Ingenting kan uttryckas så absurt att det inte skulle kunna uttryckas av någon filosof.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De divinatione, II:58.

Nihil tam incertum nec tam inaestimabile est quam animi multitudinis.
»Ingenting är så ovisst och eller så oberäkneligt som den stora massans sinnesstämning.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXXI:34,3.

Nihil tam munitum quod non expugnari pecunia possit.
»Ingenting är så starkt befäst att det inte skulle kuna intagas med hjälp av pengar.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): In Verrem, I:4.

Nihil utilius sale et sole.
»Ingenting är nyttigare än salt och sol.»
     I samband med olika sjukdomar och åkommor där Plinius observerat att särskilt salt har en välgörande effekt sammanfattar han detta med: ”Här är iakttagelsen  särskilt användbar att för hela kroppen är ingenting nyttigare än salt och sol.”
    ›Ibi maxime usurpanda observatione quae totis corporibus nihil esse utilius sale et sole dixit.‹
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 31:45, 102.

⇑

Nil actum credens dum quid superesset agendum.
»Han ansåg att ingenting uträttats så länge som något återstod att uträtta.»
Om Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr.)
→ Lucanus (39 – 65 e.Kr.): Pharsalia, II:656-657. 

Nil admirari.
»Att inte förvånas över något.»
(‘Att vara oberörd av allt.’)
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:VI:,1-2:
›Nil admirari prope res est una, Numici,
solaque, quae possit facere et servare beatum.‹
”Att inte förundras över någon enda sak, Numicius,
är väl det som allena kan göra och bevara en lycklig.”

Nil agere semper infelici est optimum.
»Att inte göra något är alltid bäst för en olycksfågel.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, N:1.

Nil desperandum.
»Inget att bli förtvivlad över!»
(”Misströsta inte!” / ”Tappa inte sugen!”)
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:VII,27.

Nil erit ulterius quod nostris moribus addat posteritas,
eadem facient cupientque minores,
omne in praecipiti vitium stetit.
»Ingenting ytterligare finns, som eftervärlden kan lägga till våra oseder,
våra barn kommer att önska och göra detsamma;
alla laster ha nått sin höjdpunkt.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, I,147-149.

Nil igitur fieri de nilo posse fatendumst.
»Alltså måste man tillstå att intet kan uppstå ur intet.»
›Ex nihilo nihil fit.‹ / ”Av intet blir intet.”
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, I,205. 
Jfr. ⇒ Gigni de nihilo nihilum, in nihilum nil posse reverti.
”Intet kan födas ur intet – intet kan återvända till intet.”
Persius (34 – 62 e.Kr.)

Nil igitur mors est ad nos neque pertinet hilum.
»Döden innebär alltså ingenting för oss och berör oss inte ett skvatt.»
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, III:830.

Nil mortalibus ardui est.
»För människorna är ingenting svårt.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.) : Carmina / Odae, I:III,37:
›Nil mortalibus ardui est,
caelum ipsum petimus stultitia.‹
”För människorna är ingenting svårt,
himmelen själv söker vi nå i vår dårskap”. 

Nil nisi bonum…
»Inget annat än gott …»
(”Allt väl! ”/ ”Bara bra!”)
⇒ De mortuis nil nisi bene / bonum.
”Om de döda inget annat än gott.”

Nil nocere.
»Gör ingen skada!»
Förkortad form för:
⇒ Primum est non nocere.

Nil posse creari de nihilo.
»Intet kan skapas ur ingenting.»
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, I,156-157.

Nil sine magno vita labore dedit mortalibus.
»Inget har livet skänkt människorna utan stor möda.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:IX,59-60.

Nimia cura deterit magis quam emendat.
»Alltför stor omsorg [om ditt verk] snarare försämrar än förbättrar [det].»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:35, 2.

Nimium ne crede colori!
»Lita ej alltför mycket på yttre sken!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), II,17.

Nisi carenti doloribus morbisque vita ipsa poena fiat.
»Livet självt blir till ett straff om man inte är fri från smärtor och sjukdomar.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 28:1.

Nisi nomen scieris, cognitio rerum perit.
»Har du inte lärt dig namnet försvinner [din] kännedom om tingen.»
Isidor av Sevilla (ca. 560 – 636 e.Kr.): Etymologiarum sive Originum Libri XX, I:VII.

Nitimur in vetitum semper cupimusque negata.
»Vi fikar alltid efter det som är förbjudet och åstundar det som nekats oss.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, III:IV,17.

Noli equi dentes inspicere donati!
»Syna inte tänderna på en häst som du fått till skänks!»
Hieronymus (ca. 340 – 420): Commentariorum in epistolam ad Ephesios libri tres, Prologus.

Noli fabularier!
»Pladdra inte på!»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Hecyra, 316.

Noli tangere circulos meos!
»Rör inte mina cirklar!»
⬇︎
Noli turbare circulos meos!
»Rubba inte mina cirklar!»
Archimedes (287 – 212 f.Kr.)
(Detta berömda yttrande återfinns inte i någon grekisk text utan är en sentida sammanfattning av andrahandstexter på latin och framför allt en parafrasering, ömsom med tangere och ömsom med turbare, av Valerius Maximus text om Archimedes.)
→ Valerius Maximus (fl. 30 e.Kr.): Facta et dicta memorabilia, VIII:VII, ext. 7:
›Protecto manibus pulvere: ‘Noli,’ inquit (scil. Archimedes), ‘obsecro, istum disturbare!’‹
”I det han skyddade sanden med sin händer (i sanden skrev han sina matematiska uträkningar)  sade han [Archimedes] ‘Låt bli’, ber jag [er], ‘att bringa oordning i den [sanden]!»”

Nolo quod cupio, statim tenere,
nec victoria mi placet parata.
»Jag vill inte omgående uppnå det jag åstundar,
och inte heller tilltalar mig en lättköpt seger.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 15.

Nomen atque omen.
Nomen et omen.
(Variant med samma betydelse.)
»Namn och [bra / dåligt] förebud.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Persa, 625:
›Nomen atque omen quantivis iam est preti.‹
”Det är ett namn och ett förebud värt vilket pris som helst!”
Nomen […] quasi omen.
Namnet [… är] som ett förebud.»
Sciptores Historiae Augustae – Aeli Spartiani Vita Severi, VII,9.

Nomina si nescis, perit et cognitio rerum.
»Är du okunnig om namnen så försvinner också [din] kännedom om tingen.»
Carl von Linné (1707 – 1778): Critica botanica, 1737, s. 1.
Jfr. Isidor av Sevilla ovan:
⇒ Nisi nomen scieris, cognitio rerum perit.

Nomina si pereunt, perit et cognitio rerum.
»Om namnen försvinner så försvinner också [vår] kännedom om tingen.»
Carl von Linné (1707 – 1778): Wästgöta-Resa 1746, 1747, Företal, s. 2.

Nomina sunt odiosa.
»Namn är förhatliga.»
⇒ Homines notos …

⇑

Non amo te, Sabidi, nec possum dicere quare:
hoc tantum possum dicere, non amo te.
»Jag älskar dig inte, Sabidius, men kan inte säga varför;
kan bara säga detta: jag älskar dig inte.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, I:XXXII.

Non canimus surdis, respondent omnia silvae.
»Jag sjunger inte för döva öron – skogarna svarar mig alla!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), X,8.

Non datur ad Musas currere lata via.
»Det finns ingen bred väg, ingen kungsväg, till Muserna.»
(dvs. vägen till litterär verksamhet är svår att gå.)
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, III:I,14.

Non domus ulla fores habuit.
»Inget enda hus hade dörr.»
Tibullus (ca. 55 – 19 f.Kr.): Elegiae, I:III,43:
›Non domus ulla fores habuit, non fixus in agris,
qui regeret certis finibus arva, lapis.‹
”Inget enda hus hade dörr, ingen sten stod upprest
för att utstaka fälten med säkra gränser.”
(Om den lyckliga urtiden på jorden.)

Non enim possunt militares pueri dauco exducier.
»Söner till krigare kan inte uppfödas på morötter.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Truculentus, 25.

Non est hic locus.
»Här är inte platsen / stunden [för detta].»
Generalisering av nedanstående med mer allmän betydelse:
↪︎
Non erat his locus.
»Det fanns inte plats för dessa ting / för detta.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 19.

Non est vivere sed valere vita est.
»Att leva är inte bara att vara vid liv utan att även ha hälsan.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, Vl:LXX,15.
Förekommer också lätt förvanskad som →
⇒ Vita non est vivere sed valere vita est.

NON FUI · FUI · NON SUM · NON CURO
JAG FANNS INTE · JAG FANNS · JAG FINNS INTE · JAG BRYR MIG INTE
Gravtext från Padua (Patavium) i Italien.
⇒ Corpus Inscriptionum Latinarum, vol. 5, #2893.

Non ignara mali miseris succurrere disco.
»Ej själv främmande för lidandet lär jag mig att bistå de eländiga.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, I,630.
(Sagt av Drottning Dido av Kartago, som genomlidit mycket elände.)

Non intelligunt homines quam magnum vectigal sit parsimonia.
»Människor förstår inte vilken stor inkomstkälla sparsamhet kan vara.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Paradoxa Stoicorum, 3.

Non liquet.
»Det [fallet / ärendet] är inte genomskinligt / klarlagt / klart.»
(”Fallet är oklart.”)
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Oratio pro Cluentio, 76.

Non mortem timemus, sed cogitationem mortis.
»Det är inte döden vi fruktar utan tanken på döden.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 30, 17.

Non multa sed multum.
»Inte många [olika slag] utan mycket [av samma slag].»
(”Ej kvantitet utan kvalitet”)
Frasen syftar ursprungligen på ett råd av Plinius den yngre när det gäller läsning:
⇒ Multum legendum esse, non multa.
”Man bör läsa mycket men inte allt möjligt.”

Non nisi parendo vincitur.
»Bara om man lyder den övervinns den.»
⇒ Natura enim non …
”Naturen kan inte …”

Non olet.
»Det luktar inte.»
Förkortad form och registerform av ”Pecunia non olet.” / ”Pengar luktar inte.”
⇒ Pecunia non olet.

Non omne quod licet honestum est.
»Inte allt som är tillåtet är hederligt.»
Paulus, Julius Prudentissimus (romersk rättslärd; fl. 200 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 50.17.144.pr., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 871.)

Non omnes eadem mirantur amantque.
»Inte alla beundrar och tycker om samma saker.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, II:II,58.

Non omnia possumus omnes.
»Alla kan vi inte allt.»
”Envar kan ej lyckas i allting.” (G.H. Karlsson. Skara 1982)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), VIII,63.

Non omnis moriar
multaque pars mei vitabit Libitinam.
» Jag kommer ej att dö helt och hållet,
en stor del av mig skall undgå Libitina (Begravningsgudinnan).»
⇒ Exegi monumentum aere perennius …

Non opibus mentes hominum curaeque levantur.
»Varken människors sinnen eller deras bekymmer lättas upp av rikedomar»
Tibullus (ca. 55 – 19 f.Kr.): Elegiae, III:III,21.

Non passibus aequis.
»Med ojämna steg.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II,724:
›Dextrae se parvus lulus implicuit sequiturque patrem non passibus aequis.‹
”Den lille Iulus höll fast [Aeneas] i höger hand och följde fadern med ojämna steg.”

Non possunt primi esse omnes omni in tempore.
»Alla kan inte alltid vara de främsta.»
Laberius (106 – 43 f.Kr.), citerad av Marcrobius (fl. 400 e.Kr.): Saturnalia, II:VII:9,1-3:
›Non possunt primi esse omnes omni in tempore.
Summum ad gradum cum claritatis veneris,
consistes aegre et citius quam escendas cades.‹
”Alla kan inte alltid vara de främsta.
När du nått högsta steget av berömmelse,
får du svårt att stå och du faller snabbare ned än du går upp.”

Non qui parum habet sed qui plus cupit pauper est.
»Inte den som har lite är fattig utan den som suktar efter mer är den som är fattig.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 9,6.

Non scholae, sed vitae discimus.
»Vi lär oss inte för skolan, utan för livet.»
Sedan senmedeltiden omkastad version av originaltexten ur
Senecas Epistulae morales, 106,12:
⇒ Non vitae, sed scholae discimus.
”Vi lär oss inte för livet, utan för skolan.”

Non semper Saturnalia erunt.
»Det skall inte vara julfestligheter jämt.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Apocolocyntosis, XII,2.

Non severus esse potest in iudicando,
qui alios in se severos esse iudices non vult.
»Den kan ej vara sträng i avkunnande av dom,
som ej vill att andra är stränga domare mot honom själv.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De imperio Cn. Pompei, 13,36.

Non, si male nunc, et olim sic erit.
»Nej, även om det är illa nu kommer det inte alltid att vara det.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, II:X,18.

Non sum qualis eram bonae sub regno Cinarae.
»Jag är ej den jag var under goda Cinaras styre.»
(Horatius märker att han blivit för gammal för kärlek.)
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, IV:I,3-4.

Non ut edam vivo, sed ut vivam edo.
»Inte för att äta lever jag utan för att leva äter jag.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 9:3, 85.
     Detta är Quintilianus koncisa formulering av ett exempel på ἀντιμεταβολή (antimetabol) (antites eller commutatio) (”omkastning”) ut den retoriska litteraturen som finns nedtecknad i bl. a. en skrift kallad Ad Herennium de ratione dicenda (ca. 80 f.Kr.; tidigare tillskriven Cicero men dess författare och ursprungliga titel betraktas numera som okända).
⇒ Esse oportet ut vivas …
”Man måste äta för att leva …”
Observera betydelseskillnaden mellan infinitiverna ēsse ”att äta”, som här, och esse ”att vara”.

Non vitae sed scholae discimus.
»Vi lär oss inte för livet, utan för skolan.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 106,12:
›Quemadmodum omnium rerum, sic litterarum quoque
intemperantia laboramus; non vitae sed scholae discimus.‹
”Som i allting annat lider vi av överdrift i våra studier.
Vi lär oss inte för livet utan för skolan.”
Brukar citeras tvärtom sedan senmedeltiden:
›Non scholae, sed vitae discimus.‹
”Vi lär oss inte för skolan, utan för livet.”

Nondum re, sed spe.
»Ännu inte på grund av det faktiska förhållandet utan i förhoppning om.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Oratio pro P. Sestio, XXXIII:
Respirasse homines videbantur nondum re,
sed spe rei publicae reciperandae.
”Folk tycktes andas, ännu inte på grund av det faktiska förhållandet
utan i förhoppningen om att kunna återta republiken.”

Nosce te ipsum!
»Känn dig själv!»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, I:52.
Ciceros återgivning på latin av Inskriften γνῶθι σεαυτόν på Apollotemplet i Delfi.

Novi ingenium mulierum:
nolunt ubi velis, ubi nolis cupiunt ultro!
»Jag känner kvinnornas väsen: när du vill, vill inte de,
och när du inte vill, vill de självmant!»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Eunuchus, 812.

Nuda veritas.
»Den nakna sanningen.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:XXIV,6-8:
›Cui Pudor et lustitiae soror,
incorrupta Fides, nudaque Veritas
quando ullum inveniet parem?‹
”För vem skall Hedern, och Rättvisans syster,
den omutliga Troheten, och den nakna Sanningen
någonsin finna en like till honom?”
(Ur en sorgesång för Quintilius)

Nulla ars sine aliqua exercitatione percipi potest.
»Man kan inte tillägna sig någon konst utan någon övning.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad familiares, #334 / VII:XIX (Trebatius):
›Sin tibi quaedam videbuntur obscuriora,
cogitare debebis nullam artem litteris sine interprete
et sine aliqua exercitatione percipi posse.‹
”Om en del kommer att verka ganska obegripligt för dig bör du betänka,
att man inte kan tillägna sig någon konst [enbart] genom läsning,
utan tolk och utan övning.”
(Cicero syftar på det översättningsutkast till Aristoteles Topica som han skickat till Trebatius.)

Nulla dies sine linea.
»Inte en dag utan ett penseldrag.» /<
»Inte en dag utan en rad.»
     Maximen går tillbaks på uppgiften att den grekiske konstnären
Apelles (d. 306 f.Kr.), som uteslutande ägnade sig åt bildkonsten, aldrig
lät en dag gå utan att han gjorde ett penseldrag. Frasen har senare
även kommit att användas av författare, och då med en ny,
något förskjuten, innebörd: ”Inte en dag utan en [skriven] rad”.
     ”Apelles hade för övrigt den orubbliga vanan att aldrig vara så upptagen
att han inte utövade sin konst varje dag genom att göra ett penseldrag,
vilket sedan hans tid har blivit till ett ordspråk.”
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 35:36, 84.

Nulla est voluptas quae non assiduitate fastidium pariat.
»Det finns ingen lust som inte ger avsmak vid upprepad njutning.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 12:40,81.

Nulla lex satis commoda omnibus est.
»Ingen lag är tillräckligt väl avpassad att passa alla.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXXIV:III,5.

Nulla lux est ingrata.
»Ingen dag är ovälkommen.»
Martialis (40 – ca. 102 e.Kr.): Epigrammata, X:XXIII:
›Nulla recordanti lux est ingrata gravisque;
Nulla fuit, cuius non meminisse velit.‹
”Ingen dag, vad han kan erinra sig, är ovälkommen och besvärlig;
ingen dag har passerat som han inte inte skulle vilja minnas.”

Nulla salus bello, pacem te poscimus omnes!
»Det finns ingen räddning i krig – vi ber dig alla om fred!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, XI,362.

Nulla tenaci invia est via.
»För den envise är ingen väg ofarbar.»
Motto för biltillverkaren Spyker.

Nulla umquam de morte hominis cunctatio longa est.
»Inget dröjsmål får vara alltför långt när en människa befinner sig i livsfara.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, VI,221.

Nulli contigit impune nasci.
»Det har inte vederfarits någon att födas ostraffat.»
(”Ingen föds ostraffat.”)
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Consolatio ad Marciam, XV,4.

Nulli te facias nimis sodalem:
gaudebis minus et minus dolebis.
»Bli ej alltför kamratlig med någon:
du kommer få mindre glädje men även mindre sorg.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, XII:XXXIV,10.

(Dicere enim solebat)
Nullum esse librum tam malum, ut non aliqua parte prodesset.
»Han [Plinius Maior] brukade säga
›Ingen bok är så dålig, att det inte finns något i den som kan vara till nytta!‹.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr),
ett yttrande som hans systerson Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.) återgivit i sina efterlämnade brev: Epistulae, III:5.

Nullum est iam dictum quod non sit dictum prius.
(Nullumst iam…)
»Ingenting sägs nu som inte sagts tidigare.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Eunuchus, 41.

Nullum magnum ingenium sine mixtura dementiae fuit.
»Inget stort snille har funnits utan ett inslag av vansinne.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De tranquillitate animi, XVII,9.
(Seneca hänvisar till (Psedudo-)Aristoteles idéer om
svart galla/melankoli och dess inverkan, Problemata 953b.)

Nullum scelus rationem habet.
»Inget brott har någon förnuftig grund.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXVIII:XXVIII,1.

Nullus interitus est rei publicae naturalis ut hominis.
»För en stat är döden inte lika naturlig som för en människa.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De re publica, III,34.

Numero deus impare gaudet.
»En gud gläder sig åt det udda talet.»
(Det gäller här om tretalet.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), 8,75.

Numquam magnum ingenium sine mixtura dementiae fuit.
»Det har aldrig funnits något stort snille som inte haft något drag av vansinne.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De tranquillitate animi, 17,10.

Numquam minus otiosus, quam cum otiosus,
nec minus solus, quam cum solus.
»Aldrig mindre ledig, än när ledig,
ej heller mindre ensam, än när ensam.»
›P. Scipionem … dicere solitum scripsit Cato … numquam se minus otiosum esse,
quam cum otiosus, nec minus solum, quam cum solus esset.‹
”Cato skrev, att P. Scipio brukade säga, att han aldrig var mindre ledig, än när han var ledig,
ej heller mindre ensam, än när han var ensam.”
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.) om Scipio Africanus (d. 183 f.Kr.)
→ Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, III:1.
xxxxxCiceros egen kommentar: ›Magnifica vero vox et magno viro ac sapiente digna;
quae declarat illum et in otio de negotiis cogitare et in solitudine secum loqui solitum,
ut neque cessaret umquam et interdum colloquia alterius non egeret.‹
”Ett magnifikt yttrande, värdigt en stor och vis man, som förklarar att han även under sin ledighet tänkte på göromål och brukade samtala med sig själv när han var ensam, så att han aldrig var utan sysselsättning och emellanåt inte saknade samtal med någon annan.” (ibid.)

Numquam periclum sine periclo vincitur.
»En fara övervinns aldrig utan fara.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, N:7.

Numquam poetor nisi si podager.
»Jag diktar aldrig utom när jag är ansatt av gikt.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Saturae.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 390, #21.)

Numquam se plus agere quam nihil cum ageret,
numquam minus solum esse quam cum solus esset.
»Han gjorde aldrig mer, än när han gjorde ingenting,
han var aldrig mindre ensam, än när han var ensam.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.) om Scipio Africanus (d. 183 f.Kr.)
→ Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De re publica, I:27:
Jfr. Cicero: De officiis, III:1:
Numquam minus otiosus, quam cum otiosus …

Nunc est bibendum, nunc pede libero pulsanda tellus.
»Nu skall här drickas! Nu skall marken stampas med med lättad fot!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, L:XXXVII,1.

Nunc patimur longae pacis mala, saevior armis
luxuria incubuit victumque ulciscitur orbem.
»Nu vi lider av en lång freds eländigheter, ty värre än vapen är den vällevnad
som drabbat oss och som straffar vår livsstil och vårt samhälle.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, VI:292-293.

Nunc vino pellite curas!
»Fördriv nu era bekymmer med vin!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina, I:VII,30:
›O fortes peioraque passi mecum saepe viri, nunc vino pellite curas!‹
”O ni, mina tappra kamrater, som tillsammans med mig ofta har utstått värre saker,
fördriv nu era bekymmer med vin!”

⇑

O
O cives, cives, quaerenda pecunia primum est, virtus post nummos!
»O landsmän, o landsmän: det gäller först och främst att skaffa kapital
och näst efter pengarna redbarhet!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:I,52-53:

O crux ave, spes unica!
»O kors – var hälsat! – [mitt] enda hopp!»
Ur en hymn av Venantius Fortunatus (530 – 600): Vexilla regis
På August Strindbergs gravkors.

O curas hominum! O quantum est in rebus inane!
»O, dessa mänsklighetens [små] bekymmer! O vilken tomhet det finns i tingen!»
Lucilius (ca. 180 – ca. 102 f.Kr.): Saturae.
(Remains of Old Latin, vol. 3, ed. E. H. Warmington (1935), s. 2, #2.)

O curvae in terris animae et caelestium inanes!
»O själar böjda mot jorden och tomma på himmelska tankar!»
Persius (34 – 62 e.Kr.): Saturae, II,61.

O fallacem hominum spem fragilemque fortunam!
»O, hur bedrägligt är inte människors hopp och bräcklig deras lycka!»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De oratore, III,7:
O fallacem hominum spem fragilemque fortunam et inanes
nostras contentiones!
”O, hur bedrägligt är inte människors hopp och bräcklig deras lycka,
och hur fåfänga är inte våra ansträngningar!”

O fortunatos nimium, sua si bona norint, agricolas!
»O dessa så lyckligt lottade jordbrukare, om de blott visste om sitt goda!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, II,458.

O magnam vim veritatis, quae contra hominum ingenia, calliditatem,
sollertiam contraque fictas omnium insidias facile se per se ipsa defendat!
»O hur stor är inte sanningens kraft, som på egen hand lätt försvarar sig själv mot människors
påhittigheter, slughet, anslag och mot allas påhittade ränker!»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Oratio pro Caelio Rufo, 26 (63).

O mihi praeteritos referat si Iuppiter annos!
»O, om blott Jupiter kunde ge mig de år som gått tillbaks!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VIII,560.

O miseras hominum mentes, o pectora caeca!
»O människors ömkliga förnuft, o förblindade själar!»
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, II,14.

O morte ipsa mortis tempus indignius!
»O vilken [olämplig] tid för döden – mer upprörande än döden själv!»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 5:16, 6.

O passi graviora, dabit deus his quoque finem!
»Värre än så har vi lidit – och nu skall en gud göra slut även på detta!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, I,199.

O quam cito transit gloria mundi!
»O hur snabbt förgår inte världens härlighet!»
Thomas a Kempis (1380 – 1471): De Imitatione Christi, I:III,3.
Jfr. ⇒ Sic transit gloria mundi.
”Så förgår världens härlighet.”

O saeclum insapiens et infacetum!
»Ack vilken tid! Så dåraktig, så smaklös!»
Catullus (ca. 84 – 54 f.Kr.): Carmina, 50.

O sancta simplicitas!
»O heliga enfald!»
Johan Hus (d. 1415)
(Anekdotiskt yttrande som enligt traditionen tillskrivs Johan Hus, då han såg en gammal gumma (eller en bonde) kasta ved på bålet, där han skulle brännas (1415).

O tempora! O mores!
»O vilka tider! O vilka seder!»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): In Catilinam, I:2.

O terque quaterque beati!
»O trefalt, ja fyrfalt sälla!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, I,94:
›O terque quaterque beati,
quis ante ora patrum Troiae sub moenibus altis
contigit oppetere!‹
”O trefalt, ja fyrfalt sälla var de
som vid Trojas höga murar unnades stupa i fädernas åsyn!”

O ubi campi!
»O, där fälten finns!»
(Uttryck för längtan till landet.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, II,486.

O vita, misero longa, felici brevis!
»O detta liv! Långt för den olycklige men kort för den lycklige!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, O:3.

Obit anus, abit onus.
»Käringen är död, bördan borta.»
(Anekdotiskt (?) yttrande som tillskrivs den tyske filosofen Schopenhauer
vid sin hushållerskas frånfälle.)
Arthur Schopenhauer (1788 – 1860)

Occultae inimicitiae magis timendae sunt quam apertae.
»Dolda fientligheter är att frukta i ännu högre grad än öppna.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): In Verrem, II:V, 182.

Oderint, dum metuant.
»Må de hata [mig] så länge de fruktar [mig].»
Kejsar Caligula (kejsare 37– 41 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, IV:XXX,1.
Caligula använde sig gärna av denna fras ur Accius numera endast i fragment bevarade tragedi Atreus:
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 382, #168.).

Oderunt di homines iniuros.
»Gudarna hatar orättfärdiga människor.»
Naevius (ca. 270 – ca. 200 f.Kr.): Lycurgus.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 132, #50-51.)

Odi et amo.
»Jag hatar och jag älskar.»
Catullus (ca. 84 – 54 f.Kr.): Carmina, 84-85:
›Odi et amo. Quare id faciam, fortasse requiris.
Nescio. Sed fieri sentio et excrucior.‹
”Jag hatar och jag älskar. Varför jag gör det, frågar du kanhända,
men jag vet inte; känner bara att det är så och plågas av det.”

Odi profanum vulgus et arceo.
»Jag hatar den oförstående hopen och håller den på avstånd.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:I,1.

Odisse, quam donare, vilius constat.
»Att hata kostar mindre än att ge.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, XII:XIII,2.

Odium numquam potest esse bonum.
»Hat kan aldrig vara något gott.»
Spinoza (1632 – 1677): Ethica – IV. De servitute humana, Propositio XLV.

Oleum et operam perdidi.
»Både olja [till lampan] och möda har jag slösat bort.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Poenulus, 332:
›Tum pol ego et oleum et operam perdidi.‹
”O kors! Då har jag slösat bort både olja [till lampan] och möda.”

Omen accipio.
⇒ Accipio omen.

Omne bellum sumi facile, ceterum aegerrume desinĕre.
»Varje krig påbörjas med lätthet men är mycket svårt att få slut på.»
Metellus Numidicus (ca. 160 – 91 f.Kr.), romersk överbefälhavare under jugurthinska kriget, i ett budskap till Bocchus I, kung av Mauretanien.
→ Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Iugurthinum, LXXXIII.

Omne ignotum pro magnifico est.
»Allt okänt är som något storartat.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 30.

Omne quod dulce est cito satiat.
»Allt som är sött mättar snabbt.»
Macrobius (fl. 400 e.Kr.): Saturnalia, VII:VII,15.

Omne tulit punctum qui miscuit utile dulci.
»Varenda röst har han fått som blandat nytta med nöje.»
(Som perf. gnom.: ”Varenda röst får han som blandar nytta med nöje.”)
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 343.

Omnem crede diem tibi diluxisse supremum.
»Betrakta varje dag som grytt för dig som din sista.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:IV,13.

Omnes eodem cogimur.
»Alla tvingas vi åt samma håll.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, II:III, 25.

Omnes leges omniaque iudicia
ex improborum iniquitate et iniuria nata sunt.
»Alla lagar och alla rättegångar har sitt ursprung
i ohederliga människors vrånghet och orättvisa.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Pro Tullio, 4,8.

Omnes pari sorte nascimur, sola virtute distinguimur.
»Vi föds alla lika, endast genom dygden skiljer vi oss åt.»
Minucius Felix (fl. 200-talet e.Kr.): Octavius, XXXVII,10.

Omnes una manet nox.
»Samma natt väntar oss alla.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:XXVIII,15.

Omnes vacant qui volunt.
»Alla som vill har tid [att besvara brev].»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 106,1:
Tardius rescribo ad epistulas tuas, non quia districtus occupationibus sum.
Hanc excusationem cave audias; vaco, et omnes vacant, qui volunt.‹
”Jag svarar rätt sent på ditt brev, men inte för att jag har
varit uppbunden av sysselsättningar.
Lyssna inte på den ursäkten! Jag har gott om tid,
och alla har gott om tid, som vill [svara på brev].”

Omnia enim plerumque, quae absunt,
vehementius hominum mentes perturbant.
»Ty oftast är det så, att allt bortom synhåll
rör upp människors sinnen mer häftigt än annars.»
Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr.): De Bello Gallico, VII:84,5.

Omnia fert aetas, animum quoque.
»Åldern beröva oss allt, även själen.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), IX,51.

Omnia fui et nihil expedit.
»Jag har varit allt och inget tjänar det till.»
Septimius Severus (romersk kejsare 193-211), citerad i
Scriptores Historiae Augustae, XVIII,11:
›Huius dictum est, cum eum ex humili per litterarum
et militiae officia ad imperium plurimis gradibus fortuna
duxisset: ‘Omnia,’ inquit, ‘fui et nihil expedit’.‹
”Hans yttrande var, fast lyckan i många steg via litterära
och militära uppgifter hade lett honom från en låg ställning
till ett imperium: ‘Jag har varit allt och inget tjänar det till'”.

Omnia mea mecum porto.
»Allt mitt bär jag med mig.»
     Simonides (d. 468 f.Kr.) är huvuperson i  Fabula IV:23 av Phaedrus (d. 50 e.Kr.),
i vilken det berättas om ett skeppsbrott som Simonides råkade ut för:
›Ascendit navem, quam tempestas horrida simul et vetustas medio dissolvit mari.
Hi zonas, illi res pretiosas colligunt, subsidium vitae. Quidam curiosior Simonide,
‘tu ex opibus nil sumis tuis?’ ‘Mecum’ inquit ‘mea sunt cuncta’. Tunc pauci enatant,
Quia plures onere degravati perierant.‹
”Han gick ombord på ett skepp, som en förskräcklig storm förstörde mitt ute på havet,
gammalt som det var. En del samlar då ihop sina pengar, andra sina juveler,
för att ha till sitt livsuppehälle. En man som var lite nyfiken vände sig till Simonides:
‘Tar inte du med dig något av dina tillgångar?’, ‘Allt mitt finns hos mig.’
Därpå simmar några iväg och klarar sig, medan åtskilliga som var nedtyngda av
sina bördor omkom”.
     Några vanliga varianter till denna formulering är:
Omnia mecum porto mea.
»Allt mitt bär jag med mig.»
Bias (fl. 500 f.Kr.), citerad av Cicero (d. 43 f.Kr.) i
Paradoxa Stoicorum, I,8.
Bona mea mecum porto.
»Mina ägodelar bär jag med mig.»
Bias (fl. 500 f.Kr.), citerad av Valerius Maximus (d. 37 e.Kr.) i
Factorum et Dictorum Memorabilium Libri novem, VII:II, ext. 3.
Omnia mea mecum sunt.
»Allt mitt finns hos mig.»
Stilpon (fl. 300 f.Kr.), citerad av Seneca Philosophus (d. 65 e.Kr.) i
De constantia sapientis, 5,6.
Omnia bona mea mecum sunt.
»Allt mina ägodelar finns hos mig.»
Stilpon (fl. 300 f.Kr.), citerad av Seneca Philosophus (d. 65 e.Kr.) i
Epistulae morales, 9,18.
     Grekiska förlagor till dessa yttranden föreligger inte,
förutom en text av Plutarchos (d. 120 e.Kr.), enligt vilken
härföraren Demetrios frågade Stilpo om han hade
förlorat något i samband med intagningen av hans
hemstad Megara, varvid Stilpo svarade:
‘Mitt har jag inte sett någon bära iväg’.
›ὁ Δημήτριος τὴν Μεγαρέων πόλιν καταλαβὼν ἠρώτησε
τὸν Στίλπωνα,μή τι τῶν ἐκείνου διήρπασται καὶ
ὁ Στίλπων ἔφη μηδέν᾽ ἰδεῖν ”τἀμὰ” φέροντα.‹
Stilpon (fl. 300 f.Kr.), citerad av Plutarchos (d. 120 e.Kr.) i
Περί εὐθυμίας • De tranquillitate animi (475c).

Omnia mutantur, nihil interit.
»Allt förändras – ingenting förgås.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, XV,165.

Omnia mutantur, nos et mutamur in illis.
»Allt förändras, och vi förändras med det.»
En spridd variant av Tempora mutantur ur ett distikon av Matthias Borbonius 1595, tillägnat Lothar I (795 – 855) och som alltså aldrig formulerats av Lothar själv, vilket en del citatlitteratur tycks ha uppfattat det som, t.ex. Peller Holms Bevingade ord (1939;1978), s. 324; detta distikon tillskrivs ibland även Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.), men även detta felaktigt, vars formulering lyder:
⇒ Omnia mutantur, nihil interit.
»Allt förändras – ingenting förgås.»
⇒ Tempora mutantur, nos et mutamur in illis.
”Tiderna förändras, och vi förändras med dem.”

Omnia nocte vident, nil cras meminere lucernae.
»Lyktorna ser allt om natten men minns ingenting dagen efter.»
Gallienus (romersk kejsare 253-268), citerad i Poeate Latini Minores, IV, s. 104:
›Ludite: sed vigiles nolite extinguere lychnos.
Omnia nocte vident, nil cras meminere lucernae.‹
”Lek – håll er vakna och låt bli att släcka ljuset!
Lyktorna ser allt om natten men minns ingenting dagen efter.”

Omnia non pariter rerum sunt omnibus apta.
»Allting passar ej lika bra för alla.»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, III:IX, 7.

Omnia praeclara rara.
»Allt förträffligt är sällsynt.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De amicitia, 79.

Omnia prius experiri quam arma sapientem decet.
»En vis person bör först pröva allt annat innan [han tar till] vapen.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Eunuchus, 790.

Omnia Romae cum pretio.
»Allt i Rom har ett pris.»
(”Inget är gratis i Rom.”)
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, III,183-184.

Omnia vincit Amor, et nos cedamus amori!
»Amor besegrar allt – låt oss också ger efter för Amor!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), X,69.
Jfr. ⇒ Amor vincit omnia.
”Kärleken besegrar allt.”
Rubrik över ett kapitel om kärlekens allmakt i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.

Omnia vincit labor.
»Allt besegrar arbete.»
En modern version av Vergilius ursprungliga formulering med omkastning av huvudorden,
vilket ger en något starkare betoning på ”allt”.
⇒ Labor vicit omnia.
”Arbete besegrade allt.”

Omniaque orta occidunt et aucta senescunt.
»Och allt som uppstår faller samman, tilltar och åldras.»
Sallustius (86 – 34 f.Kr.): Bellum Iugurthinum, II,3:
›Corporis et fortunae bonorum ut initium sic finis est,
omniaque orta occidunt et aucta senescunt: animus incorruptus, aeternus…‹
”Kroppens och rikedomens goda har ett slut liksom det har en början.
Och allt som uppstår faller samman, tilltar och åldras:
själen är oförstörbar och evig…”

Omnis ars naturae imitatio est.
»All konst är efterbildning av naturen.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 65,3.

Omnis habet sua dona dies.
»Varje dag har sina gåvor.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, VII:LXXVIII,7.

Omnium contra omnes bellum.
»Allas krig mot alla.»
Thomas Hobbes (1588 – 1679): Leviathan. Amsterodami 1668, Cap. I:13.
Variant: ⇒ Bellum omnium contra omnes.
Thomas Hobbes (1588 – 1679): Elementa Philosophica de Cive. Amsterodami 1647, Praefatio.

Omnium enim rerum principia parva sunt.
»Alla ting är små till en början.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De finibus, V:XXI,58.

Omnium rerum cupido languescit, cum facilis occasio.
»Åtrån avtar efter allt när det finns nära tillhands.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 8:20,1.

Omnium vitiorum fundamentum avaritia est.
»Girigheten är alla lasters grund.»
Seneca Rhetor (ca. 55 f.Kr. – ca. 40 e.Kr.): Excerpta controversiae, II,7.

Oportet esse ut vivas, non vivere ut edas.
⇒ Esse oportet ut vivas …

Optima enim est legum interpres consuetudo.
»Lagarnas bäste uttolkare är sedvanan.»
Paulus, Julius Prudentissimus (romersk rättslärd; fl. 200 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 1.3.37., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 6.)

Optima quaeque dies miseris mortalibus aevi prima fugit.
»Livets bästa tid är den som flyr först för de arma dödliga.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, III:66.

Optimum est pati quod emendare non possis.
»Det bästa är att uthärda det man inte kan ändra på.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 107,9.

Orator est vir bonus dicendi peritus.
»En talare är en rättskaffens person som är skicklig i konsten att tala väl.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.),
citerat av Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, XII:I,l.

Orator fit, poeta nascitur.
»Talare formas man till – diktare föds man till.»
Anonym parafras som förekommer i engelskspråkig citatlitteratur på:
⇒ Poeta nascitur …
”Diktare föds man till …”

Oratorem vero irasci minime decet, simulare non dedecet.
»Det passar inte alls att en talare att blir arg – att låtsas bli det är inte helt opassande.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, IV,55.

Otio qui nescit uti plus negoti habet quam quom est negotium in negotio.
»Den som inte vet hur han skall använda sin ledighet
har mer att göra än det han gör när han har att göra.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Iphigenia.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 308, #241-242.)

Otioso in otio animus nescit quid agat, quid velit.
»I en försoffad ledighet vet själen varken vad den skall göra eller vad den vill göra.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Iphigenia.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 308, #245.)

Otium cum dignitate.
»Vila med värdighet. / Lugn och ro …»
⇒ Cum dignitate otium.

Otium sine litteris mors est et hominis vivi sepultura.
»Ledighet utan läsning är döden, som att begravas levande.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 82,3.

Ovem lupo committere.
»Att anförtro fåren åt vargen.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Eunuchus, 832.
›Scelesta, lupo ovem commisisti!‹
”Din skurk, du har anförtrott fåren åt vargen!”
(Om att göra något som oundvikligen leder katastrof.)

⇑

P
Pacta sunt servanda.
»Avtal bör hållas.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, III:92.

Paete, non dolet!
»Paetus, det gör inte ont!»
(Yttrat av Paetus’ hustru, som själv först sticker kniven i sig sedan hon och hennes man kommit överens om gemensamt självmord, medan mannen tvekar inför gärningen.)
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, III:XVI,6.

Pallida mors aequo pulsat pede pauperum tabernas regumque turres.
»Bleka Döden stampar lika hårt på fattigas kojor som på kungars palats.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:IV,15.

Panem et circenses.
»Bröd och skådespel.»
›Qui dabat olim imperium, fasces, legiones, omnia,
nunc se continet atque duas tantum res anxius optat: panem et circenses.‹
”Det folk som förr gav befäl, hade fältherremakt, trupper, ja allt, är nu återhållsamt och önskar sig ängsligt blott två ting: bröd och skådespel.”
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, X,81.

Parce sepulto!
»Skona den gravlagde!»
(dvs. tala ej om den döde, som ju inte kan försvara sig.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, III,41.

Parcere subiectis et debellare superbos.
»[Man skall] skona de besegrade och betvinga de övermodiga.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI,853.

Parentum est vita vilis liberis,
ubi malunt metui quam vereri se ab suis.
»Föräldrars liv värderas lågt av sina barn,
om de hellre vill bli fruktade än vördade.»
Afranius (fl. 100 f.Kr.): Consobrini:
Em istó parentum est vita vilis líberis,
Ubi málunt metui, quám vereri se áb suis.
citerat av Aulus Gellius (ca. 130 – 170 e.Kr.): Noctes Atticae, XV:XII.
(Comicorum Romanorum Fragmenta, vol. 2, ed. O. Ribbeck (1873; 1962), s. 170.).

Pares cum paribus facillime congregantur.
»Lika samsas lättast med lika.»
‘Lika barn leka bäst.’
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De Senectute, 7.

Pars maior lacrimas ridet et intus habet.
»De flesta skrattar åt sina tårar men de svider i det inre.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, X:LXXX,6..

Parturiunt montes, nascetur ridiculus mus.
»Bergen är i födslovåndor: en löjlig liten mus skall födas!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 139.

Patere legem quam ipse tuleris!
»Lyd den lag du själv stiftat!»
Disticha Catonis (ca. 200 e. Kr.): Prologus.

Pati necesse est multa mortales mala.
»Människor måste tåla mycket elände.»
Naevius (ca. 270 – ca. 200 f.Kr.): Ex incertis fabulis.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 150, #37.)

Patrem familias vendacem, non emacem esse oportet.
»En familjefader bör vara säljlysten, inte köplysten.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.): De agricultura, II,7.

Patria est ubicumque est bene.
»Fosterlandet finns var som helst där det är bra/gottt [att leva].»
Pacuvius (220 – ca. 130 f.Kr.): Teucer.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 302, #380.)
Frasen är en latinsk återgivning av grekiskans:
›πατρὶς γάρ ἐστι πᾶσ᾽ ἵν᾽ ἂν πράττῃ τις εὖ.‹
”Fosterland är varje land om man kan göra sig ordentligt hemmastadd där.”
Aristofanes (d. 385 f.Kr.): Pluto, 1151.

Pauca in convivio loquere!
»Spara på orden – prata inte för mycket på bjudningar!»
Disticha Catonis (ca. 200 e. Kr.): Prologus.

Paucis enim minimisque natura contenta est.
»Naturen nöjer sig nämligen med få och mycket små ting.»
Boethius (480 – 524 e.Kr.): De consolatione philosophia, II:pr.5.

Paucorum civium egregiam virtutem cuncta patravisse.
»Ett fåtal medborgares utomordentliga egenskaper har åstadkommit allt.»
Sallustius (86 – 34 f.Kr.): De Catilinae coniuratione, LIII,4.

Paulo hoc melius quam mediocre,
hoc minus malum quam ut pessumum.
»Det här är aningen bättre än det medelmåttiga,
och det där är inte så illa som det värsta.»
Lucilius (ca. 180 – ca. 102 f.Kr.): Saturae.
(Remains of Old Latin, vol. 3, ed. E. H. Warmington (1935), s. 252, #785.)

Paulo maiora canamus!
»Låt oss besjunga lite större ting!»
(Markerar övergång till ett nytt eller viktigare ämne.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), IV,1.

Pauper ubique iacet.
»Den fattige ligger dåligt till överallt.»
⇒ In pretio pretium …
”Endast värdet av pengar …”

Paupertas […] omnium artium repertrix.
»Fattigdomen […] alla konsters uppfinnare.»
Apuleius (ca. 125 – ca. 180): Apologia, 18:
›Paupertas, inquam, prisca aput saecula omnium civitatium conditrix,
omnium artium repertrix, omnium peccatorum inops,
omnis gloriae munifica, cunctis laudibus apud omnis nationes perfuncta.‹
”Fattigdomen, säger jag, är sedan urgamla tider alla civilisationers grundare,
alla konsters uppfinnare, en värdelöshet för alla brottslingar,
den som är generös med all härlighet,
den som åtnjuter alla hedersbetygelser hos alla nationer.”
Jfr. ⇒ Mater artium necessitas.
”Nöden är konsternas / uppfinningarnas moder.”

Pax est tranquilla libertas, servitus postremum malorum omnium.
»Fred är ostörd frihet, ofrihet det värsta av allt ont.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Orationes Philippicae, II:XLIV,113:
›Pax est tranquilIa libertas, servitus postremum malorum omnium
non modo bello, sed morte etiam repellendum.‹
”Fred är ostörd frihet, ofrihet det värsta av allt ont
som bör avvärjas genom både krig och död.”

Pax optima rerum.
»Fred är det bästa av alla ting.»
Silius Italicus (26 – 101 e.Kr.): Punica, XI:592:
›Pax optima rerum,
quas homini novisse datum est, pax una triumphis
innumeris potior, pax, custodire salutem
et cives aequare potens.‹
”Fred är det bästa av alla ting
som det givits människorna att lära känna,
mer värd än tusen triumfer är freden,
freden som skyddar våra liv
och kan göra oss alla till likvärdiga medborgare.”

Peccare pauci nolunt, nulli nesciunt.
»Det är få som inte vill synda – men inga som inte kan!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, P:35.

Peccasse iuvat!
»Det är ljuvt att ha syndat!»
Sulpicia, ap. Tibullus (ca. 55 – 19 f.Kr.): Elegiae – Sulpiciae elegidia, III:XIII,9-10:
›Sed peccasse iuvat, vultus componere famae
taedet: cum digno digna fuisse ferar.‹
”Det är ljuvt att ha syndat,
men ej att förställa anletet för ryktets skull!
Må man blott säga, att vi var värda att äga varann!”

Pectus est quod disertos facit.
»Det är känslan som gör oss vältaliga.»
Förenklad version av:
⬇︎
Pectus est enim, quod disertos facit, et vis mentis.
»Det är känslan och intellektets styrka som gör oss vältaliga.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 10:7, 15.

Pecunia non olet.
»Pengar luktar inte.»
Citatet har utkristalliserats ur den situation som kejsar Vespasianus (kejare 69 – 79 e.Kr.) gav upphov till då han införde avgifter på offentliga toalettbesök i Rom och kritiserades för detta tilltag av sin son Titus (kejsare 79 – 81 e.Kr.), varvid Vespasianus höll fram ett mynt från första inbetalningen framför näsan på sin son och frågade om han stördes av lukten. ”Nej,” svarade Titus, varpå Vespasianus kontrade med: ”Och likväl kommer det från urin.”
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VIII – I:XXIII,3:
     ”Reprehendenti filio Tito, quod etiam urinae vectigal commentus esset, pecuniam ex prima pensione admovit ad nares, sciscitans num odore offenderetur; et illo negante: ”Atqui,” inquit, ”e lotio est.”
     Citatet återfinns inte med denna formulering i den klassiska latinska litteraturen utan är en senare konstruktion.
Ofta används enbart frasen Non olet. / ”Det luktar inte.”
Jfr. ⇒ Lucri bonus est odor ex re qualibet.

Pecunia una regimen est rerum omnium.
»Pengar allena är det som styr allt.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, P:9.

Pelle moras! Brevis est magni fortuna favoris!
»Bort med allt dröjsmål! Kort är den tid lyckan dig gynnar!»
Silius Italicus (26 – 101 e.Kr.): Punica, IV:732.

Pellitur e medio sapientia, vi geritur res.
»Visdomen trängs undan i samhället – staten styrs genom våld.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Annales.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 98, #263.)

Per omne fas ac nefas.
»I allt – både rätt och orätt.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, VI:XIV,10:
›Id vero ita accendit animos, ut per omne fas ac nefas
secuturi vindicem libertatis viderentur.‹
”Detta eggade deras sinnen till den grad att de tycktes vilja följa
sin frihets försvarare i allt, både det som var rätt och det som var orätt.”

Pereant qui ante nos nostra dixerunt!
»Förbannade vare de som före oss har sagt det vi nu säger!»
Donatus (fl. 350 e.Kr.), ap. Hieronymus (ca. 340 – 420): In Ecclesiasten commentarius, l,390.

Perennius aere.
⇒ Exegi monumentum aere perennius.

Perfer et obdura!
»Håll ut och framhärda!»
Catullus (ca. 84 – 54 f.Kr.): Carmina, VIII,6-8:
›Nunc iam illa non vult: tu quoque, impotens, noli
nec quae fugit sectare nec miser vive, sed obstinata mente perfer, obdura!‹
”Nu vill hon ännu inte: så vill inte heller du, du vanmäktige!
Följ ej heller efter den som flyr! Och lev inte heller olycklig,
utan bär det med ett orubbligt sinne och härda ut!”

Perfer et obdura!
»Håll ut och framhärda!»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, III:XI,7:
›Perfer et obdura: dolor hic tibi proderit olim.‹
”Håll ut och framhärda! Denna sorg kommer någon dag att gagna dig.”

Periculum in mora.
»Det finns en risk med att dröja.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXXVIII:25,13:
›Postremo, cum iam plus in mora periculi quam
in ordinibus conservandis praesidii esset,
omnes passim in fugam effusi sunt.‹
”När det till slut fanns större risk med att dröja än
att skydda sammanhållningen av leden,
skingrades alla i en flykt åt alla håll.”

Perierat totus orbis, nisi iram finiret misericordia.
»Hela världen skulle ha gått under, om inte medlidandet satte en gräns för våldet.»
Fuscus Arellius, ap. Seneca Rhetor (54 f.Kr. – ca. 39 e.Kr.): Controversiae, I:I,6.
(Fuscus Arellius: romersk talare)

Pessimum inimicorum genus, laudantes.
»Den värsta sortens ovänner är de som lovprisar.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 41.

Pinguis et nitidus Epicuri de grege porcus.
»En skinande fet gris ur Epikuros’ hjord.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:IV,12:
›Me pinguem et nitidum bene curata cute vises,
cum ridere voles, Epicuri de grege porcum.‹
”När du vill skratta, kom då och hälsa på mig
som är en skinande fet gris ur den epikureiska hjorden!”

Piscatorem piscis amare potest?
»Kan fisken älska fiskaren?»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, VI:LXIII,6.

Pisces natare oportet!
»Fiskarna bör simma!»
Petronius Arbiter: Satyricon, 39,2:
›Hoc vinum vos oportet suave faciatis. Pisces natare oportet.‹
”Ni får själva se till att göra detta vin smakligt. Fiskarna bör simma!”

Plebeia ingenia magis exemplis quam ratione capiuntur.
»Enkla själar är mer mottagliga för exempel än för logiskt tänkande.»
Macrobius (fl. 400 e.Kr.): Saturnalia, VII:IV,4.

Plerumque parvae res maximas trahunt.
»Ofta får obetydliga omständighter de största konsekvenserna.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 1:20,12.

Ploratur lacrimis amissa pecunia veris.
»De sanna tårarna fälls när man förlorat pengar!»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XIII:134.

Pluris est oculatus testis unus quam auriti decem.
»Ett vittne som sett är mera värt än tio som bara hört!»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Truculentus, 489.

⇑

Plus dolet quam necesse est qui ante dolet quam necesse est.
»Den lider mer än nödvändigt som lider innan det är nödvändigt.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 98,8.

Plus est ingenii Romani terminos promovisse quam imperii.
»Det är större att ha utvidgat gränserna för den romerska anden än för det romerska väldet.»
→ Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia VII:30,117.
Caesar lär enligt Plinius den äldre ha formulerat dessa ord i en skrivelse till sin forne fiende Cicero och därigenom ha erkänt Ciceros storhet och betydelse för det romerska imperiets intellektuella odling och kulturella expansion.

Plus ibi boni mores valent quam alibi bonae leges.
»Där väger goda seder tyngre än bra lagar på annat håll.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Germania, 19.
Tacitus slutsats om de germanska stammarnas rätts- och moraluppfattning:
[…] plusque ibi boni mores valent quam alibi bonae leges.

Plus salis quam sumptus.
»Mer elegant än vräkigt.»
Cornelius Nepos (ca. 100 – 24 f.Kr.): De viris illustribus – Atticus, XIII,2.

Poeta nascitur, non fit.
»Diktare föds till skald – man blir det inte.»
Citat bildat efter:
Florus (fl. 50 e.Kr.): De qualitate vitae, 3:
›Consules fiunt quotannis et novi proconsules:
solus aut rex aut poeta non quotannis nascitur.‹
”Nya konsuler och prokonsuler väljs årligen;
ensam i sitt slag föds en kung eller en poet däremot inte årligen.”

Pollice verso.
»Med nedvänd tumme.»
(”Tummen ner.”) ☟
 Juvenalis: Saturae, I:III,36:
⇒ Verso pollice.
(Samma betydelse men med korrekt ordföljd.)

Popularis aura.
»Folkviljans ombytlighet.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Oratio de Haruspicum responso …, XX:43.

Populi imperium iuxta libertatem,
paucorum dominatio regiae libidini propior est.
»Folkvälde ligger nära frihet,
fåvälde närmare enväldets godtycke.»
Tacitus (55 – 120 e.Kr.): Annales, VI,42.

Populus me sibilat, at mihi plaudo
ipse domi, simul ac nummos contemplor in arca.
»Folket visslar ut mig, men jag applåderar mig själv hemma
när jag betraktar mynten i kistan.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:I,66.

Populus vult decipi, ergo decipiatur!
⇒ Mundus vult decipi, ergo decipiatur!

Possunt et patres vivere, crede mihi!
»Tro mig – även fäder kan leva livet!»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, VI:XXVII,10.

Possunt quia posse videntur.
»De kan, emedan det synes dem att de kan.»
”Vad de synas förmå det förmå de.” (Adlerbeth, 1804)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, V:231.

Post equitem sedet atra cura.
»Bakom ryttaren sitter den dunkla oron.»
(Varje nöje följs alltid av kval och oro för olyckor.)
Horatius (65 – 8 f.Kr.):  Carmina / Odae, V:231.

Post festum [venisti].
»Efter festen.»
”Du har kommit efter festen, dvs. du har kommit för sent!”
(Uttrycket avser alltså inte tillståndet efter festen/festandet
utan går tillbaks på grekiska källor som t.ex. Platons (427 – 347 f. Kr.) Gorgias, 447a:
›ἀλλ᾽ ἦ, τὸ λεγόμενον, κατόπιν ἑορτῆς ἥκομεν καὶ ὑστεροῦμεν;‹
”Menar du alltså att vi har, som det heter, kommit efter festen och missar den?”)
Sudas K1087 har fler belägg för uttrycket.

Post nubila Phoebus.
»Efter moln kommer sol.»
Alanus de Insulis / Alain de Lille (ca. 1128 – 1203): Doctrinale minus,
alias Liber Parabolarum – Caput primum.
(Utgiven i Alani de Insulis Opera, ed. R. D. Carolus de Visch. Antverpiae 1654, s. 422,
och återutgiven i Patrologia Latina 210, Paris 1855, col. 581-582):
›Clarior est solito, post maxima nebula, Phoebus,
Post inimicitias, clarior est et amor.‹
”Klarare är vanligtvis, efter mycket moln, Phoebus (solen),
efter fientligheter: klarare är även kärleken.”
(nebula ∼ nubila ”moln”; maxima: plurima i nyare, tryckta utgåvor.)

Post nummos virtus.
»Efter pengarna kommer redbarheten!»
(Omkastad ordföljd av:
›Virtus post nummos‹ / ”Först pengar – sedan redbarhet.”
⇒ O cives, cives …
”O landsmän, o landsmän …”

Postremo nemo aegrotus quidquam somniat tam infandum,
quod non aliquis dicat philosophus.
»Ingen sjuk drömmer någonsin något så tokigt att inte en filosof kan säga det.»
Varro (116 – 27 f.Kr): Eumenides.
(M. Terenti Varronis Saturarum Menippearum Reliquiae,
ed. A. Riese. Lipsiae 1865, s. 127, #XV.)

Postume, non bene olet, qui bene semper olet.
»Den luktar inte gott, du Postumus, som jämnt lukar gott !»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, II:XII,4.

Potius sero quam numquam.
»Bättre sent än aldrig.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, IV:2,11.

Praestat nemini imperare quam alicui servire.
»Det är bättre att inte befalla över någon än att vara någons tjänare»
Brutus (85 – 42 f.Kr.), ap. Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, IX:III,95.
(Bruitus var republikan och deltog i sammansvärjningen mot Caesar.)

Praeterea censeo Carthaginem esse delendam.
»För övrig anser jag att Kartago bör förstöras.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.), ap. Plutarchos (ca. 46 – ca. 120):
Βίοι Παράλληλοι / Vitae parallelae ∗ Μάρκος Κάτων / Marcus Cato, 27.
⇒ Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.

Primigeni, crede mihi, quicquid discis, tibi discis.
»Tro mig, Primigenius, vad du än lär dig, lär du dig för ditt eget bästa!»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 46.

Primum est non nocere.
»Det första är att inte skada.»
Lactantius (ca. 250 – ca. 325): Epitome Divinarum Institutionum, 60:
›Primum est enim non nocere, proximum prodesse.‹
”Ty det första är att inte skada, härnäst att gagna.”
     Denna formulering motsvarar närmast den på grekiska som
förknippas med den s.k. ”hippokratiska eden”:
Hippokrates (ca. 460 – 370 f.Kr.): Ἐπιδημίων Α / Liber Epidemiorum, I:XI:
E. Littré: Oeuvres complètes d’Hippocrate, gr. text m. fr. övers., vol. 2,
Paris 1840, s. 634-636 &
H. Kuehlewein: Hippocratis opera quae feruntur omnia, textkritisk utgåva,
vol. 1. Lipsiae 1894, s. 190 (online: CMGL, s. 190):
›Ἀσκεῖν περὶ τὰ νοσήματα δύο, ὠφελεῖν ἤ μὴ βλάπτειν.‹
”Öva upp två ting vid sjukdomar: att gagna och att inte skada.”
Båda dessa formuleringar ligger till grund för den moderna läkareden.

Primus in orbe deos fecit timor.
»Fruktan var det som var först i denna världen med att skapa gudar.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Poemata, 76.

Principiis obsta: sero medicina paratur,
cum mala per longas convaluere moras.
»Stå emot från början: alltför sent bereds medicinen,
när det onda redan har växt sig starkt genom fördröjanden.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Remedia amoris, 91.

Principis est virtus maxima nosse suos.
»En härskares främsta dygd är att känna sitt folk.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, VIII:XV,8.

Pro patria.
»För fäderneslandet.»
(Svärdsordens devis, 1748)
Sallustius (86 – 34 f.Kr.): Bellum Catilinae,, I:LIX,5:
›Pro patria, pro liberis, pro aris atque focis suis certare.‹
”För fosterlandet, för barnen, för altare och för sin härd gäller det att strida.”

Probae etsi in segetem sunt deteriorem datae fruges,
tamen ipsae suapte natura enitent.
»Om goda frukter har använts i ett sämre utsäde
glänser de ändå själva på grund av sin egen natur.»
Accius (ca. 170 – ca. 86 f.Kr.): Athamas..
(Remains of Old Latin, vol. 3, ed. E. H. Warmington (1935), s. 392, #199-200.)

Probis probatum potius quam multis fore.
»De godas lovord är bättre än de mångas.»
Accius (ca. 170 – ca. 86 f.Kr.): Epinausimache.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 430, #301.)

Probitas laudatur et alget.
»Redligheten lovordas men fryser ändå (omhuldas inte/är försummad).»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, I,74.

Procul hinc, procul este, severae!
»Ni stränga nuckor, håll er härifrån, håll er långt borta!»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, II:I,3

Procul, o procul este, profani!
»Håll er borta, långt borta, ni oinvigda.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI,258

Proinde, dum suppetit vita, enitamur, ut mors quam paucissima,
quae abolere possit, inveniat.
»Så låt oss så länge vi lever sträva efter att döden må finna
så lite som möjligt [efter oss] att förinta.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 5:5, 8.

Prolem sine matre creatam.
»Ett barn fött utan mor / Ett moderlöst barn.»
(om litterära verk utan omedelbara förebilder)
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, II,553.

Properat vivere nemo satis.
»Ingen har tillräckligt bråttom med att hinna leva.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, II:XC,4.

Proprium humani ingenii est odisse, quem laeseris.
»Det är kännetecknande för människans natur att hata den man förorättat.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 42.

Proximus sum egomet mihi.
»Jag är mig själv närmast.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 636.

Publicanus vero ut Asiae fiam, ut scripturarius pro Lucilio,
id ego nolo et uno hoc non muto omnia.
»Att bli skatteindrivare eller uppbördsman i Asien i stället för att vara Lucilius –
det vill jag inte och byter inte allt i hela världen mot detta enda!»
Lucilius (ca. 180 – ca. 102 f.Kr.): Saturae, 636.
(Remains of Old Latin, vol. 3, ed. E. H. Warmington (1935), s. 208, #650-651.)

Pulvis et umbra sumus.
»Stoft och skugga – det är vad vi är!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, IV:VII,16.

Punica fides.
»Punisk trohet»
(Romerskt talesätt med motsatt innebörd, dvs. punisk trolöshet, för att uttrycka det dubbelspel och den falskhet som romarna ansåg kartagerna (punerna) bedriva vid politiska förhandlingar, uppgörelser och överenskommelser.)
Sallustius (86 – 34 f.Kr.): Bellum Iugurthinum, CVIII,3.

Punctum saliens.
»Den pulserande / sprittande punkten.»
(”Den springande punkten”)
Medeltida översättning till latin för första tecknet på hjärtverksamhet
hos ett embryo från
Aristoteles (384 – 322 f.Kr.): Τῶν περὶ τὰ ζῷα ἱστοριῶν / Historia animalium, 6.3.561a 9ff.:
›Τοῦτο δὲ τὸ σημεῖον πηδᾷ καὶ κινεῖται ὥσπερ ἔμψυχον […]‹
”Detta är det märke som pulserar och rör sig som om det finns liv i det […]”

Puto deus fio.
»Jag tor jag håller på att bli en gud!»
Kejsar Vespasianus (kejsare 69 – 79 e.Kr).
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VIII – I:XXIV.
De ord Vespasianus fällde när han förstod att han insjuknat i en dödlig sjukdom.

Pyramus et Thisbe, iuvenum pulcherrimus alter,
altera, quas Oriens habuit, praelata puellis […]
»Pyramus och Thisbe: den ena den skönaste bland ynglingar,
den andra den mest eftertraktade bland flickor som Östelandet ägde […]»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, IV,55-56.
(De två första raderna ur Ovidius’ berömda berättelse om detta kärlekspar som
förr oftast var den första hexameter ur latinsk poesi som latinare fick skandera;
en motsvarighet till prosans Gallia est omnis divisa in partes tres ur
Caesars De bello Gallico, I:I,1.)

⇑

Q
Quae fuerunt vitia, mores sunt!
»Det som förr var laster är nu seder!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 39,6.

Quae rerum natura prohibentur, nulla lege confirmata sunt.
»Det som är förbjudet av naturen tillstyrks inte av någon lag.»
Celsus, Publius Juventius (romersk rättslärd; 67 – 130)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 50.17.188., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 873.)

Quae venit indigno poena, dolenda venit.
»Bestraffning som drabbar en oskyldig blir en bestraffning som smärtar.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Heroide,V,8.

Quae volumus, et credimus libenter.
»Det vi vill [skall vara sant], det tror vi också gärna.»
⇒ Fere libenter homines …
”Folk tror gärna …”

Quaedam enim iura non scripta, sed omnibus scriptis certiora sunt.
»Det finns nämligen lagar som inte är nedskrivna
men som är mer grundläggande än alla skrivna lagar.»
Seneca Rhetor (ca. 55 f.Kr. – ca. 40 e.Kr.): Controversiae – Gallio, I:I,14.

Quaeris quo iaceas post obitum loco? Quo non nata iacent.
»Du frågar var du skall ligga när du är död – där de ofödda ligger!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Troades,407.

Quaerunt in scirpo, soliti quod dicere, nodum.
»De söker, som man brukar säga, en ledknöl på säven.»
Ennius (239 – 169 f. Kr.): Saturae.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 392, #27.)
(Om att söka svårigheter, där inga finns; säven har inga ledkölar utan är helt slät.)
Jfr. ⇒ In scirpo nodum quaeris.
»Du söker en ledknöl på säven.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Menaechmi, 247.

Qualis artifex pereo!
»Vilken konstnär går ej förlorad i mig!»
Kejsar Nero (kejsare 54 – 68 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VI:XLIX,1.

Qualis dominus, talis et servus.
»Sådan herren är, så är ock slaven.»
(‘Sådan herre, sådan dräng’)
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 58.

Qualis nox fuit illa, di deaeque!
»Vilken natt det var, o gudar och gudinnor!»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 79.

Quam bene vivas refert, non quam diu.
»Det som betyder något är hur väl du lever, inte hur länge.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 101:15.

Quam inique comparatumst,
ei qui minus habent ut semper aliquid addant ditioribus!.
»Så orättvist det är ordnat:
att de som äger minst alltid skall öka på de redan rikas rikedomar!»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Phormio, 41.

Quam multa non desidero!
»Så mycket det finns som jag inte önskar mig!»
Sokrates (ca. 469 – 399 f.Kr.)
→ Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, V:91:
”Socrates, in pompa cum magna vis auri argentique ferretur:
‘Quam multa non desidero!'”
”När en stor mängd guld och silver bars fram i en procession sade Sokrates:
‘Så mycket det finns som jag inte önskar mig!'” 
Cicero återger här ett yttrande av Sokrates ur en okänd grekisk källa;
enligt Diogenes Laërtios (ca. 200 e.Kr.) lär Sokrates ha sagt till sig själv när han såg en stor mängd varor framför sig:
›πόσων ἐγὼ χρείαν οὐκ ἔχω‹. (II:25)
‘Så mycket det finns som jag inte behöver!’

Quam multum interest, quid a quoque fiat!
»Vilken stor skillnad är det inte beroende på vem som gör vad!»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 6:24,1.

Quam quisque norit artem, in hac se exerceat.
»Var och en må öva sig i den konst han kan.»
(Ciceros återgivning av Aristofanes (d. 385 f.Kr) rad i Vespae, 1431:
›ἔρδοι τις ἣν ἕκαστος εἰδείη τέχνην’‹)
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr): Tusculanae disputationes, I,41.

Quam vellem nescire litteras!
»Hur jag önskar jag inte kunde skriva!»
Kejsar Nero (kejsare 54 – 68 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VI:X,2.
Dessa ord fällde kejsar Nero när han enligt protokollet ombads underteckna en dödsdömds avrättningsorder.

Quamquam ridentem dicere verum quid vetat?.
»Men vad hindrar då att någon som skrattar säger sanningen?
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:I.24-25.
Förekommer också avkortad som →
⇒ Ridentem dicere verum, quid vetat?

Quando leoni fortior eripuit vitam leo?
»När berövade ett starkare lejon ett annat lejon livet?»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XV,160.

Quandoque bonus dormitat Homerus.
»Ibland slumrar [även] den gode Homeros.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 359:
›Indignor quandoque bonus dormitat Homerus.‹
”Jag blir upprörd när Homeros emellanåt slumrar till.”
Horatius syftar på oregelbundenheter i versmåttet hos Homeros;
används generellt när någon arytmi stör textläsning o. dyl.

Quantum mutatus ab illo.
»Så förändrad från den han var!»
(Om Hektors ömkliga tillstånd jämfört med hur han
tidigare kommit tillbaks i triumf, iklädd Akilles rustning.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II,274.

Quas dederis, solas semper habebis opes.
»Bara de rikedomar du skänkt bort är enda alltid kommer att ha.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata,, V:XLII,7.

Quasi nix tabescit dies.
»Lik snö smälter dagen bort.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Stichus, 648.

Quem di diligunt adulescens moritur, dum valet sentit sapit.
»Den gudarna älskar dör ung med krafter, sinnen och förståndet i behåll.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Bacchides, 816.

Quem fugiam habeo, quem sequar non habeo
»Vem jag skall fly ifrån vet jag, vem jag skall följa vet jag inte.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad Atticum, VIII:VII,2.

Quem metuunt oderunt, quem quisque odit periisse expetit.
»Den de fruktar hatar de – den de hatar önskar de död!»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Ex fabulis incertis, 45.

Qui asinum non potest, stratum caedit.
»Den som inte kan slå åsnan slår på sadeltäcket.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 45.

Qui desiderat pacem, praeparet bellum.
»Den, som önskar fred, må förbereda sig för krig. »
Vegetius (fl. 400 e.Kr.): Epitome institutorum rei militaris, III.
Citeras oftast i den förkortade versionen,
⇒ Si vis pacem, para bellum
”Om du vill ha fred, så förbered dig på krig.”

Qui est inter lupos, oportet ululare cum lupis.
»Den som vistas bland vargar måste yla med vargar.»
Ulrich von Hutten (1488-1523): Epistolae obscurorum virorum, II,3.
Jfr. Ulula cum lupis, cum quibus esse cupis!
»Tjut med vargarna, om det är dem du vill vara tillsammans med!»

Qui fingit sacros auro vel marmore vultus,
non facit ille deos: qui rogat, ille facit.
»Den som formar gudabilder i marmor och guld
väcker inga gudar till liv, det gör bara den som träget ber.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, VIII:XXIV,5.

Qui genus iactat suum, aliena laudat.
»Den som stoltserar med sin härstamning lovordar det som kommer an på andra.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Hercules furens, 340.

Qui iacet in terra non habet unde cadat.
»Den som redan ligger på marken kan inte falla längre ner.»
Alanus de Insulis / Alain de Lille (ca. 1128 – 1203): Doctrinale minus,
alias Liber Parabolarum – Caput secundum.
(Utgiven i Alani de Insulis Opera, ed. R. D. Carolus de Visch. Antverpiae 1654, s. 424,
och återutgiven i Patrologia Latina 210, Paris 1855, col. 584.)

Qui ipse sibi sapiens prodesse non quit, nequiquam sapit.
»En vis som inte kan dra nytta av sin egen visdom är vis förgäves.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Medea.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 316, #271.)

Qui me amat, amat et canem meum.
»Den som älskar mig älskar även hunden min.»
Bernhard av Clairvaux (1091 – 1153), citerad i Breviarium Romanum pro Ecclesiasticis et Saecularibus – Homilia S. Bernardi Abbati. Monachium 1815, s. XIV.

Qui nescit tacere nescit loqui.
»Den som inte kan tiga kan inte tala.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.) / Pseudo-Seneca / Anonymus: De moribus, 132.

Qui nimium probat, nihil probat.
»Den som bevisar för mycket bevisar ingenting.»
Anonym

Qui statuit aliquid parte inaudita altera,
aequum licet statuerit, haud aequus fuit.
»Den som beslutar något utan att den andra parten hörts är inte rättvis,
även om han beslutar något rättvist.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Medea, 199-200:
En åldrig rättsprincip som mynnat ut i maximen:
⇒ Audiatur et altera pars.
”Må även andra parten höras.”

Qui stultis videri eruditi volunt, stulti eruditis videntur.
»De som vill framstå som lärda inför dumhuvuden
framstår själva som dumhuvuden inför de lärda.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 10:7, 21.

›Qui tacet consentit.‹
”Den som tiger samtycker.”
⬇︎
Qui tacet, consentire videtur.
»Den som tiger, den synes samtycka.»
Bonifatius (Papa 1294-1303): De regulis iuris (1298), #XLIII:
→ Corpus Iuris Canonici, Tomus secundus, 1955,  s. 1123.

Qui tacet, non utique fatetur:
sed tamen verum est eum non negare.
»Den som tiger, erkänner inte nödvändigtvis,
men å andra sidan är det sant att han inte nekar.»
Paulus, Julius Prudentissimus (romersk rättslärd; fl. 200 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 50.17.142., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 871.)

Qui vicit non est victor nisi victus fatetur.
»Den som segrat är inte segrare om inte den besegrade
erkänner sig besegrad.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Annales.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 180, #485.)
→ Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De amicitia, 64.

Quia nominor leo.
»För att jag heter ‘lejon’.»
Phaedrus (ca. 15 f.Kr. – 50 e.Kr.): Fabulae, I:V,7:
›Ego primam tollo, nominor quoniam leo.‹
”Jag tar första biten, för jag heter ‘lejon’.”
(därav ‘lejonpart’)

Quicquid quaeritur, optimum videtur.
»Det vi söker tros alltid vara det bästa.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 93.

Quid faciant leges ubi sola pecunia regnat?
»Vad kan lagar göra där endast pengar styr?»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 14.

Quid leges sine moribus vanae proficiunt?
»Vad tjänar väl tomma lagar utan moral till?»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:XVI,35.

Quid non miraculo est, cum primum in notitiam venit?
Quam multa fieri non posse priusquam sunt facta iudicantur?
»Vad ger inte intryck av ett under när det först blir känt?
Hur många saker bedöms inte som ogenomförbara innan de blivit utförda?»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:1,6.

Quid novi ex Africa?
»Vad nytt från Afrika?»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, VIII,42:
›Ideo multiformes ibi animalium […]. Unde etiam vulgare Graeciae dictum
‘semper aliquid novi Africam adferre’.‹
”Därför (p.g.a. parning mellan olika arter) finns det många varieteter av
hybrider i det landet […]. Det är ursprunget till det allmänna grekiska ordspråket
‘Afrika kommer alltid med något nytt’.”
(Plinius återger på latin det grekiska ordspråk som Aristoteles (322 f. Kr.) anför
med olika formuleringar:
›ἀεὶ Λιβύη φέρει τι καινόν‹ / ‘Alltid något nytt från Africa.’
(Historia Animalium, 606b 20)
›ἀεί τι τῆς Λιβύης τρεφούσης καινόν‹ / ‘Det frambringas alltid något nytt i Africa.’
(De Generatione Animalium, 746b 7)

Quid rides? Mutato nomine de te fabula narratur.
»Varför skrattar du? Med ändring av namnet berättar ju sagan om dig!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:I,69.
Ibland förekommer en förkortad version,
där sista ledet är underförstått eller utelämnat →
⇒ Mutato nomine […].
»Med ändring av namnet […].»

Quid Romae faciam? Mentiri nescio.
»Vad har jag i Rom att göra? Jag kan ju inte konsten att ljuga!»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, III,41.

Quid sit futurum cras, fuge quaerere!
»Fråga inte om vad som kan tänkas ske i morgon!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:IX,13.

Quid tibi pecunia opust, si uti non potes?
»Vad skall du med rikedom till om du inte kan använda den?»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, Q:66.

Quidquid bene dictum est ab ullo, meum est.
»Vad som helst som uttryckts på ett bra sätt av någon är mitt!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 16,4.

Quidquid conaris, quo pervenias, cogites.
»Vad du än företar dig, så tänk efter vad du uppnår med det!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, Q:9.

Quidquid id est, timeo Danaos et dona ferentes.
»Vad det än må vara, så fruktar jag grekerna även när de kommer med gåvor.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II:49.
Förekommer också avkortad som →
⇒ Timeo Danaos et dona ferentes.

Quidquid multis peccatur inultum est.
»Brott som begås av många blir inte bestraffat.»
Lucanus (39 – 65 e.Kr.): Pharsalia, V,260.

⇑

Quieta movere magna merces videbatur.
»Att störa lugnet sågs som en stor belöning.»
Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Catilinae, XXI.

Quieta non movere.
»Att inte störa lugnet.» / ”Väck inte den björn som sover.”
Robert Walpole (1676 – 1745), konservativ engelsk politiker och statsman.
Detta var ett av Robert Walpoles favoritmotton enligt sonen, Horace Walpole, i brev #171, 1771-03-26, till Horace Mann.
     Otto von Bismarck (1815 – 1898), preussisk politiker och statsman, använde detta konservatismens valspråk i en skrivelse 1891 och vid olika tillfällen, varvid det vann spridning på kontinenten.
     Frasen är en latinisering av motsvarande grekiska formel ›μὴ κινεῖν τὰ ἀκίνητα‹  ”att inte röra det orörda”, som förekommer på flera ställen i Platons verk Lagarna, t.ex. 684E, 843A, 913B.

Quintili Vare, legiones redde!
»Quintilius Varus, ge mig tillbaks mina legioner!»
Kejsar Augustus (kejsare 27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XXIII, 2.
Efter det att kejsar Augustus general Varus hade
förlorat bl.a. tre legioner, och totalt ca. 30.000 man,
år 9 e.Kr i en massaker i Teutoburgerskogen i Tyskland
blev han så upprörd att han slog huvudet mot en dörr
och utropade dessa ord.

Quis custodiet ipsos custodes?
»Vem skall då vakta över själva väktarna?»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, VI:347-8.

Quis est enim qui totum diem iaculans non aliquando conliniet?
»Vem skulle inte träffa målet någon gång om han står och skjuter hela dagen?»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De divinatione, II,121,59.

Quis fallere possit amantem?
»Vem kan lura en älskande?»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, IV:296.

Quis, quid, ubi, quibus auxiliis, cur, quomodo, quando?
»Vem, vad, var, varmed, varför, hur, när?»
Allmän hjälpregel vid brottsutredningar

Quisquam vivere cum sciat, moratur?
»Vem, som förstår att leva, vill väl vänta med det?»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, V:XX,11.

Quisquis amat ranam, ranam putat esse Dianam.
»Den som älskar en groda tycker grodan ser ut som [skönheten] Diana.»
Senantikt, anonymt ordspråk
Jfr. ⇒ Rana amat ranam …
”Grodan älskar grodan …”

Quisquis habet nummos, secura navigat aura.
»Den som har pengar seglar alltid i förlig vind.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 137.

Quisquis ubique habitat, Maxime, nusquam habitat!
»Den som bor överallt, Maximus, bor inte någonstans!»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, VII:LXXIII,6.

Quo fata trahunt retrahuntque sequamur.
»Vart ödet än för oss fram eller åter må vi följa med.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneas, VI,95.

Quod bonum faustum felix fortunatumque sit!
»Må det vara gott, lyckligt och gynnsamt!»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De divinatione, 1,102.
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, I:17,10.
(En fras som användes innan romarna företog sig viktiga ärenden, såsom valet av en ny kung, och som välgångsönskan vid öppnandet av den romerska senatens sammanträden.)
Frasen förekommer även förkortad som:
Quod felix faustumque sit!
»Må det vara lyckligt och gynnsamt!»

Quod felix faustumque sit!
»Må det vara lyckligt och gynnsamt!»
En förkortad version av frasen:
⇒ Quod bonum faustum felix fortunatumque sit!

Quod hodie non est, cras erit: sic vita truditur.
»Det som inte är i dag kan bli i morgon – så lunkar livet på och går vidare.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 45.

Quod licet, ingratum est; quod non licet acrius urit.
»Det som är tillåtet lockar inte; det som inte är tillåtet retar och hetsar upp.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, II:XIX,3.

Quod multi clamore permixto tuentur,
nemo tacentibus ceteris dicere velit;
patescit enim, cum separaris a turba,
contemplatio rerum, quae turba teguntur.
»Det många försvarar under upphetsat sorl vill ingen säga
när alla är tysta.
Först när man skiljer ut sig från mängden [av talare]
klarnar ens betraktande av de ting
som fördunklas av mängden [av talare].»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 2:11, 7.

Quod non exspectes, ex transverso fit.
»Det man inte räknar med sker ofta oväntat snabbt.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 55.

Quod quidem perquam durum est sed, ita lex scripta est.
»Det är visserligen hårt, men så har lagen skrivits.»
Ulpianus, Gnaeus Domitius Annius (romersk rättslärd; ca. 170 – 223)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 40.9.12,1., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 636.)

Quod sentimus, loquamur; quod loquimur, sentiamus;
concordet sermo cum vita.
»Må vi säga det vi menar – må vi mena det vi säger:
må vårt tal skall stämma överens med vårt liv!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 75,4.

Quod si deficiant vires, audacia certe
laus erit: in magnis et voluisse sat est.
»Även om krafterna sviker är modet förvisso lovvärt:
att ha haft viljan i stora ting är fullt tillräckligt.»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, II:X,6.
Jfr. Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Epistulae ex Ponto, III:IV,79.:
⇒ Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas.
»Må så vara att krafterna saknas, men viljan är ändå berömvärd!»

Quod sis, esse velis nihilque malis,
summum nec metuas diem nec optes.
»Önska vara det du är och önska inget hellre vilja vara,
varken frukta eller önska dig din sista dag.»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, X:XLVII,12-13.

Quos ego …!
»Dem skall minsann jag …!»
(Oavslutat hot från Jupiter.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, I,135.

Quot homines tot sententiae!
»Så många människor som det finns, lika många åsikter finns det!»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Phormio, 454.

Quousque tandem abutere, Catilina, patientia nostra?
»Hur länge skall du då, Catilina, missbruka vårt tålamod?»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): In Catilinam, I:I,1.

⇑

R
Rana amat ranam et ranam putat Dianam.
»Grodan älskar grodan och tror att grodan är [skönheten] Diana.»
Senantik, anonym ordlek
Jfr. ⇒ Quisquis amat ranam …
”Den som älskar en groda …”

Rara avis.
»En sällsynt fågel.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, II:II,26:
›Veneat auro rara avis […]‹
”Den sällsynta fågeln [påfågeln] kostar guld.”

Raram facit mixturam cum sapientia forma.
»Sällan blandas skönhet med klokhet.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 94.

Ratio omnia vincit.
»Förnuftet besegrar allt.»
Manilius (ca. 15 f.Kr. – ca. 35 e.Kr.): Astronomica, IV,931:
›Materiae ne quaere modum, sed perspice vires,
quas ratio, non pondus, habet. Ratio omnia vincit.‹
”Sök inte materiens omfång, utan betrakta i stället de krafter,
som förnuftet, ej himlakroppen, har! Förnuftet besegrar allt.”

Recte facti fecisse merces est.
»Lönen för en rätt och riktig handling är att ha utfört den.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 81,19.

Regula est iuris quidem ignorantiam cuique nocere,
facti vero ignorantiam non nocere.
»Regeln lyder, att okunnighet om lagen är till men för den som är okunnig,
men att okunnighet om ett sakförhållande inte är till men.»
Paulus, Julius Prudentissimus (romersk rättslärd; fl. 200 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 22.6.9., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 294.)

Relata refero.
»Jag återberättar det som återberättats [före mig].»
Herodotos (484 – 425 f.Kr.): Ἱστορίαι / Historiae Herodoti, 7:152,3.
Latinsk återgivning av grekiskans:
›ἐγὼ δὲ ὀφείλω λέγειν τὰ λεγόμενα […].‹
”Det åligger mig att säga det som sagts […].”

Rem tene, verba sequentur!
»Håll dig till saken/ämnet, så kommer orden att följa [av sig självt]!»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.)
→ Gaius Iulius Victor (300-talet): Ars rhetorica, 197 (i: Rhetores Latini minores, ed. C. Halm, Lipsiae 1863, s. 374.)

Remota iustitia quid sunt regna nisi latrocinia magna?
»Om rättvisan är borta – vad är då staterna annat än stora rövarband?»
Augustinus (354 – 430): De civitate Dei, V:4.

Repetitio est mater studiorum.
»Repetition är studiernas moder.»
Cassiodorus (ca. 490 – ca. 585): De institutione divinarum litterarum, Praefatio 7.

Rerum concordia discors.
»Tingens motsträviga enhet.»
(Horatius syftar på Empedokles naturfilosofi att världen står i ständig konflikt
mellan de två principerna Kärlek (Φιλότης) och Kamp (Νεῖκος).
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:XII,19

Rerum omnium magister usus.
»Det är den praktiska tillämpningen som är läromästare i allt.»
Caesar (100 – 44 f.Kr.): Commentarii de bello civili, VII:IV,4.

Res rustica sic est: si unam rem sera feceris, omnia opera sero facies.
»Med jordbruk förhåller det sig så: blir du sen med något blir du försenad med allt.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.): De agricultura, V,7.

Rex est qui metuit nihil, rex est qui cupiet nihil!
»Kung är den som inte fruktar någonting – kung är den som inte åtrår någonting!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Thyestes, 588.

Ride si sapis!
»Skratta om du är vis!»
(Ur versraden: Ride si sapis, o puella, ride!
Skratta o flicka om du är vis, skratta!)
Martialis (40 – ca. 102 e.Kr.): Epigrammata, II:49,1.

Ridentem dicere verum, quid vetat?
Avkortad version av →
⇒ Quamquam ridentem dicere verum quid vetat?

Risisse eodem die quo genitus esset
unum hominem accepimus Zoroastren.
»Zarathustra lär ha varit den enda människa
som skall ha skrattat samma dag han föddes.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:16, 72.

Risu inepto res ineptior nulla est.
»Inget är fånigare än ett fånigt skratt.»
Catullus (84 – 54 f.Kr.): Carmina, XXXIX:16.

Risum teneatis, amici?
»Kan ni hålla er för skratt, mina vänner?»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 4-5:
›… desinat in piscem mulier formosa superne,
spectatum admissi, risum teneatis, amici?‹
”… en kvinna, som upptill är skön men nedtill slutar
i en fiskstjärt: kan ni då, om ni inbjuds till visning,
hålla er för skratt, mina vänner?”
(Horatius förlöjligar här diktverk som inte hänger samman.)

Roma locuta est, causa finita est.
»Rom har talat – fallet är avgjort.»
Augustinus (354 – 430): Sermones, 131,10.

Roma tibi subito motibus ibit amor.
»Från Rom till dig med sina passioner skall plötsligt kärleken färdas.»
(Känt exempel på palindrom, dvs. en mening som kan läsas såväl
framifrån som bakifrån.)
Sidonius (ca. 430 – 489): Epistulae, IX:XIV,4.

Romanus orbis ruit et tamen cervix nostra erecta non flectitur.
»Den romerska världen faller sönder, men vi står upprätta och böjer inte våra huvuden.»
Hieronymus (ca. 340 – 420): Epistulae, LX,16: Ad Heliodorum.

Romanus sum.
»Jag är romare.»
⇒ Civis Romanus sum.
”Jag är romersk medborgare.”

Rosa rorans bonitatem …
»En ros som dryper av godhet …»
Nicolaus Hermanni (1326 – 1391)
Inledningsorden till Nicolaus Hermannis mycket kända Birgitta-hymn.

Rumpatur, quisquis rumpitur invidia!
»Må den som spricker av avund spricka!»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, IX:XCVII,12.

⇑

S
Saepe creat molles aspera spina rosas!
»Ofta frambringar det taggiga törnet milda rosor.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Epistulae ex Ponto, II, 34.
Denna rad, och rad 35, betraktas numera som oäkta och
har därför uteslutits i moderna editioner.

Saepe in bello parvis momentis magni casus intercedunt.
»Ofta händer det i krig att stora saker inträffar på grund av små tillfälligheter.»
Caesar (100 – 44 f.Kr.): De bello civili, I,21.

Saepe stilum vertas, iterum quae digna legi sint seripturus!
»Radera och skriv om ofta, om du vill skriva sådant som är värt att läsas mer än en gång!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:X,72.

Saeva necessitas.
»Den grymma nödvändigheten.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:XXXV,17.

Sal Atticus / Sal Atticum.
»Attiskt salt; kvickhet, esprit, skämtsamt lynne, vilket atenarna var kända för att ha.»
(›sal‹ ”salt” kan vara antingen maskulinum, varvid adjektivet slutar på –us,
eller neutrum med adjektivslut på –um.)

Salus extra ecclesiam non est.
»Frälsning utanför kyrkan finns inte.»
Augustinus (354 – 430): De baptismo, 4,17,24.
Jfr. ⇒ Extra ecclesiam nulla salus.
”Utanför kyrkan finns ingen frälsning.”

Salus populi suprema lex esto.
»Folkets väl skall vara den högsta lagen.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De legibus, III,8.

Sapere aude, incipe!
»Våga vara vis! Sätt igång!»
⇒ Dimidium facti qui coepit habet …
»Den som har börjat har hälften gjord …»

Sapientes pacis causa bellum gerunt.
»De kloka för krig för fredens skull.»
Sallustius (86 – 34 f.Kr.): Ad Caesarem senem de re publica oratio, VI,2.

Sapienti sat (est).
⇒ Dictum sapienti sat est.

Sat celeriter fieri, quidquid fiat satis bene.
»Det görs tillräckligt snabbt som görs väl.»
Kejsar Augustus (kejsare 27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XXV,4.
Detta var ett av kejsar Augustus favorituttryck och återges av Suetonius i samma passus som ett annat av Augustus motton, hans så kallade valspråk:
⇒ Festīna lente!
”Skynda långsamt!”

Sat est disertus, e quo loquitur veritas.
»Tillräckligt vältalig är den som talar sant.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, S:49.

Sat sapienti.
»Nog för den kloke.»
⇒ Dictum sapienti sat est.
”Det sagda är nog för den kloke.”

Satis est superare inimicum, nimium est perdere.
»Det räcker med att besegra sin ovän – att förgöra honom är att gå för långt!»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, S:44.

Satius enim esse impunitum relinqui facinus nocentis
quam innocentem damnari.
»Det är bättre att ett brott lämnas ostraffat än att en oskyldig döms.»
Ulpianus, Gnaeus Domitius Annius (romersk rättslärd; ca. 170 – 223)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 48.19.5.pr., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 813.)

Satius est enim, ut Atilius noster eruditissime simul et facetissime dixit,
otiosum esse quam nihil agere.
»Det är bättre, som min mycket lärde och kvicktänkte vän Atilius sade,
att vara helt och hållet ledig än att hålla igång utan att åstadkomma något vettigt.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 1:9,8.

Satius est impunitum relinqui facinus nocentis, quam innocentem damnari.
»Det är bättre att ett brott lämnas ostraffat än att en oskyldig döms.»
Ulpianus, Gnaeus Domitius Annius (romersk rättslärd; ca. 170 – 223)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 48.19.5., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 813.)

Satius est supervacua discere quam nihil.
»Det är bättre att lära sig onödiga saker än att inte kunna något alls.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 88,45.

Saxa loquentur.
»Stenarna skall tala…»
Lucanus (39 – 65 e.Kr.): Pharsalia, VI,618.

Scientia potestas.
»Kunskap är makt.»
Francis Bacon (1561-1626)
⇒ Nam et ipsa scientia potestas est.
”Ty själva kunskapen är makt.”

Scire leges non hoc est verba earum tenere, sed vim ac potestatem.
»Att kunna lagarna, det betyder inte att kunna deras ordalydelser [utantill]
utan [att förstå] deras innebörd och verkan.»
Celsus, Publius Juventius (romersk rättslärd; 67 – 130)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 1.3.17., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 6.)

Scire licet nobis nihil esse in morte timendum.
»Vi kan veta att det för oss inte finns något att frukta i döden.»
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, III,866.

Scire tamen nihil est, nisi te scire hoc sciat alter?
»Är det du vet ingenting, om ingen annan vet att du vet det?»
Persius (34 – 62 e.Kr.): Saturae, I,26.

Scis multos dicere multa!
»Du vet ju att många pratar så mycket!»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, VI:LVI,5.

Scribendi recte sapere est et principium et fons.
»Att ha ett gott omdöme är såväl begynnelsen som källan skrivandets.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 309.

Se iudice nemo nocens absolvitur,
nec de se suam potest vitare sententiam.
»Med sig själv som domare frikänns ingen skyldig inför sig själv,
och sin egen dom över sig själv kan ingen undkomma.»
Macrobius (fl. 400 e.Kr.): Commentarii in Somnium Scipionis, I:X,12.

Sed fugit interea …
⇒ Fugit irreparabile tempus.

Sed haec prius fuere!
»Men detta har redan varit och är över nu!»
Catullus (ca. 84 – 54 f.Kr.): Carmina, IV,25.

Sed iam serpentum maior concordia,
parcit cognatis maculis similis fera;
quando leoni fortior eripuit vitam leo?
»Men nu är endräkten större bland ormar [än bland människor]!
Ett rovdjur skonar det med liknande fläckar som dess egna.
När berövade ett starkare lejon ett annat lejon livet?»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XV,159-161.

Sed mulier cupido quod dicit amanti
in vento et rapida scribere oportet aqua.
»Det en kvinna säger till sin trånande älskare
borde skrivas i vind och rinnande vatten.»
Catullus (ca. 84 – 54 f.Kr.): Carmina, LXX,3-4.

Segnius homines bona quam mala sentire.
»Det tar längre tid för människor att uppfatta sin lycka än sin olycka.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXX:XXI,6.

Semita certe tranquillae per virtutem patet unica vitae.
»Den enda väg som liger öppen för ett liv i lugn och ro
går helt visst genom mandom och dygd.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, X,363-364.

Semper avarus eget.
»Den girige saknar alltid något.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:II,56.

Semper eadem!
»Alltid densamma!»
Frasen lär ha använts av drottning Ann Boleyn av England (1533–1536)
och blev senare hennes dotters valspråk, drottning Elizabeth I av England (1558–1603).
(eadem [betoning: éadem] är den feminina formen av pronominet idem.)

Semper homo bonus tiro est.
»Den goda människan är alltid nybörjare!»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, XII:LI,2.

Semper idem!
»Alltid densamme!»
(Sokrates hustru Xanthippas beskrivning av sin man.)
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, III,31:
›Hic est enim ille vultus semper idem,
quem dicitur Xanthippe praedicare solita
in viro suo fuisse Socrate, eodem semper se vidisse
exeuntem ilIum domo et revertentem.‹
”Här (hos filosofen) är uppsynen alltid den
som Xanthippa brukade säga att Sokrates, hennes man, hade:
alltid densamma både när hon såg honom lämna hemmet
som när han återvände.”

Semper in dubiis benigniora praeferenda sunt.
»I tveksamma fall bör alltid de välvilligare [tolkningarna] föredragas.»
Gaius (romersk rättslärd; fl. 130 – 180 e.Kr.)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 50.17.56., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 869.)
Förkortat som:
›In dubio pro reo.‹
”I tveksamt fall [döms] till förmån för den anklagade.”

Semper pauper eris, si pauper es, Aemiliane.
Dantur opes nullis nunc nisi divitibus.
»Är du fattig, Aemelianus, kommer du att förbli fattig;
rikedom ges ju inte åt några som inte redan är rika!»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, V:LXXXI,1-2.

Semper pluris feci ego potioremque habui libertatem multo quam pecuniam.
»Jag för min del har alltid värderat frihet mycket högre än pengar och föredragit friheten.»
Naevius (ca. 270 – ca. 200 f.Kr.): Agitatoria.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 74, #5-6.)

Semper quod postremum adiectum sit, id rem totam videri traxisse.
»Det är alltid det sist tillagda som tycks ha räddat det hela.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXVII:45,6.

Senectus est natura loquacior.
»Ålderdomen är till sin natur ganska pratsam.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De senectute, 55.

Sera nimis vita est crastina; vive hodie!
»Att leva i morgon är för sent – lev i dag!»
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, I:XV,12:
›Non est, crede mihi, sapientis dicere: ‘Vivam’.
Sera nimis vita est crastina: vive hodie.‹
”Tro mig: ingen är vis som säger ‘Jag skall leva’.
Att leva i morgon är för sent – lev i dag!”

Serit arbores quae saeclo prosint alteri.
»Han planterar träd som skall vara till nytta för en annan tid.»
Caecilius Statius (d. ca. 166 f.Kr): Synephebi.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 538, #200.)

Sero molunt deorum molae, molunt autem tenuiter.
»Gudarnas kvarnar mal långsamt, men de mal fint.»
Erasmus Roterodamus (1466 – 1536): Opera omnia Desiderii Erasmi Roterodami.
Ordinins secundi – Tomus septimus. Amsterdam–Oxford 1999, Adagia, #2541, s. 224.

Sero venientibus ossa.
»Åt dem som kommer för sent finns bara benen kvar (av köttstyckena).»
Anonym källa

Serva me, servabo te.
»Rädda mig, så skall jag rädda dig.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 44,3.

Si nihil exerceas, inertia atque torpedo plus detrimenti facit, quam exercitio.
»Om du inte gör något gör lättja och slöhet mera skada än aktivitet.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.): Carmen de moribus,, citerat av Aulus Gellius (ca. 130 – 170 e.Kr.): Noctes Atticae, XI:II, 6.

Si parva licet componere magnis.
»Om man får jämföra smått med stort.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, IV,176.

Si tacuisses, philosophus mansisses.
»Hade du tigit hade du fortfarande varit filosof.»
Boëthius (480-524): De consolatione philosophiae, II:7, 20-21.
”Nu skall du få höra hur kvickt man kan göra narr av en sådan lättsinnig förmätenhet:
en man angrep och skymfade en gång en person som falskeligen hade lagt sig till med titeln filosof – han hade inte gjort det får att utöva sann dygd utan för sin ärelystnads och sit  högmods skull – och när han hade tillfogat att han snart skulle få veta om den andre var filosof, för i så fall skulle han stilla och tålmodigt finna sig i de orättvisa angreppen, anlade den andre för en kort stund tålamod och efter att ha funnit sig i skymfen sade han hånleende:
‘Begriper du nu att jag är filosof?’ Då fick han det dräpande svaret:
‘Jag skulle ha begripit det om du hade tigit!'”
(Filosofins tröst, övers. av B. Cavallin 1987, s. 62.
Citatet är ett kondensat av ovanstående anekdot hos Boëthius.

Si vis amari, ama!
»Älska om du vill bli älskad!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 9,6.

Si vis me flere, dolendum est primum ipsi tibi!
»Om du vill att jag skall gråta får du först vara ledsen själv!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 102.

Si vis pacem, para bellum.
»Om du vill ha fred, så förbered dig på krig.»
Förkortad version av,
⇒ Qui desiderat pacem, praeparet bellum
”Den, som önskar fred, må förbereda sig på krig.”

Sic itur ad astra!
»Så går man mot stjärnorna!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, IX,641.

Sic transit gloria mundi.
»Så förgår världens härlighet.»
     Fras som sedan påven Alexander V’s kröning 1409 och fram till 1963 använts
i samband med det påvliga kröningsceremonielet, då några hopvirade blånor
antänds och dessa rader läses i tre omgångar.
     Frasen och riten finns att läsa i Rituum ecclesiasticorum sive sacrarum ceremoniarum
SS. Romanae Ecclesiae Libri III, I:XIII:
›Et cum Pontifex capellam Sancti Gregorii exierit, cerimoniarius ad eum
conversus ignem stuppae mittit, et genuflexus alta voce dicit.
Pater Sancte sic transit gloria mundi, quod tertio facit distincto aequalis spatio,
antequam perveniant ad portam capellae.‹
”Och när Påven (Pontifex) har trätt in i den helige Gregorius kapell, antänder
ceremonimästaren, vänd mot honom, blånorna och säger knäböjande med hög röst:
Helige Fader så förgår världen härlighet; detta gör han i tre lika långa intervall,
innan de kommer fram till kapellets port.”
Jfr. ⇒ O quam cito transit gloria mundi!
”O hur snabbt förgår inte världens härlighet!”
Thomas a Kempis (1380 – 1471): De Imitatione Christi, I:III,3.

Silent enim leges inter arma.
»När vapnen talar tiger lagarna.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Pro Milone, 11.

Simia quam similis, turpissima bestia, nobis!
»Tänk så mycket apan – detta högst skamlösa djur – liknar oss!»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Saturae.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 390, #23.)

Similia similibus curantur.
»Likheter botas med [hjälp av] likheter.»
Den homeopatiska medicinens grundprincip formulerad av läkaren
Samuel Hahnemann (1755 – 1843): Organon der rationellen Heilkunde,
Dresden 1810, passim.
     Frasen återfinns i olika former i senantik och medeltida litteratur
om läkekonst med en antydan redan i den hippokratiska skriften
om Epidemier, VI:II,1.
     Gregorius den store (d. 604) kombinerar likhets- och motsatsläran i sin
skrift Moralia in Iob, XXIV,2, (Patrologia Latina, 76,287b) så här:
›Mos medicinae est ut aliquando similia similibus,
aliquando contraria contrariis curet.‹
”Läkekonsten har som sed att ibland bota sjukdomar genom att  likheter
botas med likheter och ibland genom motsatser botas med motsatser.”
     Odo av Cluny (d. 842) förde ett par hundra år senare Gregorius den stores
tankegångar vidare (Patrologia Latina, 133,383c).
Jfr. ⇒ Contraria contrariis curantur.
”Motsatser botas med [hjälp av] motsatser.”

Simplex munditiis.
»Enkel och flärdfri elegans.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:IV,5.

Sine Cerere et Libero friget Venus.
»Utan Bröd (Ceres) och Vin (Liber) fryser Kärleken (Venus).»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Eunuchus, 732.

Sine ira et studio.
»Utan vrede och egenintresse.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, I:I.
Tacitus motto i inledningen till sitt stora verk om Roms historia från kejsar Tiberius regeringstid 14 e.Kr. och fram till slutet av Neros år 68 e.Kr. som har blivit en ledprincip för objektiv historieskrivning.

Sint Maecenates, non deerunt, Flacce, Marones.
»Om det finns mecenater, min Flaccus,
så kommer ej de bästa skalder att saknas!»
(Marones: pluralbildning till Vergilius Maro (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.),
en av de allra främsta latinska skalderna.)
Martialis (40 – 102 e.Kr.): Epigrammata, VIII:LV,5.

Siste, viator!
»Stanna still, du vägfarare!»
– lNSKRIFT PÅ ANTIKA GRAVAR –

Sit tibi terra levis […]
»Vare dig jorden lätt […]»
Vanlig inskrift på antika gravstenar,
som Martialis broderar vidare på:
[…] mollique tegaris harena,
ne tua non possint eruere ossa canes.
»[…] och täcke dig sand, som är lucker,
på det att hundarna lätt må krafsa upp ditt skelett.»
(G. Bendz, 1968)
Martialis (40 – ca. 102 e.Kr.): Epigrammata, IX:XXIX,11.

Sit venia verbo.
»Må ordet förlåtas [mig]!» / »Med förlov sagt.»
Sentensen är den oftast förekommande formen av en omformulering med omkastad ordföljd av Plinius den yngres ursprungliga text →
⇒ Venia sit dicto!

Socii mei socius meus socius non est.
»Min kompanjons kompanjon är inte min kompanjon.»
Ulpianus, Gnaeus Domitius Annius (romersk rättslärd; ca. 170 – 223)
(Corpus Iuris Civilis – Digesta 50.17.47., ed. Th. Mommsen. Berlin 1872, s. 869.)

Sol omnibus lucet.
»Solen lyser för alla.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 100

Solitudinem faciunt, pacem appellant.
»Där man skapar ödeläggelse kallar man det för ”fred”.»
Calgacus (ledde ett uppror år 79 e.Kr. mot romarnas pax romana-politik i Kaledonien, nuv. Skottland).
→ Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 30
⇒ Ubi solitudinem faciunt, pacem appellant.

⇑

Solum unum hoc vitium adfert senectus hominibus:
adtentiores sumus ad rem omnes quam sat est.
»Denna försyndelse är den enda ålderdomen frestar oss människor med:
att vi alla tar för oss mer än vad vi behöver.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Adelphoe, 832.

Solum ut inter ista certum sit nihil esse certi
nec quicquam miserius homine aut superbius.
»Det enda som är säkert bland dessa [exempel jag anfört]
är att det inte finns något som är säkert
och att det inte finns någonting som är
ömkligare eller övermodigare än människan.»
Plinius Maior (23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 2:25,5.

Solus amor morbi non amat artificem.
»Endast kärleken vill ej ha bot för sin sjukdom.»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, II:I,57:
›Omnes humanos sanat medicina dolores:
solus amor morbi non amat artificem.‹
”Medicin botar alla mänskliga smärtor,
endast kärleken vill ej ha bot för sin sjukdom.”

Sors est sua cuique ferenda.
»Var och en bör bära sitt eget öde.»
Manilius (ca. 15 f.Kr. – ca. 35 e.Kr.): Astronomicon, IV,22.

Spectatores, fabula haec est acta, vos plausum date!
»Åskådare, pjäsen är slut – applådera!»
Plautus (d. ca. 184 f.Kr.): Mostellaria, 1181.
     En förkortad form av Plautus originaltext används ibland
i den generella betydelsen ”Pjäsen är slut.” / ”Spelet är över”;
denna förkortade version förekommer också i citatregister som
sökord till Plautus originalformulering; förkortad version →
⇒ Fabula est acta. ”Pjäsen är slut.”
     En variant med omkastad ordföljd av denna förkortade version
kan påträffas i t.ex. citatböcker och i litterära sammanhang →
⇒ Acta est fabula,[plaudīte!]
”Pjäsen är slut, [applådera!]”
     Kejsar Augustus anses ha anspelat på Plautus ursprungliga ord,
då han på sin dödsbädd, enligt Suetonius, lär ha frågat sina
närvarande vänner om de ansåg att han utfört sin roll i livets
komedi väl,
~ ecquid iis videretur mimum vitae commode transegisse ~
och därefter ha lagt till slutorden (på grekiska):
”Då den har spelats utmärkt väl, applådera
och följ med glädje med [mig] till graven!”
~ ἐπεὶ δὲ πάνυ καλῶς πέπαισται, δότε κρότον
καὶ πάντες ἡμᾶς μετὰ χαρᾶς προπέμψατε! ~
     De båda avkortade versionerna av Plautus ursprungliga
text kan således syfta antingen på det egentliga sammanhanget
som avslutning på ett skådespel, Plautus Mostellaria t.ex., eller
på kejsar Augustus anspelning på detta citat vid sin dödsbädd med
liknelsen om livets slut som avslutning på en teaterpjäs.
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.) : De vita caesarum, II:XCIX,1.

Spectatum veniunt, veniunt spectentur ut ipsae.
»De kommer för att skåda – och för att själva skådas.»
(Om kvinnor som går på teater.)
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Ars amatoria, I:99.

⇑

Spemque metumque inter dubii.
»Svävande mellan hopp och fruktan.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, I:218.

Sperat infestis, metuit secundis alteram sortem.
»(Ett väl förberett hjärta) hoppas i motgång och
fruktar i medgång ett annat öde.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:218:
›Sperat infestis, metuit secundis alteram sortem
bene praeparatum pectus.‹
”Ett väl förberett hjärta hoppas i motgång och
fruktar i medgång ett annat öde.”

Spero, si speres quicquam prodesse potis sunt.
»Jag hoppas – om hopp nu alls kan gagna något.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Annales.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 152, #407.)

Splendide mendax!
»Strålande lögnaktig!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:XI,35.
(Horatius lovordar här Hypermnestra som var den enda av kung Danaos’ femtio döttrar
som vägrade följa faderns uppmaning att döda sin make genom att ljuga för sin far.)

Stat magni nominis umbra.
»Han står som skuggan av ett stort namn.»
Lucanus (39 – 65 e.Kr.): Pharsalia, I,135.
(Om Pompeius Magnus inför sammandrabbingen med Caesar,
då Pompeius förlorade och led ett avgörande nederag vid Pharsalos 48 f.Kr.)

Stat sua cuique dies, breve et irreparabile tempus omnibus est vitae.
»För var och en är [sista] dagen bestämd,
levnadstiden kort och oåterkallelig för alla.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, X:467.

Stillicidi casus lapidem cavat.
»Takdroppet urholkar stenen.»
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, I:313.

Studium discendi voluntate, quae cogi non potest, constat.
»Studiemotivationen beror på den studerandes vilja
och den går det inte att tvinga fram.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 1:3, 8.

Stultitia est venatum ducere invitas canes.
»Det är dumt att ta med ovilliga hundar ut på jakt.»
Stultitiast, pater, venatum ducere invitas canes.
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Stichus, I:2, 139.

Stultorum incurata pudor malus ulcera celat.
»Förvänd skam får dårar att dölja sina oläkta sår.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:XVI,24.

Stultum est timere quod vitare non potest.
»Det är dumt att rädas det man ej kan undvika.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae falso inter Publilianas receptae, #353,
ed. E. Wölfflin: Publilii Syri Sententiae, Leipzig 1869, s. 133.

Sua cuique voluptas. [›vices‹ underförstått]
»Varje plats [›vices‹] har sin lockelse.»
Publius Statius (ca. 45 – ca. 96 e.Kr.): Silvae, II:II,73.

Sub specie aeternitatis.
»Ur evighetens synvinkel.»
Spinoza (1632 – 1677): Ethica (1677), V:XXIX:
›Quidquid Mens sub specie aeternitatis intelligit, id ex eo non intelligit,
quod Corporis praesentem actualem existentiam concipit, sed ex eo,
quod Corporis essentiam concipit sub specie aeternitatis.‹
”Vadhelst Själen förstår ur evighetens synvinkel, förstår den inte på grund av att den förstår Kroppens nuvarande faktiska existens utan på grund av att den förstår Kroppens väsen ur evighetens synvinkel.”

Subsilire in caelum ex angulo licet.
»Språnget upp i himlen kan göras från vilken vrå som helst.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 31,11.

Successore novo vincitur omnis amor.
»Varje kärlek besegras av en ny som tar över.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Remedia amoris, 462.

Sui cuique mores fingunt fortunam hominibus.
»Vars och ens karaktär formar hans ställning.»
Cornelius Nepos (ca. 100 – ca. 24 f.Kr.): De viris illustribus, XI,6 – Atticus.

Summa summarum.
»Summan av summorna / Summornas summa / Summan av det hela / Allt som allt.»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Truculentus, 25.

Summum crede nefas animam praeferre pudori
et propter vitam vivendi perdere causas.
»Se det som den största synd att offra hedern för livet
och att för livets skull förlora skälen till att leva.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, VIII,83-85.

Summum ius summa iniuria.
»Högsta rätt är högsta orätt.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, I,33.
(En juridisk maxim för det rättsliga missförhållandet att den högsta rätten leder till högsta orätt som t.ex. vid olagliggörandet av nödvändiga gärningar vid nöd.)

Sunt aliquid Manes: letum non omnia finit
luridaque evictos effugit umbra rogos.
»De dödas andar finns och döden utgör ej slutet på allt;
en askgrå skugga undflyr det besegrade likbålet.»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, IV:VII,1.

Supremum vale.
»Ett sista farväl.»
(Orfeus, när han för andra gången förlorar sin älskade Eurydike till Dödsriket.)
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, X,62.

Sus Minervam [scil. docet], ut aiunt.
»Svinet lär Minerva, som man säger.»
(Ägget vill lära hönan värpa.)
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Academica, I:XVIII,8.
Den latinska frasen är en motsvarighet till grekiskans
›ὕς Ἀθηνᾶν [sc. διορθοῖ].‹
”Svinet [korrigerar] Athena.”
”A proverb of Greek origin; the story on which it was based does not seem to be recorded.”
Academica, I, ed. & tr. H. Rackham. Loeb 1933; 1967, s. 428.
Uttrycket används när någon som är mindre kunnig/skicklig (svinet) försöker korrigera någon som är mer kunnig/skicklig (Minerva/Athena, vishetens, konstens och vetenskapens gudinna).

Sutor, ne ultra crepidam.
⇒ Ne sutor supra crepidam.

Suum cuique.
»Åt var och en sitt.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.) ap. Aulus Gellius: Noctes Atticae, Praefatio, XII:24,1:
›Suum cuique per me uti atque frui licet.‹
”För min del får var och en gärna nyttja och åtnjuta det han har.”
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De officiis, II,78:
›… si habere suum cuique non licet …‹
”… om det inte är tillåtet för var och en att äga det han har …”
Cato den äldres (Cato Maior) och Ciceros texter handlar om de rättsliga principerna för äganderätten som i sin återspeglar Platons (427 – 347 f. Kr.) inställning till ägandrätten i Politeia, I,331e:
›… τὰ ὀφειλόμενα ἑκάστῳ ἀποδιδόναι δίκαιόν ἐστι …‹
”… det är rättvist att var och en ges det som tillkommer honom …”
xxxxx Detta rättsliga tänkande gällande äganderätten ligger till grund för den romerska rättens grundprinciper för äganderätten såsom den formaliserats i Corpus iuris civilis utifrån Ulpianus (ca. 170 – 223) rättsliga tänkande, traderat i Corpus Iuris Civilis– Digesta I.I.10.pr. Ulpianus 1 reg.:
›Iustitia est constans et perpetua voluntas ius suum cuique tribuendi.‹
”Rättvisa är den ståndaktiga och ständiga viljan att var och en tillerkänns det han har.”
och i Digesta I.10.1 Ulpianus 1 reg.:
›Iuris praecepta sunt haec: … suum cuique tribuere.‹
”Rättens föreskrifter är dessa: … att tillerkänna var och en det han har.”
samt formulerats i Institutiones av Iustinianus (482 – 565) I:I,3: 
›Iuris praecepta sunt haec: … suum cuique tribuere.‹
”Rättens föreskrifter är dessa: … att tillerkänna var och en det han har.”

Suum cuique placet et, quocumque eatur,
fabula eadem semper reperitur.
»Varje individ gillar mest sitt eget – och vart man än kommer
upprepas alltid samma besrättelse.»
Plinius Maior (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, XIV:VIII,71.

Suum cuique pulchrum est.
»Ens eget är vackert.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, V,63:
›In hoc enim genere [scil. arte poetica] nescio quo pacto magis quam in aliis
suum cuique pulcrum est.‹
”Jag vet inte varför det är så, men i denna genre [poesin], mer än i andra,
tycker man att ens eget är utsökt.”

Suus cuique attributus est error.
»Vi har alla våra fel.»
Catullus (84 – 54 f.Kr.): Carmina, XXII,20:
›Suus cuique attributus est error,
sed non videmus manticae quod in tergo est.‹
”Vi har alla våra fel,
men vi ser inte det som finns i ränseln på vår rygg.”

Suus cuique mos.
»Var och en har sitt sätt.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Phormio, 454:
›Quot homines, tot sententiae: suus cuique mos.‹
”Så många människor, så många åsikter! Var och en har sitt sätt [att se på saker och ting].”

⇑

T
Tace lingua, dabo panem!
»Tyst, min tunga, jag skall ge dig bröd!»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 69.

Tacent, satis laudant.
»De tiger och lovprisar [därmed] tillräckligt.»
Terentius (d. 159 f.Kr.): Eunuchus, 3:2,23.

Taciturnitas stulto homini pro sapientia est.
»Att tiga still tas hos dåren för vishet.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, T:2.

Taedium vitae.
»Livsleda.»
Oscar Wilde (1854 – 1900): Picture of Dorian Gray, London 1890, Chapter XI, ¶ 34:
›… sick with that ennui, that terrible taedium vitae,
that comes on those to whom life denies nothing …‹

Tam deest avaro, quod habet, quam quod non habet.
»Den girige fattas såväl det han har som det han inte har.»
[≈ Förutom att den girige inte kan njuta av det han inte har,
förmår han inte heller njuta av det han redan har.]
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, T:3.
Citatet förekommer även med ordföljden
⇒ Avaro tam deest …

Tamdiu discendum est, quamdiu nescias –
si proverbio credimus, quamdiu vivas.
»Man bör lära så länge man är okunnig,
dvs. så länge man lever, om man skall tro ordspråket.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 76:3.

Tamquam scopulum sic fugias inauditum atque insolens verbum!
»Likt ett blindskär bör du undvika ett obekant och ovanligt ord.»
Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr): fragm. från De analogia, Liber I.
→ Gellius (ca. 130 – 170 e.Kr.): Noctes Atticae, I:10,4.

Tantae molis erat Romanam condere gentem.
»Sådan möda kostade det att grunda den romerska nationen.»
(Tantae molis erat användas för att beteckna en nästan övermänskligt svår uppgift.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, I,33.

Tantum religio potuit suadere malorum!
»En så stor mängd onda ting har religionen kunnat vålla!»
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, I,101.

Tardi ingenii est rivulos consectari, fontes rerum non videre.
»Det är intellektuell tröghet att bara följa bäckarna men inte kunna se tingens källor.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De oratore, II,117.

Tecum vivere amem, tecum obeam libens.
»Med dig skulle jag älska att leva, med dig skulle jag gärna dö!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, II,117.

Tempora mutantur, nos et mutamur in illis.
Quo modo? Fit semper tempore peior homo.
»Tiderna förändras, och vi förändras med dem.
På vilket sätt? Människan blir ständigt sämre med tiden.»
     Parafrasering och utvidgning av Ovidius text hos John Owen (1560 – 1622):
Epigrammatvm Ioan. Ovveni. Lvgdvni MDCLCVI, Epigrammata, s. 180, #57,
vars formulering trängde ut en del samtida versioner och kom att bli
den mest kända och spridda; ibland tillskrivs den felaktigt Ovidius
(43 f.Kr. – 18 e.Kr.), vars formulering lyder:
⇒ Omnia mutantur, nihil interit.
»Allt förändras – ingenting förgås.»
Jfr. också: Omnia mutantur, nos et mutamur in illis.
”Allt förändras, och vi förändras med det.”

Tempora quid faciunt.
»Tänk vad tiden gör [med oss]!»
Martialis (40 – ca. 102 e.Kr.): Epigrammata, VI:XL,10.

Tempora si fuerint nubila, solus eris.
»Blir tiderna dystra kommer du att vara ensam.»
⇒ Donec eris sospes …
”Så länge allt är väl med dig …”

Tempus edax rerum.
»Tiden slukar tingen.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, XV,234.

Tempus fugit.
»Tiden flyr.»
⇒ Fugit irreparabile tempus.

Teneo lupum auribus.
⇒ Auribus teneo lupum.
»Jag håller fast vargen i öronen [och vågar inte släppa taget]!»

Tenere lupum auribus.
⇒ Auribus teneo lupum.
Att hålla fast vargen i öronen [och inte våga inte släppa taget].

Tertium non datur.
»Något tredje gives inte.»
Traditionell beteckning på logikens lag om det uteslutna tredje,
standardiserad formulering utifrån texter såsom:
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, A:6:
›Aut amat aut odit mulier – nihil est tertium.‹
»En kvinna antingen älskar eller hatar – något tredje finns inte.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad familiares, IX:XXII,1:
›Nam si quod sit in obscenitate flagitium,
id aut in re esse aut in verbo – nihil esse tertium.‹
»Om det finns något skandalöst i obscenitet, ligger det
antingen i saken eller i ordet – något tredje finns inte.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr): Epistulae morales, 58,14:
›’Quod est‘ in has species divido,
ut sint corporalia aut incorporalia – nihil tertium est.‹
»’Det som finns‘ delar jag in i dessa kategorier:
antingen är de kroppsliga eller okroppsliga – något tredje finns inte.»

Tetigisti acu!
»Du har rört vid det med nålspetsen.»
(”Du har slagit huvudet på spiken!” / ”På pricken!”)
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Rudens, 1305.

Timeo Danaos et dona ferentes.
»Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor.»
En avkortad version av  →
⇒ Quidquid id est, timeo Danaos et dona ferentes.

Timidus cautum se vocat, sordidus parcum.
»Den eftertänksamme kallar sig försiktig, den snikne sparsam.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae falso inter Publilianas receptae, #365,
ed. E. Wölfflin: Publilii Syri Sententiae, Leipzig 1869, s. 134.

Tolle lege! Tolle lege!
»Tag och läs! Tag och läs!»
Augustinus (354 – 430): Confessiones , VIIl:XII,29.
(En röst manar Augustinus att läsa Bibeln,
så han öppnar den på måfå och läser Paulus brev till Romarna 13:14-15.)

Tolluntur in altum ut lapsu graviori ruant.
»De [orättfärdiga] upphöjs för att deras fall därigenom skall bli desto större.»
Claudianus (ca. 370 – ca. 408: In Rufinum, l:22.

Tota vita discendum est mori.
»Hela livet måste man lära sig dö.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De brevitate vitae, 7.
Ett stoiskt motto som följer på den allmänna principen →
⇒ Vivere tota vita discendum est.
»Hela livet måste man lära sig leva.»

Totus in illis.
»Helt försjunken i detta.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae), I,9:
›Ibam forte Via Sacra, sicut meus est mos
nescio quid meditans nugarum, totus in illis.‹
”Jag promenerade tillfälligtvis på Via Sacra,
som jag har för vana att göra, och funderade
på något, vet inte vad, helt försjunken i detta.”

Trahit sua quemque voluptas.
»Var och en leds av sitt begär.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), II,65.

Triplex est profecto veri iudicii venenum: amor, odium, invidia.
»Tredubbelt är i sanning giftet i vår riktiga omdömesförmåga:
kärlek, hat, avund.»
Petrarca (1304 – 1374): Epistulae de rebus familiaribus – Praefatio).

Tristis eris si solus eris.
»Du kommer att bli nedstämd om du är ensam.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Remedia amoris, 583.

Troia fuit.
»Troja fanns [en gång].»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, II:VIII,10:
›… altaque Troia fuit.‹
”… och högtbelägna Troja fanns [en gång].”
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Heroides, I,53:
›Iam seges est, ubi Troia fuit.‹
”Nu är det åker där Troja fanns [en gång].”

Tu enim, Caesar, civitatem dare potes hominibus, verbo non potes.
»Du kejsare, du kan förläna människor medborgarrätt men inte ord.»
[verbo non potes…, var.: verbis non potes…]
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De viris illustribus – De grammaticis, 22.
Genmäle till kejsar Tiberius (kejsare 14– 37 e.Kr.) som lär ha sagt, då han vid ett tillfälle hade fått kritik för ett felaktigt ordval, att hans felaktiga ordval med tiden skulle bli bra latin. Detta citat utgör bakgrunden till det liknande citatet:
⇒ Caesar non supra grammaticos.

Tu ne cede malis sed contra audentior ito,
qua tua te Fortuna sinet!
»Ge ej vika för motgångarna utan gå dem än djärvare till mötes
på den väg som lyckan din låter dig gå!» 
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI,95:
(›Tu ne cede malis sed contra audentior ito.›
är det officiella mottot för Ludwig von Mises Institute.)

Tu quoque fili mi!
»Även du, min son!»
     Formuleringen ”Tu quoque fili mi!” (”Även du, min son!”) förekommer i litteraturen som alternativ till ”Et tu, Brute!” och med samma innebörd men återfinns inte i äldre latinska källor utan är en sentida omformulering – ibland med slutet …mi fili! i st. för det korrekta …fili mi! – av Abbé Lhomond i sitt verk De viris illustribus urbis Romae a Romulo ad Augustum från år 1779 med många efterföljande utgåvor och med stor spridning i skolmiljöer på kontinenten ända fram till modern tid.
     Enbart ”Tu quoque!” / ”Även du!” används ibland för att apostrofera någon viss person.
⇒ Et tu, Brute!

Tu regere imperio populos, Romane, memento.
»Romare, kom ihåg att styra folken med din makt!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, 851.

Tu si hic sis, aliter sentias.
»Vore du jag skulle du tänka annorlunda!»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 309.

Turpe senex miles, turpe senilis amor.
»Vanställd är en gammal gubbig soldat, skamlig är en gammal gubbes kärlek.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Amores, I:IX,9.

Turpius eicitur quam non admittitur hospes.
»Det är skamligare för en gäst att bli utkastad än att ej bli insläppt.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Tristia, V:VI,13.

⇑

U
Ubi bene, ibi patria.
»Där det är gott/bra [att leva], där är [mitt/vårt] fosterland.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, V:XXXVII (108).
Jfr. Pacuvius (d. 130 f.Kr.) ⇒ Patria est, ubicumque est bene.
”Fosterlandet finns var som helst där det är gott/bra [att leva].”
(Cicero, d. 43 f.Kr.: ›Ad omnem rationem Teucri vox accommodari potest.‹)

Ubi iudicat, qui accusat, vis, non lex valet.
»När den dömer som anklagar är det våldet och inte lagen som gäller.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, U/V:30.

Ubi nihil erit quod scribas, id ipsum scribito!
»När du inte har något att skriva, så skriv just det!»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad Atticum, IV:VIIIb,4.

Ubi solitudinem faciunt, pacem appellant.
»Där man skapar ödeläggelse kallar man det för ”fred”.»
Calgacus (ledde ett uppror år 79 e.Kr. mot romarnas pax romana-politik i Kaledonien, nuv. Skottland).
→ Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 30:
Auferre trucidare rapere falsis nominibus imperium, atque
ubi solitudinem faciunt, pacem appellant.
Att plundra, massakrera och röva bort ger man det falska namnet ”imperium”, och
där man skapar ödeläggelse kallar man det för ”fred”.

Ubi vinci necesse est, expedit cedere.
»När det är oundvikligt att bli besegrad är det fördelaktigt att ge upp.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): lnstitutio oratoria, VI:IV,16.

Ultima forsan…
– lNSKRIFT PÅ ANTIKA SOLUR –
»Kanhända den sista… [timmen]»

Ultima Thule.
»Det yttersta Thule / Det bortersta Thule.»
(Antikens benämning på Norden / Nordkalotten.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, l,30.
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Medea, 379:
›Nec sit terris ultima [u´ltima] Thule.‹
”Och Thule är ej  bortersta landet.”

Ultra posse nemo obligatur.
»Utöver sin förmåga är ingen förpliktigad.»
Gammal romersk rättssats av okänt ursprung.
Jfr. ⇒ Impossibilium nulla obligatio est.
”Det omöjliga är ingen förpliktelse.”

Ulula cum lupis, cum quibus esse cupis!
»Tjut med vargarna, om det är dem du vill vara tillsammans med!»
Anonym
Jfr. Qui est inter lupos, oportet ululare cum lupis
»Den som vistas bland vargar måste yla med vargar.»

Una salus victis nullam sperare salutem.
»Enda räddning för besegrade är att ej hoppas på räddning!»
(Bättre död än att bli tillfångatagen av fienden.)
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II,353-355:
Moriamur et in media arma ruamus.
Una salus victis nullam sperare salutem.
Sic animis iuvenum furor additus.
”Låt oss dö och rusa mitt in bland vapnen!
Enda räddning för besegrade är att ej hoppas på räddning!
På så sätt ingöts raseri i de unga krigarnas sinnen.”

Uni si qua placet, culta puella sat est.
»Avgudas en flicka av en enda – då är hon tillräckligt skön!»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, I:II,26.

Universus hic mundus sit una civitas communis deorum
atque hominum existimanda.
»Hela denna värld bör anses som en stat,
gemensam för gudar och människor.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De legibus, I:23.

Unum bonum est, quod beatae vitae causa et firmamentum est:
sibi fidere.
»En enda dygd finns, som är orsak och grund till ett lyckligt liv: självtillit!»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 31,3.

Unus homo nobis cunctando restituit rem.
»En man räddade genom fördröjning staten åt oss.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Annales.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 132, #360.)
(Om statsmannen Fabius Maximus Cunctator, ca. 280 – 203 f.Kr.)

Unus – sed leo!
»En – men ett lejon!»
En lejoninna som förebråddes av en rävhona för att bara ha fött en enda unge
genmälde ‘En enda, men ett lejon!’.
Chambry (ed.): Aesopi Fabvlae, altera pars, #195, s. 322. Paris 1926:
›Λέαινα ὀνειδιζομένη ὑπὸ ἀλώπεκος ἐπὶ τῷ διὰ παντὸς ἕνα τίκτειν· Ἕνα, ἔφη, ἀλλὰ λέοντα.‹
Jfr också: A. Alsop: Delectus fabularum aesopicarum #158, s. 89. Oxford 1698:
Olim ad Leaenam Vulpes sic coepit loqui:
Me larga proles annis singulis beat,
Crescitque crebris partubus faelix domus:
At tu, Leonis quae marita diceris,
Multos per annos unum aut alterum paris.
Refert Leaena; vere istuc, Vulpecula,
Multos per annos pario nempe filium
Unum, sed unus iste dicitur Leo.

Urbem fecisti quod prius orbis erat.
»Det som förut var världen har du gjort till en stad!»
Rutilius Namatianus (fl. 400 e.Kr.): De reditu suo, 63-66:
›Fecisti patriam diversis gentibus unam:
profuit iniustis te dominante capi.
Dumque offers victis proprii consortia iuris,
urbem fecisti quod prius orbis erat.‹
”Du har skapat ett enda fosterland åt olika folk;
det gagnde de orättfärdiga att erövras av dig som enväldigt härskande.
I det du erbjuder de besegrade att vara delaktiga av din egen rättvisa
har du gjort det som förut var världen till en stad !”

Urbs aeterna.
»Den eviga staden.»
Tibullus (ca. 55 – 19 f.Kr.): Elegiae, II:V,23:
›Romulus aeternae nondum formaverat urbis
moenia, consorti non habitanda Remo.‹
”Romulus hade inte ännu lagt ut den eviga stadens murar
som inte hyste någon plats för hans broder Remus att bo på.”

Urbs antiqua ruit, multos dominata per annos.
»En urgammal stad – som härskat under många år – störtar nu samman!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II,363.
(Aeneas beskriver grekernas belägring och plundring av Troja.)

Usus tyrannus.
»Bruket är en tyrann.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 70:
›Multa renascentur quae iam cecidere cadentque
quae nunc sunt in honore vocabula, si volet usus,
quem penes arbitrium est et ius et norma loquendi.‹
”Många ord som fallit ur bruk skall återupplivas,
och många som nu står högt i rang skall falla, om bruket vill det:
det är bruket som äger utslagskraft och är lag och norm för språket.”

Ut hedera serpens vires arboreas necat,
ita me vetustas amplexu annorum enecat.
Sepulcri similis nihil nisi nomen retineo.
»Såsom murgrönan slingrar sig och dödar trädets krafter,
så dödar åldern mig med årens famntag.
Liksom en gravsten har jag bara namnet kvar.»
Laberius (106 – 43 f.Kr.), citerad av Marcrobius (fl. 400 e.Kr.): Saturnalia, II:VII:3,25-27.
(Comicorum Romanorum Fragmenta, vol. 2, ed. O. Ribbeck (1872; 1962), s. 297.)

Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas.
»Må så vara att krafterna saknas, men viljan är ändå berömvärd!»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Epistulae ex Ponto, III:IV,79.
Jfr. ⇒ Quod si deficiant vires …
»Även om krafterna sviker …»
Propertius (ca. 50 – ca. 15 f.Kr.): Elegiae, II:X,6.

Ut pictura poesis.
»Som en målning är en dikt.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): De arte poetica, 361.

Ut quisque est vir optimus,
ita difficillime alios improbos suspicatur.
»Ju mera rättskaffens någon är
desto svårare blir det att misstänka andra för oredlighet.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Epistulae ad Quintum fratrem, I:I,12.

Ut saepe summa ingenia in occulto latent!
»Hur ofta lever inte snillena i det fördolda!»
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Captivi, 165.

Ut satius est unum aliquid insigniter facere
quam plurima mediocriter,
ita plurima mediocriter,
si non possis unum aliquid insigniter.
»Liksom det är bättre att göra en enda sak riktigt bra
än många medelmåttiga,
så är det bättre att göra många medelmåttiga
om man inte kan göra en enda riktigt bra.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:29,1.

Ut sementem feceris, ita metes.
»Som du har sått kommer du att få skörda.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De oratore, II:261.

Ut sis nocte levis, sit tibi cena brevis.
»För att du skall känna dig lätt om natten
bör din kvällsmåltid vara kort.»
Medeltida hälsoregel (1100-talet) från Schola Medica Salernitana.
›Ex magna cena, stomacho sit maxima pena;
Ut sis noctis levis, sit tibi cena brevis.‹
”På en kraftig kvällsmåltid följer största plåga.
För att du skall känna dig lätt om natten
bör din kvällsmåltid vara kort.”
→ Flos medicinae scholae Salierni / Regimen Sanitatis Salernitanum,
Collectio Salernitana, pubblicati a cura di S. de Renzi, vol. 1, Napoli 1852, s. 451.

Ut sit magna, tamen certe lenta ira deorum est.
»Även om den är stor, så är gudarnas vrede i varje fall långsam.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae,, XIII,100.

Utinam populus Romanus unam cervicem habēret!
»O att det romerska folket hade haft en enda hals!»
Kejsar Caligula (kejsare 37– 41 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, IV:XXX,2.
Dessa ord yttrade Caligula då han blev vredgad på publiken som röstade emot hans lag på kapplöpningsbanan.

Utque in corporibus sic in imperio, gravissimus est morbus,
qui a capite diffunditur.
»Och såsom det förhåller sig med kroppen
så förhåller det sig också med ett imperium:
den allvarligaste sjukdomen är den som sitter i huvudet
och därifrån sprider sig vidare åt alla håll.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 4:22,7.

 ⇑

V
Vae victis!
»Ve de besegrade!»
Brennus (gallisk hövding), 387 f.Kr.
→ Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, V:48,9.

Vanam gloriam qui spreverit, veram habebit.
»Den som försmår fåfäng ära kommer att vinna sann ära.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXII:XXXIX,19.

Vare, legiones redde!
»Varus, ge mig tillbaks mina legioner!»
Kejsar Augustus (kejsare 27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XXIII,2.
⇒ Quintili Vare, legiones redde!

Variatio delectat.
»Ombyte förnöjer.»
(Ombildning efter Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De natura deorum, I,22;
Rhetorica ad Herennium III:XII,22
(tillskrivs traditionellt Cicero); Phaedrus (ca. 15 f.Kr. – 50 e.Kr.): Fabulae, Liber II. Prologus, 10.)

Velle suum cuique est nec voto vivitur uno.
»Var och en har sitt begär, och ingen lever med samma önskan.»
Persius (34 – 62 e.Kr.): Saturae, V,52.

VENI · VIDI · VICI
»JAG KOM · JAG SÅG · JAG SEGRADE»
Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, I:XXXVII,2.
Enligt Suetonius hade dessa tre ord ristats in på den inskription Caesar bl.a. visade upp under sitt triumftåg efter att år 47 f.Kr. oväntat snabbt ha besegrat Farnakes II av Pontos.

Venia sit dicto!
»Må man ha överseende med det sagda!» / »Med förlov sagt!» 
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 5:6, 46.
Denna fras ur Plinius den yngres Epistulae (brev) citeras oftast som →
⇒ Sit venia verbo!

Venienti occurrite morbo.
»Möt sjukdomen när den är på väg!»
dvs. innan den har hunnit för långt fram.
Persius (34 – 62 e.Kr.): Saturae, III,63.

Verae amicitiae sempiternae sunt.
»Sanna vänskaper är eviga.»
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): De amicitia, 32.

Verba volant, scripta manet.
»Orden flyger iväg, de som skrivits blir kvar.»
Medeltida anonym
Jfr. ⇒ Vox audita perit, littera scripta manet.
”Det ord örat hört försvinner, den skrivna bokstaven blir kvar.”

Verbaque provisam rem non invita sequentur.
»När ämnet är väl föreberett följer orden av sig själva.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Ars poetica, 311.

Verbum omne, quod neque intellectum adiuvat neque ornatum, vitiosum dici potest.
»Varje ord som varken hjälper tanken eller stilen kan betraktas som klandervärt.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, VIII:III,55.

Verbum sat sapienti.
»Ett ord är nog för den kloke.»
En parafras som förekommer i engelsk citatlitteratur av:
⇒ Dictum sapienti sat est.
”Det sagda är nog för den kloke.”

Veritas est temporis filia.
»Sanningen är ett barn av sin tid.»
Anonym ap. Aulus Gellius: Noctes Atticae, XII:XI,7:
›Alius quidam veterum poetarum,
cuius nomen mihi nunc memoriae non est,
veritatem temporis filiam esse dixit.‹
”En annan gammal poet,
vars namn jag nu inte kan erinra mig, har sagt:
‘sanningen är ett barn av sin tid‘.”

Veritas numquam perit.
»Sanningen dör aldrig.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Troades, 614.

Veritas odium parit.
»Sanningen föder hat.»
⇒ Hoc tempore obsequium amicos …

Verso pollice.
»Med nedvänd tumme.»
(”Tummen ner.”)
Juvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, I:III,36:
›Munera nunc edunt et, verso pollice vulgus
Cum iubet, occidunt populariter‹
”Nu ger man gladiatorspel och, när hopen med nedvänd tumme befaller,
dödar de – folket till behag.”

Verum de his plura fortasse quam debui,
sed pauciora quam volui.
»Kanske har jag ändå sagt mer härom än jag bort
men likväl mindre än jag velat.»
Plinius Minor (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 8:16,5.

Verum gaudium res severa est.
»Sann glädje är en allvarlig sak.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 23,4:
›Mihi crede, verum gaudium res severa est.‹
”Tro mig: sann glädje är en allvarlig sak.”

Vestigia terrent.
»Spåren förskräcker.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:I,74.
På det sjuka lejonets fråga varför räven inte kom på besök svarade den försiktige räven:
spåren förskräcker mig – alla leder de fram till dig, men inga tillbaks!

Vestis virum facit/reddit.
»Kläderna gör mannen.»
Anonym medeltida;
Jfr. Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, VIII, 20:
›Et cultus concessus atque magnificus addit hominibus […]‹
”Också en smakfull och magnifik klädsel gör sitt för männen […]”

Veterem ferendo injuriam, invitas novam.
»Genom att bära en oförrätt bjuder du in en ny.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, V:16.

Vicina sunt vitia virtutibus.
»Lasterna är grannar till dygderna.»
Hieronymus (ca. 340 – 420): Dialogus adversus Luciferianos, 15.
Jfr.: ⇒ Virtutibus vitia confinia. 
”Lasterna bor granne med dygderna.”
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 120,8.

Victrix causa deis placuit, sed victa Catoni.
»Gudarna gillade den vinnande sidan men Cato den besegrade.»
(Cato Minor (d. 46 f.Kr.) fortsatte vara lojal mot Pompejus,
som hade besegrats av Caesar i inbördeskriget;
frasen används om någon som fortsätter att stödja en god sak fastän den gått förlorad.)
Lucanus (39 – 65 e.Kr.): Pharsalia, I:128.

Videant consules, ne quid res publica detrimenti capiat.
»Konsulerna må se till att staten inte lider någon skada.»
(Generaliserad formulering för den berömda formel för det slutgiltiga senatsbeslut som gav konsulerna all makt att bekämpa statens fiender vid fara för den allmänna säkerheten. Den bygger på antika texter såsom Caesar: De bello civili, I:V,3 och I:VII,5; Cicero: In Catilinam oratio, I,4, Pro Milone oratio, 70, Orationes Philippicae, 5,34; Livius: Ab urbe condita, III:IV,9; Sallustius: De Catilinae coniuratione, XXIX,2.)

Video meliora proboque, deteriora sequor.
»Jag ser och gillar det bättre – men följer ändå det sämre!»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Metamorphoses, VII:19.

Videret [consul] ne quid res publica detrimenti caperet.
»Han [konsuln] må se till att staten inte lider någon skada.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, III:IV,9.
⇒ Videant consules, ne quid res publica detrimenti capiat.

Vigilandum est semper; multae insidiae sunt bonis.
»Man måste alltid hålla sig vaken! Många är de snaror som läggs ut för goda människor!»
Accius (ca. 170 – ca. 86 f.Kr.): Atreus.
(Remains of Old Latin, vol. 2, ed. E. H. Warmington (1935), s. 384, #178.)

Vigilantibus iura, non dormientibus scripta sunt.
»För de som är vakna, ej för de som sover, har lagarna skrivits.»
⇒ Ius civile vigilantibus scriptum est …
”Den civila lagen har skrivits för dem som är vakna …”

Vina bibant homines, animalia cetera fontes.
”Människor må dricka vin, övriga djur källvatten.”
→ Flos medicinae scholae Salierni / Regimen Sanitatis Salernitanum,
Collectio Salernitana, pubblicati a cura di S. de Renzi, vol. 1, Napoli 1852, s. 451:
›Vina bibant homines, animantia caetera fontes.‹
”Människor må drick vin, övriga levande varelser vatten.”
     Frasen har senare upptagits i en känd dryckesvisa från 1823
med animalia i stället för animantia:
›Vivat in aeternum qui dat mihi dulce Falernum;
Qui mihi dat villum, mala passio torqueat illum:
Nulla salus lymphis, vinum te poscimus omnes;
Vina bibant homines, animalia cetera fontes.
Absit ab humano gutture potus aquae.‹
— Gaudentius.
(Publicerad i Classical Journal 1823, vol. 27, no. LIII, s. 178.)
”Må den den som ger mig gott, falerniskt vin leva i evighet!
Må ont lidande plåga den som ger mig svagt och dåligt vin!
Ingen hälsa finns i bäckens klara vatten, alla ber vi dig om vin!
Människorna må dricka vin, de övriga djuren vatten!
Må denna dryck ‘vatten’ vara fjärran från människostrupen!”
     (villum: kontraherad diminutiv vinulum av vinum med motsvarighet i
grekiskans οἰνάριον, diminutiv till οἶνος, svagt eller dåligt vin.)
     (Ebbe Vilborg tillskriver Ovidius denna fras i Latinska citat.
Dictum et Scriptum Latine. Stockholm 2004, s. 49, vilket alltså är fel.)

Vincere scis, Hannibal, victoria uti nescis.
»Du vet hur du skall segra, Hannibal, men du vet inte hur du skall utnyttja segern.”
Maharbal (fl. 200 f.Kr.), Hannibals kavallerichef under Andra puniska kriget.
→ Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXII:51,4.

Vino pelle curas!
»Fördriv dina bekymmer med vin!»
Vino pellite curas!
»Fördriv era bekymmer med vin!»
⇒ Nunc vino pellite curas!

Virtus est medium vitiorum et utrimque reductum.
»Dygden är en medelväg mellan laster som är lika långt borta
från ytterligheterna på båda sidor.»
(Horatius anspelar här på ”Medelvägen av två onda ting” (μεσότης δύο κακῶν)
i Aristoteles Den nikomachiska etiken, II,6.)
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:XVIII,9.

Virtus et summa potestas non coeunt.
»Rättrådighet och högsta makt går inte ihop.»
Lucanus (39 – 65 e.Kr.): Pharsalia, VIII,494-495.

Virtus post nummos.
»Först pengarna – sedan redbarhet!»
(Förekommer även med omkastad orföljd:
›Post nummos virtus‹ / ”Redbarhet [kommer] efter pengar.”)
⇒ O cives, cives …
”O landsmän, o landsmän …”

Virtus pretium sibi.
»Dygden är sin egen belöning.»
⇒ Ipsa quidem virtus …

Virtutibus vitia confinia.
»Lasterna bor vägg i vägg med dygderna.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 120,8.
Jfr.: ⇒ Vicina sunt vitia virtutibus … 
”Lasterna är grannar till dygderna.”
Hieronymus (ca. 340 – 420): Dialogus adversus Luciferianos, 15.

Vis consili expers mole ruit sua.
»Makt utan klokhet kollapsar av sin egen tyngd.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, III:IV,65.

Vita brevis, ars longa.
»Livet är kort, konsten lång.»
Översättning till latin av aforism I:1 av Hippoktates (ca.  460 – ca. 370 f.Kr., ”läkekonstens fader”):
Ὁ βίος βραχύς, ἡ δὲ τέχνη μακρή. (‘Livet är kort, konsten lång.’); ‘konst’ betyder här ‘skicklighet’, ‘kunnande’ som i ‘läkekonst’; läkekonsten tar lång tid att lära enligt Hippokrates.
    Senecas version med omkastad ordningsföljd av Hippokrates originalformulering lyder:
⇒ Ars longa, vita brevis.
”Konsten är lång, livet kort.”
Båda versionerna förekommer i tal och skrift, men vilken version som används beror kanske på om det är en medicinare eller en filosof som citerar …

Vita humana prope uti ferrum est. Si exerceas, conteritur;
si non exerceas, tamen rubigo interficit.
»Med människolivet är det som med järn. Om man nyttjar det,
nöts det ut, om man inte nyttjar det, rostar det sönder.»
Cato Maior (Marcus Cato) (d. 149 f.Kr.): Carmen de moribus,
citerat av Aulus Gellius (ca. 130 – 170 e.Kr.): Noctes Atticae, XI:II, 6.).

Vita non est vivere sed valere vita est.
En lätt förvanskad version av  →
⇒ Non est vivere sed valere vita est.

Vitae summa brevis spem nos vetat incohare longam.
»Livets kortvarighet förbjuder oss att hysa något långvarigt hopp.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, I:IV.

Vitam impendere vero.
»Att ägna livet åt det sanna.»
Iuvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, IV,89-91.

Vitaque mancipio nulli datur, omnibus usu.
»Och livet ges inte åt någon att äga utan åt alla att bruka.»
Lucretius (ca. 97 – ca. 55 f.Kr.): De rerum natura, III:970.

Vitiis nemo sine nascitur.
»Utan brister föds ingen.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:III,66-67:
›Nam vitiis nemo sine nascitur; optimus ille est,
qui minimis urgetur.‹
”För utan brister föds ingen; bäst är den som är behäftad med minst fel.”

Vivamus, mea Lesbia, atque amemus.
»Låt oss leva, min kära Lesbia! Och låt oss älska!»
Catullus (ca. 84 – 54 f.Kr.): Carmina, V:1:
›Vivamus, mea Lesbia, atque amemus
rumoresque senum severiorum
omnes unius aestimemus assis.‹
”Låt oss leva, min kära Lesbia! Och låt oss älska!
Och låt oss ej värdera gamla stränga gubbars prat till mer än ett ruttet öre.”

Vivas, ut possis, quando nec quis ut velis.
»Lev som du kan – om du ej kan, som du vill.»
Caecilius Statius (ca. 219 – ca. 168 f.Kr.): Plocium.
(Remains of Old Latin, vol. 1, ed. E. H. Warmington (1935), s. 528, #171.)

Vive memor leti.
»Lev med döden i åtanke!»
Persius (34 – 62 e.Kr.): Saturae, V,153:
›Vive memor leti, fugit hora, hoc quod loquor inde est.‹
”Lev med döden i åtanke! Tiden flyr – det jag säger kommer från en tid som [redan] flytt!”

Vivere est cogitare.
»Att leva är att tänka.»
Cicero säger, att han talar om den lärde och bildade människan,
för vilken att tänka är att leva:
”loquor enim de docto homine et erudito, cui vivere est cogitare.”
Cicero (ca. 106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, V:111.

Vivere, Lucili, militare est.
»Att leva, Lucilius, är att vara soldat.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae morales, 96,5.

Vivere tota vita discendum est.
»Hela livet måste man lära sig leva.»
Seneca Philosophus (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De brevitate vitae, 7.
Varpå Seneca i god stoisk anda fortsätter →
⇒ Tota vita discendum est mori.
»Hela livet måste man lära sig dö.»

Vivitur parvo bene.
»Man kan leva gott på litet.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina / Odae, II:XVI, 13.

Vixit, dum vixit, laetus.
»Han levde glad, så länge han levde.»
– Text inristad på Georg Stiernhielms (1598-1672) gravsten –

Voluptas tacita metus est magis quam gaudium.
»En hemlig njutning medför mer ängslan än glädje.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, V:21.

Vox audita perit, littera scripta manet.
»Det ord örat hört försvinner, den skrivna bokstaven blir kvar.»
Medeltida anonym
Jfr. ⇒ Verba volant, littera scripta manet.
”Orden flyger iväg, de som skrivits blir kvar.”

Vulgus vult decipi, ergo decipiatur!
⇒ Mundus vult decipi, ergo decipiatur!

Vulnerant omnes, ultima necat.
»Alla sårar, den sista dödar.»
– lNSKRIFT PÅ ANTIKA SOLUR OCH PÅ SENARE TIDERS TORNUR –

Vulpes pilum mutat, non mores.
»Räven byter päls, inte sinnelag.»
När Vespasianus blev kejsare bönföll en herde honom om gratis frigivning,
men fick inte sin önskan beviljad, varvid herden utropade ovanstående ord.
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, IV:XXXVI,3.
Jfr. ”Räfven byter sitt hår, men icke sin gamla art.”
Den svenska ordspråksboken. Stockholm, 1865, s. 77.
I ett annat ordspråk handlar det om vargen →
⇒ Lupus pilum mutat, non mentem
»Vargen byter hår [päls], men inte sinnelag!»

⇑

Några speciella idiomatiska fraser och talesätt
Otto = Die Sprichwörter und sprichwörtlichen
Redensarten der Römer, gesammelt und erklärt
von Dr. A. Otto. Leipzig 1890 ⇒ Internet Archive 

• algā vilior •
· värdelösare än sjögräs; helt värdelös ·
Otto, s. 13 #58: alga

• apludā nequior •
· sämre än hackelse / stråfoder; helt värdelös ·
Otto, s. 30 #129: apluda

• auriculā infimā mollior •
· mjukare än en örsnibb ·
Otto, s. 46 #209: auricula (1)

• fenum in cornu habere •
· ha hö på hornet ·
(om folkilskna oxar som därför fick hornen omlindade med hö)
· utpekas som en farlig individ ·
Otto, s. 93 #438: cornu (2)

• fenum ēsse oportere •
· böra äta hö; vara dum som ett nöt ·
Otto, s. 133 #649: fenum

• generosioris arboris statim planta cum fructu est •
· en planta från ett träd av ädlare sort bär omgående frukt ·
Otto, s. 35 #153: arbor (2)

• herbam dare / porrigere •
· framlämna / överräcka gräs; erkänna sig besegrad, ge sig ·
Otto, s. 161 #799: herba (2)
Om bakgrunden till uttrycket, se:
(1) Festus: De verborum significatu… [herbam do] @HathiTrust
(2) Plinius: Naturalis historia, 22.4.4 §8 [herbam porrigere] @Perseus

• in silvam non ligna feras •
· bära ved till skogen; göra något obehövligt ·
Otto, s. 323 #1649: silva (1)

• inter vepres rosae nascuntur •
· bland törnet växer rosor ·
”Dhen som wil plåcka roser måste lijda törnet.”
Otto, s. 302 #1552: rosa

• malo arboris nodo malus cuneus requirendus est •
· en hård trädknagg kräver en grov kil ·
[för att kunna klyvas]
Otto, s. 102 #480: cuneus

• moram si quaeres, sparge milium et collige •
· om du söker tidsfördriv: strö ut hirs och samla [sen] ihop det ·
Otto, s. 228 #1135: mora (2) (= CIL IV, 2069)

• nare sine cortice •
· simma utan kork[-bark]; inte behöva hjälp längre, reda sig själv ·
Otto, s. 4 #443: cortex (2)

• non convalescit planta, quae saepe transfertur •
· en planta som flyttas ofta återfår inte sin växtkraft ·
Otto, s. 281 #1435: planta

• oleum camino / igni addere •
· gjuta olja på härden / elden; göra redan ont värre ·
Otto, s. 253 #1283: oleum (2)

• quam arborem consevi, sub ea legit alius fructum •
· någon annan plockar frukten under det träd jag har planterat ·
Otto, s. 35 #152: arbor (1)

• saepe moram esse meliorem •
· ofta är senfärdighet det bättre / ofta bättre att inte ha för bråttom ·
Otto, s. 227? #1135: mora (1)

• tanti esse, quanti est fungus putidus •
· vara värd lika mycket som en rutten svamp ·
Otto, s. 150 #735: fungus (1)

⇑